Jag heter inte Miriam

Romanen Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson är en mycket drabbande läsning och en av vårens starkaste böcker.

Kvinnan som inte heter Miriam är av romsk ursprung och heter egentligen Malika, en väl förborgad hemlighet som hon råkar avslöja först på sin 85-årsdag. Miriam har överlevt Ravensbrück och Auschwitz genom att under en fångtransport ta på sig en död, judisk flickas klänning och därmed även hennes identitet. I Auschwitz var det nämligen lite mindre jävligt att vara jude än att vara rom. Endast att inse vidden av detta är smärtsamt för mig som läsare och Majgull Axelsson är skoningslös när hon låter Miriam berätta sin och sina närmastes historia, bland andra Didis. Didi var lillebrodern som dog en plågsam död orsakad av Josef Mengeles förfärliga medicinska experiment. Men bland Miriams minnen från Auschwitz finns också varma minnen av kvinnlig vänskap och solidaritet. Att känna tillhörighet - att höra till - visar sig vara viktigt för Miriams överlevnad även senare i Sverige. Kanske är känslan av tillhörighet den i särklass mest avgörande faktor för att Miriam inte bara fysiskt överlever utan även mentalt orkar fortsätta leva. Jag funderade mycket över detta under läsningens gång.

Efter kriget kom Miriam till Sverige med de Vita bussarna och skapade sig så småningom en trygg tillvaro som tandläkarhustru i femtiotalets Nässjö. Men att tala om vem hon egentligen var kunde hon inte göra, för romska flyktingar var inte välkomna till Sverige. Miriam ville absolut inte bli skickad tillbaka till Tyskland, så hon teg. Som Miriam fick hon empati, hjälp och en framtid, som Malika skulle hon endast få avsky, glåpord och bortvända ryggar. Romernas situation i efterkrigstidens Sverige var mycket svår och hatet gentemot dem var öppet, vilket bland annat visade sig under Jönköpingskravallerna 1948 när hundratals Jönköpingsbor gick man ur huse för att jaga och misshandla tattare. Denna händelse finns också i boken som en del av handlingen och som en av faktorerna som påverkade Malikas/Miriams beslut att för alltid förneka sitt ursprung. Allt har sitt pris, förnekelse och identitetsbyte blir Malikas/Miriam spris för hennes i alla avseenden välordnade svenska medelklassliv. Fast inombords dör sorgen aldrig.

Jag heter inte Miriam handlar i första hand om förintelsen men eftersom huvudpersonen är rom och inte jude, blir perspektivet delvis ett annat. Det gör också den här romanen lite annorlunda. Berättelsens aktualitet sträcker sig med plågsam tydlighet ända fram till vår samtid eftersom att vara rom är fortfarande inte lätt, inte ens i Sverige, fast vi borde veta bättre. Genom att titta bakåt ställer Majgull Axelsson tunga frågor om romernas situation i dagens Sverige.

Berättartekniskt utspelar sig romanen på tre tidsplan: tiden i koncentrationslägret, efterkrigstiden i Jönköping och Nässjö samt nuet som är tiden kring Miriams 85-årsdag när minnena kommer och hon också för första gången berättar sanningen om sitt liv. Handlingen rör sig okomplicerat mellan dessa tre tidsplan och berättelsen byggs upp successivt, minne för minne, bild för bild. Den direkta mottagaren av Miriams levnadsberättelse är sondottern Camilla, ett grepp som jag länge uppfattade som föga originellt men insåg till slut att det egentligen illustrerar hur viktigt det är att vi låter de som var med att dela med sig av sina minnen och att vi lyssnar på dem medan de ännu är i livet, för vi får inte glömma förintelsen. Snart kommer det att vara för sent. Tyvärr kräver berättarsättet att den unga Camilla ställer frågor till sin farmor och då tycker jag att naiviteten ibland går i överdrift, bara för att Miriam ska tvingas att berätta mer på djupet och mer i detalj. Men innehållet går här före formen och det smäller också så mycket högre.

Jag heter inte Miriam är tveklöst en av Majgull Axelssons bästa romaner och helt i klass med Aprilhäxan som redan har sin fasta plats bland samtida svenska litterära pärlor. Det måste vara svårt att skriva fiktion om förintelsen idag och dessutom komma med något nytt men jag tycker att Majgull Axelsson har klarat det väldigt bra.

Avslutningsvis vill jag slå ett extra slag för Jag heter inte Miriam som ljudbok eftersom Katarina Ewerlöfs uppläsning är helt suverän. Hon fångar romanens själ med sin röst och berikar denna redan starka och gripande berättelse med ytterligare en dimension.

Jag gissar att det blir nomineringar till Augustpriset, Sveriges radios romanpris och till Ljudbokspriset. Vi får se.


Köp boken på Bokus eller AdLibris. Den finns i olika format.

Bokmania lottar ut "Revolutionsskrivarna" av Nawal El Saadawi

Jag har bestämt mig att fira Världsbokdagen lite extra här på bloggen, nämligen med utlottning av ett exemplar av Nawal El Saadawis roman Revolutionsskrivarna som jag bloggade om i måndags. Det är en grymt bra bok, skriven av en grymt bra världsförfattare och jag vill gärna smitta någon med läsningen med hjälp av den för #LäsningSmittar.

#LäsningSmittar 

Vad ska du göra för att vinna boken? Det är enkelt. Ta ett foto på dig läsandes en bok, antingen den som du för närvarande läser eller din favoritbok. Det ska synas vad det är för bok! Publicera bilden i ett inlägg på din blogg och skriv att du tävlar. Länka till det här inlägget. Skriv också en kommentar här nedan så att jag och andra vet att du är med och tävlar om Revolutionsskrivarna samtidigt som du försöker smitta oss andra med din bok.

Tävlingen är öppen till och med fredag, sedan utser jag en vinnare. Vinnaren meddelas dels här i ett nytt inlägg, dels i en kommentar på den lycklige vinnarens blogg. Är du med?

Lycka till!

#LäsningSmittar inte bara på Världsbokdagen

Idag är det den 23 april och Världsbok- och upphovsrättsdagen, instiftat av Unesco, och tanken med dagen är att fira boken, läsningen, biblioteken, författarna mm. Vad läser du idag? Själv kommer jag att växelvis ägna mig åt böckerna på bilden (ljudboken är Torgny Lingrens nya roman Klingsor).

Det pågår en hel del aktiviteter lite överallt idag, även på sociala medier. Till exempel Akademibokhandeln uppmanar till en #LäsningSmittar aktivitet som går ut på att man ska ta ett kort på sig själv medan man läser en bok och publicera bilden på facebook, twitter och/eller instagram. Läs mer genom att klicka på länken.

Själ tycker jag att man ska tänka på att smitta så många som möjligt med läsning året runt, läsning ska inte vara säsongberoende, den är inte som influensa eller vinterkräksjuka. Betydligt trevligare är den också, även om den är beroendeframkallande och kan innebära en livslång och obotlig "åkomma". I bästa fall alltså. Om man har tur och det går så "illa".

Grattis på världsbokdagen! Och glöm inte att krama en bok extra mycket idag. Som en present till er bjuder jag på en filmrepris. En underbar bokfilm!

Mary Jones historia

En av vårens mest efterlängtade svenska romaner är Mary Jones historia av Elin Boardy (f. 1979). Hon debuterade 2008 med romanen Allt som återstår och 2011 följde hon upp framgången med Mot ljuset (läs min recension här). Med Mary Jones historia sällar sig Boardy definitivt till skaran av kvinnliga berättare som gör den samtida svenska litteraturen färgstark och livskraftig. Här tänker jag på t.ex. Kerstin Ekman, Terése Söderlind och Kristina Sandberg.

I sin nya bok utgår Boardy från R.L. Stevensons klassiska äventyrsroman Skattkammarön (1883) men vrider om fokus helt. Mary Jones, som är kökspigan hos den enbente sjömannen Long John Silver och har bara en liten biroll i Skattkammarön, blir i Boardys version romanens huvudperson. Förutom av henne bärs berättelsen av Silvers fru Dolores. Silver själv är fortfarande viktig för handlingens ramverk men har inte längre en central roll. Den innehas av kvinnorna.

Tidsmässigt spänner Mary Jones historia över några år, från det att Mary kommer till Silvers och Dolores krog i Bristol endast tolv år gammal, tills hon lämnar Dolores efter Silvers död på ön Hispaniola efter den katastrofala skattletarresan.

Dolores är en stolt, klok och stark kvinna vars livshistoria handlar om förtryck och våld (men också om kärlek och respekt tillsammans med Silver) och vars viktigaste ägodel är ett brev som intygar att hon är en friköpt slav. Vikten av att vara fri samt rätten att själv bestämma över sitt liv är deviser som hon förmedlar till Mary, bland annat genom att lära henne läsa och skriva. Först när man kan det kan man bli fri i sinnet, menar hon.

Boken vi läser är egentligen en anteckningsbok som Mary har fått av Dolores och som hon retroaktivt skriver om sitt liv i, men även om Dolores och Silvers liv så som hon får det berättat för sig. Genom skrivandet erövrar Mary språket och blir därmed medveten om sina upplevelser, känslor och drömmar. Fram träder en tänkande flicka som upptäcker sitt mänskliga värde trots att hon tryckt mot köksgolvet tvingas uppleva att kvinnor inte är mer än sexuella objekt. Med Dolores hjälp lär sig Mary att överleva i männens brutala värld. Fast Silver tycker hon om, han och Dolores blir hennes familj. En mycket viktig aspekt i Marys utveckling är hennes homosexualitet - i den lesbiska kärleken fullbordas flickans vuxenblivande.

Mary Jones historia är en stilistiskt vacker roman om identitet och tillhörighet. Elin Boardy ger den ursprungligen stumma kökspigan en klart klingande röst och hon får oss att tro att det påhittade har hänt. Det finns hopp, romanen är inte död.


(Den här recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna kuriren 14-04-08. Här på bloggen publiceras texten med tidningens samtycke.)

Köp boken på Bokus eller AdLibris .

Revolutionsskrivarna

Nyhetssändningarnas rapporteringar från Tahirtorget i Kairo 2011 är svåra att glömma, jag kan fortfarande framkalla minnesbilder av platsen och det enorma myllret av människor, tält och röster. Män och kvinnor från alla samhällsklasser och i alla åldrar samlades och förenades i kampen mot regimen. Det var en mäktig syn. Jag minns att jag var lite förvånad över det faktum att så många kvinnor fanns där på Tahirtorget och aktivt utkämpade revolutionen. Vilka var de? Vad förde dem dit? Det sägs att historien skrivs av segrarna (där är sista punkten kanske inte riktigt satt ännu), men själva revolutionen i Egypten skrevs i hög grad av kvinnor.

Tack vare Nawal El Saadawis mycket läsvärda roman Revolutionsskrivarna kan vi lära känna några av kvinnorna som tältade där på Tahirtorget, för sådan är en av skönlitteraturens uppgifter - att ibland ta vid där nyhetsrapporteringar slutar och peka på samband som vid första anblicken är dolda men framträder som allt mer livsavgörande ju mer man skrapar på livets hårda yta.

Romanen Revolutionsskrivarna handlar om den välbärgade och välutbildade journalisten Fuada och hennes hushållerska Saadia, kallad Saadia Mörderskan eftersom hon i självförsvar har slagit ihjäl sin våldsamme man. Så här långt verkar det som att kvinnorna omöjligen kan ha något på djupet gemensamt, men det har de. De har lärt känna varandra i fängelset eftersom även Fuada har suttit fängslad. Fuadas och Saadias döttrar Dalia och Hanadi är jämnåriga, nu i tonåren, och båda är födda på fängelsets kalla betonggolv. Fuadas man och Dalias far Shakir är också journalist, en islamist. Politisk är han lite av en kameleont, som man är han en lögnare och, ursäkta uttrycket, ett svin. Shakir är koncentratet av den unkna kvinnosyn som feministen Nawal El Saadawi strider mot, han är också den som i romanen får representera den typen av manlighet som gör sig skyldig till övergrepp mot kvinnor. Men samtidigt är även han ett offer, för även han har suttit fängslad och till och med varit torterad.

Förutom att personerna i boken förenas i kampen mot regimen, har de en historia av övergrepp och brustna drömmar gemensam. Genom tillbakablickar på Shakirs, Fuadas, Saadias och den fattiga grannkvinnan Hamidas liv rör sig handlingen oundvikligen i riktning mot Tahirtorget och revolutionen som är romanens vinterkalla nutid. Kvinnornas berättelser handlar om olycklig kärlek, misshandel, prostitution, desperation, moderskärlek, våldtäkt och abort. Och, förstås, överlevnad och övertygelser. Överklass, medelklass eller underklass spelar i grund och botten ingen roll eftersom övergreppen är klasslösa. Därför dras alla med i revolten, därför blir alla tillsammans revolutionens skrivare.

Nawal El Saadawi har skrivit en stark roman och ändå berättar hon lugnt och lågmält. Hon bygger upp styrkan i berättelsen inifrån så att trycket liksom växer av sig självt allt eftersom handlingen fortskrider, ända fram till slutet. Revolutionsskrivarna handlar om att ta sin frihet, för den får man inte. Den måste man ta.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.


Nawal El Saadawi uppträdde på Littfetsen i Umeå i vintras, se gärna hennes framträdande här.

Vår och sommar tänker jag mig i sällskap med Lasse Berg

Den första boken har jag redan lyssnat på - och blivit fullkomligt fascinerad av. Nu laddar jag inför sommarhalvårets långpromenader genom att ladda ner de andra två delarna i serien.

Snöstormen

Att lyssna på romanen Snöstormen av Vladimir Sorokin som radioföljetong var en läsupplevelse lite utöver det vanliga. Romanen som sådan är häftig och annorlunda och i kombination med Rolf Lassgårds uppläsning var det hela makalöst bra.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva Snöstormen som på samma gång är både klassisk och modern. I språket och i berättarflödet känner jag igen spåren av de ryska giganterna Tolstoj, Gogol och Dostojevskij vars litterära ande svävar över texten och ger den den där känslan av litterär tradition och sammanhang. Snöstormen känns klassiskt rysk i varje bokstav, vilket tilltalar mig.

Var i finns då det moderna och nyskapande? I följande: Som genrebeteckning passar nog bäst etiketten sci-fi-artad dystopisk folksaga från landsbygden. Med zombieinslag. Fast dessa är tack och lov diskreta för annars skulle jag nog blivit avskräckt redan på förhand, zombier är inte min kopp te. Sedan förekommer det jättar också, bland annat en vars näsborre spelar en avgörande roll för handlingens utgång (där får valet av omslagsbilden sin förklaring också, för ni ska veta att jag har undrat över den).

Det finns fler märkliga varelser i romanen, så som hästar som antingen är små som rapphöns eller stora som flervåningshus. Snöstormen handlar om en hetsig provinsialläkares resa till en avlägsen by som har drabbats av en märklig farsot från Bolivia. Läkaren är på väg till Dolgoje med vaccin och för resan anlitar han kusken Harkel, en udda figur. Hans hästvagn är ingen vanlig vagn utan en självgångare som dras av ett femtiotal småhästar.

Läkaren och Harkel färdas i snöstorm och i en besvärlig terräng och de möts av många motgångar och konstiga överraskningar på vägen samt tvingas söka hjälp på ett par ensligt belägna gårdar som, naturligtvis, bebos av märkliga figurer. Det är breda vidder, skogar, kallt och blåsigt, snöoväder och töväder om vartannat och det dricks vodka. Det är ofta rätt surrealistiskt och jag försöker tolka alla de märkliga inslagen på något sätt men de är många, en rimlig tolkning låter sig inte göras, så jag ger upp och låter mig bara svepas med av Sorokins fantasifulla och mångtydiga berättelse som jag när allt kommer omkring gillar väldigt mycket. Eftersom boken är en dystopi, går det mesta åt helvete under tiden färden pågår, det ligger i sakens natur och är inget att tassa kring eller förtiga. Det som är spännande är på vilket sätt den slutgiltiga katastrofen sker.

Eller är det så att snöstormen är Putin? Är Harkel det gamla Ryssland? Är läkaren det gamla Sovjet? Ni ser att jag inte kan låta bli att lägga in tolkningar, särskilt när jag vet att Sorokin är en stor Putinkritiker och när det känns uppenbart att boken är en allegori. Eller är den inte alls det? Det kanske bara är en modern rysk saga. Oavsett vad, är Snöstormen är fascinerande roman. Och Vladimir Sorokin är en fascinerande författare, betecknad som en av Rysslands just nu största.

Här finns en liten länksamling om Vladimir Sorokin.

R.I.P. Gabriel García Márquez

Gabriel García Márquez (1927 - 2014)

Ännu en rysk roman som radioföljetong

Jag har lyssnat klart på Snöstormen av Sorokin och gått raskt över till den tidigare sända radioföljetongen Det tomma hemmet av Lidia Tjukovskaja (bokutgåvan finns här). Ljudfilerna ligger kvar på webben bara fram till den 3 maj, så det börjar bli bråttom.

"Lidia Tjukovskajas roman "Det tomma hemmet" är en modern klassiker med en dramatisk historia. Romanen skrevs under Stalins värsta terrorår under 30-talet, men manuset hittades av en slump först 1957. 
Vi lär känna den oförvitliga medborgaren Sofia Petrovna Lipatova som bara ska rätta till ett litet missförstånd som drabbat hennes älskade son Kolja som är mönstersovjetmedborgare.
Maria Hörnelius läser." (info från radioprogrammets hemsida)

Har du lyssnat på följetongen eller läst boken?

Glad påsk bokvänner!

Hem

Fulländad, mästerlig och stark. Det skulle kunna räcka med dessa tre ord för att beskriva Nobelpristagaren Toni Morrisons nya roman Hem i vilken hon gräver djupt ner i människans själ och blottar hennes förmåga till både grymhet och kärlek, hat och försoning.

I början av 1950-talet pågick Koreakriget, ett krig där också drygt 36 000 amerikaner dog medan många också blev skadade och sargade för livet. Samtidigt präglades USA fortfarande väldigt mycket av rasism och förtryck av svarta.

Huvudpersonen i kortromanen Hem är Frank Money, svart och och tillbakakommen från Koreakriget. Full av hat och självförakt och svårt traumatiserad ligger han inlåst på ett mentalsjukhus, plågad av sina krigsminnen och förlamad av skräck över vad han har sett och ångest över grymheter han själv har begått.

Ett barn. En liten, liten flicka.
Jag tänkte inte. Jag behövde inte tänka.
Det var bäst att hon dog.
Hur skulle jag kunna låta henne leva sedan hon tagit med mig till ett ställe som jag inte visste fanns inom mig?

När Frank nås av beskedet att hans älskade syster Cee är svårt sjuk på grund av livsfarliga skador som en hänsynslös läkare har åsamkat henne genom experiment och våld, rymmer han från sjukhuset för att rädda henne. Medan han avverkar det stora geografiska avståndet till staden där den sjuka Cee befinner sig, hinner han tänka en hel del. Han bestämmer sig för att ta sin syster tillbaka till deras barndomsstad i Georgia, trots att tanken på platsen är ångestladdad. Under tiden får vi också ta del av Cees livsöde.

Romanens titel - Hem - är symbolladdad. Boken handlar inte primärt om att komma hem till en fysisk plats, även om Frank och Cee gör det också. Det handlar mest om att komma hem mentalt och själsligt. Att liksom komma hem inom sig själv. Att finna ro, att försonas med sitt förflutna, att både vilja och orka gå vidare med sitt liv hur trasig man än har blivit.

Toni Morrison skriver sparsmakat men kraftfullt och hon växlar berättarperspektiv. Hem är också en mycket visuell roman. Bilderna som Morrison använder sig av är ofta brutala och, har jag förstått efteråt, också symbolladdade eftersom de ibland förebådar något som händer längre fram i handlingen. Som till exempel i en scen i köket i början av Cees vistelse i läkarens hushåll. Cee och kokerskan ska skära upp några meloner när följande dialog äger rum:

När de kommit in i köket plockade Sarah fram tre meloner ur en korg. Hon smekte först långsamt den ena och sedan den andra."Hanar", sa hon med en fnysning.Cee lyfte upp den tredje, strök över dess citrongula skal och pressade pekfingret mot den lilla gropen vid skaftet. "Hona", sa hon och skrattade. "Det här är en hona.""Halleluja!" Sarah började också skratta lågt och kluckande. "De är alltid allra sötast.""Och alltid allra saftigast", inflikade Cee."Inget slår en flicka när det gäller doften.""Och inte i fråga om sötma."Sarah tog upp en lång vass kniv ur en låda, och med stora förväntningar på den kommande njutningen skar hon flickan i två delar.

Allt eftersom blir även vissa omvända paralleller mellan Franks agerande i Korea och förtrycket som Cee utsattes för synliga. Barndomsminnen, Franks krigsminnen, Cess berättelse och romanens nutid blandas och vävs samman till en oförglömlig historia om livets mörker men också om ljusglimtar som kan lysa upp det, förhoppningsvis permanent. "Träd dör. Sköldpaddor blir kokta i sitt skal. Beskriv det om du kan", säger Frank på ett ställe i boken, som en direkt uppmaning till författaren. Toni Morrison kan beskriva sådant. Det är vad hon gör. Och läsningen blir oförglömlig.

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Snart kommer den här boken!

Snart, snart, snart: en ny bok av Julie Otsuka!

Mera Sorokin

I och med jag har börjat lyssna på Vladimir Sorokins roman Snöstormen som för närvarande går som radioföljetong, är det lite intressant att ta reda på lite fakta om författaren som sägs ha utvecklat en stil som "förenar science fiction och fantasy med klassiska berättelser i en stil som liknar de ryska 1800-talsklassikerna". Sådant väcker lätt min nyfikenhet. Sorokin är en författare av stor kaliber, så klart att jag vill läsa. 

Tidskriften ViLäser passar på och publicerar en intervju med författaren på sin hemsida och när jag söker i arkivet på SR:s hemsida, hittar jag flera program om Sorokin: Kulturradion (2013, Fredrik Wadström hälsar på hemma hos Sorokin), Kulturnytt (2013), Kulturnytt (2011). I svd:s recension av Snöstormen kallas romanen "en mångtydig rysk dystopi". Det låter också lockande, eller hur.

Lyssnar du på Snöstormen eller har du läst den?

Radioföljetongen i SR P1: Snöstormen av Vladimir Sorokin

Romanen Snöstormen av Vladimir Sorokin ges just nu som radioföljetong i 19 delar men som vanligt ligger alla avsnitt ute på nätet redan från början. Eftersom jag ville läsa boken redan när den kom ut för ett år sedan (med det har inte blivit av) vill jag passa på att ta del av följetongen. Sorokin verkar vara en onekligen intressant författare att bekanta sig närmare med.

"Vladimir Sorokin är en av Rysslands mest kontroversiella författare och definitivt inte Vladimir Putins favoritförfattare. Den satiriska romanen Blått fettblev Sorokins internationella genombrott och ledde till så hätska diskussioner i hemlandet att människor inbjöds till att delta i att hans böcker offentligt förstördes under spektakulära former. 
I sin senaste roman Snöstormen tecknar författaren en bild av ett Ryssland som inte liknar något annat; här anar man Tjechovs 1800-tal likväl som en science-fictionartad och fantasifull framtid. 
Rolf Lassgård läser." (Från SR:s hemsida)

Tropiska fiskar

Sällan ser man ett mer missvisande bokomslag än det som pryder novellsamlingen Tropiska fiskar av Doreen Baingana, för om man inte visste bättre skulle man lätt kunna tro att boken är en handbok om akvariefiskar eller liknande. Men det är den alltså inte. Tropiska fiskar är en samling sammanhängande noveller, i gränslandet mellan noveller och en roman. Författaren kommer från Uganda och bor idag omväxlande i Uganda och i USA och det är i de två länderna handlingen också utspelar sig.

Tropiska fiskar handlar om systrarna Patti, Rosa och Christina och det är just deras systerskap som skapar sammanhanget mellan novellerna. Systrarna är uppvuxna i Uganda på 80-talet, alltså åren efter att den brutale diktatorn Idi Amins herravälde tagit slut. Men efterdyningarna av diktaturen är påtagliga, trots att de nämns mest bara indirekt, och skapar den fond som behövs för att ge novellerna den unika bakgrunden. Till saken hör också att efter det att den politiska situation i Uganda stabiliserades något så när i slutet av 80-talet, drabbades landet av en ny katastrof: AIDS-epidemin.

Patti, Rosa och Christina är mycket olika varandra. Fast de är systrar och kommer från samma förhållanden gör de helt olika val i livet när det gäller självförverkligande. Patti går på internatskola, blir religiös, svälter sig och skriver dagbok. Hon hamnar så småningom i USA, kämpar med att smälta in, vill helst vara osynlig, glömma det förflutna. Rosa upptäcker att kvinnor kan ha makt över män genom sex och för att få sin upptäckt bekräftad testar hon trolldom på läraren i litteratur, mr Wodo. Men han genomskådar henne och det hela blir rätt pinsamt (novellen heter Passion). Som ung vuxen ger sig Rosa gärna hän åt sex och fri kärlek men priset för den stillade åtrån blir högt. Den egentliga huvudpersonen i boken är nog Christina som också flyttar temporärt till USA. Hon får ett förhållande med en tio år äldre vit man, gillar högklackade skor och snygga kläder och känner mest tomhet. Vad vill hon med sitt liv?

Tropiska fiskar berör ett flertal tunga ämnen så som klass, religion, sex, orättvisor pga könsskillnader och, inte minst, AIDS-epidemin. Baingana har skrivit komplexa berättelser där inget är svart eller vitt, där känslorna tillåts vara motstridiga och där personerna tillåts tvivla och misströsta i sitt sökande efter sig själva. Hon har skapat trovärdiga kvinnoporträtt och det är lätt för läsaren att engagera sig känslomässigt i kvinnornas öden.

Jag gillar Bainganas sätt att berätta och beskriva. Personbeskrivningarna är tydliga, bildspråket är hämtat från vardagen och gärna kryddat med en nypa kärleksfull humor.

Gud säger: "Jag har tråkigt. Nu gör jag ett klot till kvinna." Och så dyker miss Okello upp, lika kort som hon är bred, tjock och mörk, mörkt svart, blänkande svart, en svärta så djup att man kan drömma om att försvinna in i den. Men det går inte, för hon står inte stilla länge nog. Hon springer hela tiden.

En av de starkaste novellerna är Tackbrev som handlar om AIDS och består av ett brev som Rosa skriver till sin forna kärlek David. Det är en mäktig och gripande text. Sjukdomen nämns inte vid namn förrän i slutet men vi förstår ändå långt innan vad  Rosa lider av och hur det är ställt med henne. Sorgen i det!

Novellen Vilse i Los Angeles handlar om identitet och om att vara afrikan i USA. Patti, som är i LA, säger exempelvis att hon är från Afrika istället för från Uganda, livet blir liksom lättare om hon går med på denna begreppsförskjutning.

Vad vet väl jag om afrikaner, jag blev en först sedan jag åkt därifrån, tänker jag men säger inte.

Jag känner igen tanken från Chimamanda Ngozi Adichies senaste roman Americanah, hon berör ju också problemet. Själv säger hon likadant, att hon blev svart först när hon kom till USA. Det är intressant att denna fråga väcks gång på gång i böcker skrivna av afrikaner med erfarenhet av livet i USA eller Europa.

Tropiska fiskar är Doreen Bainganas debutbok (2006) men är redan helgjuten. Jag hoppas att jag snart kan läsa mer av henne för hon är en författare att lägga på minnet inför framtiden. Till svenska översattes Tropiska fiskar av Boel Unnerstad.

Några andra bokbloggare som har läst boken: Feministbiblioteket, Ingrids boktankar, Dagens bok, Och dagarna går.

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Bridget Jones: Mad about the boy

Jag älskade Bridget Jones dagbok av Helen Fielding och gör det fortfarande, både som bok och som film, tröttnar aldrig. Andra boken om Bridget läste jag pliktskyldigt ut (tror jag, eller gav jag upp?) men besvikelsen över den var stor. Vart tog charmen, värmen och den lättsamma humorn vägen? Jag tyckte att På spaning med Bridget Jones mest var krystad och tillgjord.

Och nu är trean här: Bridget Jones. Mad about the boy. Självklart ville jag veta! Tja, Bridget är sig lik. Hela boken är som en kopia av ettan, fast blekare. Trots att Bridget är änka med två små barn och tjugo år äldre (ja, hon har passerat femtio), lider hon samma kroppsliga och själsliga kval som förut. Stackars Mark Darcy har gått och dött en tragisk död fem år tidigare och Bridgets galna vänner anser att hon ska börja dejta. Och Bridget vill hemsk gärna ha sex igen, det är inte kul att gå omkring och vara en pånyttfödd oskuld. Så hon skaffar först twitter och sedan en ung älskare och krånglar med honom ett tag innan hon upptäcker att Den Riktige Mannen hela tider har lurat runt hörnet. Som sagt, det är ungefär samma upplägg som förut. Att Bridget är en ensamstående småbarnsmor upplevde jag mest som ett "sidospår".

Stilen och tonen är också de samma men vad gäller Bridgets problem kan man bli lite trött. Hon bantar. Hon gör bort sig. Hon super sig full ibland. Hon fastnar på twitter i stället för att sitta och skriva på ett manus (tur att Mark efterlämnade ett fett bankkonto, för bekymra sig för inkomster behöver vår Bridget då sannerligen inte göra). Jag gillade boken ibland och kände mig uttråkad ibland. Kanske borde jag nämna att jag valde ljudboksversionen med fantastiska Rachel Mohlin som uppläsare och jag tror att det var ett bra drag från min sida. Den här typen av berättelser flyter på lite bättre när man lyssnar på dem. Rachel Mohlin lyfter storyn, tycker jag.

Jag är inte lika kritisk som Anna eller Linda, jag både gillade och ogillade Mad about the boy. Men vet ni vad? Det var i alla fall själva f*n att Bridget väger mindre än jag nu för tiden. Hur har det gått till? Jag fattar ingenting!

Köp boken på Bokus eller AdLibris (finns som inbunden, e-bok och ljudbok).

Här är låten som har gett boken dess titel:

Det var en gång en hyllvärmare...

Det var en gång en hyllvärmare som hette Vilda svanar och som stod och stod och stod på sitt hyllplan i bokhyllan, försjunken i en djup sömn. Knappt någon människa kunde längre minnas när och hur boken hade hamnat på den där mellersta hyllan i mittensektionen.

Men så plötsligt en dag sveper röster genom hela konungariket, röster som viskar till alla som vill höra att hon som är Vilda svanars moder just har gett ut en ny bok. Ryktet sprids, det pratas, det hyllas. Några börjar minnas Vilda svanar också... Och med det, som i ett slag, bryts förtrollningen och Vilda svanar öppnar sina pärmar, sträcker ut sidorna och börjar försiktigt flaxa och skräna för att väcka uppmärksamhet. "Rädda mig, läs mig!" ropar boken.

Det värsta öde en bra bok kan råka ut för är att inte bli läst. De Vilda svanars tid är kommen. Nu flyger boken rakt in på min Läslängtan 2014-lista. I år ska den bli läst. Har du läst den?

Röd självbiografi

Jag hade förmodligen aldrig upptäckt Röd självbiografi om jag inte lyssnade på Lundströms bokradio. I januari sändes nämligen ett avsnitt som hade rubriken Om precisionen i språket och programmet innehöll bl.a. ett reportage om och en intervju med den kanadensiska antikforskaren, essäisten och poeten Anne Carson. Det var ett mycket inspirerande reportage. Och när programledaren Marie Lundström kallade Anne Carsons bok Röd självbiografi för lyrikens bladvändare, var jag definitivt övertygad om att den boken måste jag bara läsa.

Röd självbiografi är ett prosalyriskt verk, ett slags versroman. En självbiografisk versroman. Men inte om Anne Carson själv utan om en pojke/man/ som heter Geryon och som också är ett rött monster med vingar på ryggen. Geryon påbörjar skrivandet av självbiografin när han fem år gammal och berättar bland annat om sin äldre bror som utsätter honom för grova incestuösa övergrepp. Mamman skildras som kärleksfull men svag och ovetande (?). När Geryon växer upp börjar han fotografera och lämnar familjen. Samtidigt förälskar han sig något så vansinnigt i unge och vackre Herakles. Men Herakles sviker och Geryon blir lämnad. Många år senare träffas de av en slump igen och Geryon märker att begäret och känslorna inte alls har lämnat honom. För att fly från sina känsloplågor ger han sig ut på en resa, både mentalt och fysiskt. Fotograferingen blir viktigare än någonsin och Geryons kreativitet exploderar.

Röd självbiografi är en märklig bok, inte minst för att berättelsen är en blandning av en grekisk myt, fakta och en pojkes uppväxtskildring. Jag upplevde boken ibland som mycket vacker, ibland som lite tungläst. Det mytiska och overkliga finns ju tydligt närvarande där, liksom symboliken (färger): jag tänker på det att Geryon är ett rött, bevingat monster, att hans själsliga landskap beskrivs med termer av ett vulkaniskt landskap, att färgen rött hemsöker Geryon hela tiden, att Herakles figurerar i boken. Med mera. Stilen liknar inget annat (förutom kanske ett antikt epos?) och språket är egenartat, originellt och fängslande. Jag har kanske inte förstått allt till fullo, men jag har njutit av texten.

Känslan av att vilja veta hur det till slut kommer att gå för Geryon har varit intensivt närvarande genom hela boken (som för övrigt är tunn, bara ca 130 sidor). Jag förstår precis vad Marie Lundström åsyftade med att boken är "lyrikens bladvändare". Jag är mycket glad över att jag nu har läst den. Anne Carsons författarskap är något alldeles extra. Jag vill läsa mer. Står redan i bibliotekskön till Makens skönhet.

Några citat ur Röd självbiografi:

Verkligheten är ett ljud, man måste ställa in rätt frekvens
inte bara skrika.

******

Det finns ingen människa
utan en värld.

******

"Den väldiga natten rörde sig ovanför och strödde ut droppar av sig själv."

******

"Hur ser avstånd ut?" är en enkel direkt fråga. Det sträcker sig från ett ickerumsligt
inuti ända till gränsen
för vad som kan älskas.

Fyrahundrafemtio - ett nytt bokmagasin

Nu är det här, det nya bokmagasinet Fyrahundrafemtio. Eftersom jag är nyfiken på hur tidskriften ser ut har jag nappat på premiärerbjudandet och beställt tre nummer för 99 kronor. Enligt informationen på hemsidan vänder sig bokmagasinet till "vana, passionerade bokläsare" och utgår från den aktuella bokutgivningen för att "ta temperaturen på samtiden".

Med utgångspunkt i den klassiska, berättande journalistiken ger vi dig drivkrafterna, idéerna och konflikterna bakom de nya böckerna. Samtidigt ger vi dig reportagen och berättelserna som identifierar den tid vi lever i.

Magasinet kommer ut sex gånger per år. Varje nytt nummer av Fyrahundrafemtio utgår från de kommande två månadernas bokutgivning och de ämnen som böckerna tar upp. (Läs mer här).

Stilen är tänkt mer populärkulturell än finlitterär. Vad det innebär rent konkret återstår att se. Magasinet vänder sig också till bokcirklar, det ska finnas en bokcirkelavdelning i varje nummer samt nedladdningsbart material och boktips på hemsidan. Det låter som en bra idé, tycker jag.

Nytt nummer av Karavan

Det kom idag, nya numret av litteraturtidskriften Karavan. Temat är Syrien. Spännande! Det här är mitt andra nummer av tidskriften, jag är ny som prenumerant men var hur nöjd som helst med det förra numret.