Kvinnan som inte heter Miriam är av romsk ursprung och heter egentligen Malika, en väl förborgad hemlighet som hon råkar avslöja först på sin 85-årsdag. Miriam har överlevt Ravensbrück och Auschwitz genom att under en fångtransport ta på sig en död, judisk flickas klänning och därmed även hennes identitet. I Auschwitz var det nämligen lite mindre jävligt att vara jude än att vara rom. Endast att inse vidden av detta är smärtsamt för mig som läsare och Majgull Axelsson är skoningslös när hon låter Miriam berätta sin och sina närmastes historia, bland andra Didis. Didi var lillebrodern som dog en plågsam död orsakad av Josef Mengeles förfärliga medicinska experiment. Men bland Miriams minnen från Auschwitz finns också varma minnen av kvinnlig vänskap och solidaritet. Att känna tillhörighet - att höra till - visar sig vara viktigt för Miriams överlevnad även senare i Sverige. Kanske är känslan av tillhörighet den i särklass mest avgörande faktor för att Miriam inte bara fysiskt överlever utan även mentalt orkar fortsätta leva. Jag funderade mycket över detta under läsningens gång.
Efter kriget kom Miriam till Sverige med de Vita bussarna och skapade sig så småningom en trygg tillvaro som tandläkarhustru i femtiotalets Nässjö. Men att tala om vem hon egentligen var kunde hon inte göra, för romska flyktingar var inte välkomna till Sverige. Miriam ville absolut inte bli skickad tillbaka till Tyskland, så hon teg. Som Miriam fick hon empati, hjälp och en framtid, som Malika skulle hon endast få avsky, glåpord och bortvända ryggar. Romernas situation i efterkrigstidens Sverige var mycket svår och hatet gentemot dem var öppet, vilket bland annat visade sig under Jönköpingskravallerna 1948 när hundratals Jönköpingsbor gick man ur huse för att jaga och misshandla tattare. Denna händelse finns också i boken som en del av handlingen och som en av faktorerna som påverkade Malikas/Miriams beslut att för alltid förneka sitt ursprung. Allt har sitt pris, förnekelse och identitetsbyte blir Malikas/Miriam spris för hennes i alla avseenden välordnade svenska medelklassliv. Fast inombords dör sorgen aldrig.
Jag heter inte Miriam handlar i första hand om förintelsen men eftersom huvudpersonen är rom och inte jude, blir perspektivet delvis ett annat. Det gör också den här romanen lite annorlunda. Berättelsens aktualitet sträcker sig med plågsam tydlighet ända fram till vår samtid eftersom att vara rom är fortfarande inte lätt, inte ens i Sverige, fast vi borde veta bättre. Genom att titta bakåt ställer Majgull Axelsson tunga frågor om romernas situation i dagens Sverige.
Berättartekniskt utspelar sig romanen på tre tidsplan: tiden i koncentrationslägret, efterkrigstiden i Jönköping och Nässjö samt nuet som är tiden kring Miriams 85-årsdag när minnena kommer och hon också för första gången berättar sanningen om sitt liv. Handlingen rör sig okomplicerat mellan dessa tre tidsplan och berättelsen byggs upp successivt, minne för minne, bild för bild. Den direkta mottagaren av Miriams levnadsberättelse är sondottern Camilla, ett grepp som jag länge uppfattade som föga originellt men insåg till slut att det egentligen illustrerar hur viktigt det är att vi låter de som var med att dela med sig av sina minnen och att vi lyssnar på dem medan de ännu är i livet, för vi får inte glömma förintelsen. Snart kommer det att vara för sent. Tyvärr kräver berättarsättet att den unga Camilla ställer frågor till sin farmor och då tycker jag att naiviteten ibland går i överdrift, bara för att Miriam ska tvingas att berätta mer på djupet och mer i detalj. Men innehållet går här före formen och det smäller också så mycket högre.
Jag heter inte Miriam är tveklöst en av Majgull Axelssons bästa romaner och helt i klass med Aprilhäxan som redan har sin fasta plats bland samtida svenska litterära pärlor. Det måste vara svårt att skriva fiktion om förintelsen idag och dessutom komma med något nytt men jag tycker att Majgull Axelsson har klarat det väldigt bra.
Avslutningsvis vill jag slå ett extra slag för Jag heter inte Miriam som ljudbok eftersom Katarina Ewerlöfs uppläsning är helt suverän. Hon fångar romanens själ med sin röst och berikar denna redan starka och gripande berättelse med ytterligare en dimension.
Jag gissar att det blir nomineringar till Augustpriset, Sveriges radios romanpris och till Ljudbokspriset. Vi får se.
Köp boken på Bokus