Quinnan och Dr Dreuf (1994) som jag nyss har läst är en emotionellt stark roman om Kvinnans villkor och lidande genom historien. Huvudpersonen är ingen särskild kvinna, utan alla mänsklighetens kvinnor på en gång, från Eva fram till modern tid. När hon en dag kommer till psykoanalytikern Dr Dreufs mottagning, finns miljontals kvinnors vrede och smärta ansamlad i hennes kropp. Redan innan hon lägger sig på divanen ställer Dr Dreuf, proffs som han är, en preliminär diagnos: en som lyder "nedsatt kvinnofysikalitet, allmän frigiditet och hysterisk somnabulism" till följd av penisavund. Du förstår vilken barriär Kvinnan måste bryta sig igenom för att kunna göra sig hörd!
Det är sent på dagen, Dr Dreuf vill helst stänga mottagningen, gå hem och avnjuta kvällsmaten, men Kvinnan på divanen sprutar ur sig berättelser. Hon skildrar sina smärtsamma livserfarenheter genom flera sekler och otaliga existenser: som Eva som åt kunskapens frukt, som en självspäkande nunna i ett medeltida kloster, som ett offer för häxbränningar, som pestdrabbad, som en våldtagen och dödad flicka, som en ensam och i plågor födande, fattig kvinna, som en misshandlad hustru, som en som tvingas att föda det ena barnet efter det andra. Ur kvinnas mun rinner anklagelserna om övergrepp och förtryck, smärtan över sviken kärlek och - inte minst - längtan efter respekt och drömmen om frihet.
Dr Dreuf (namnet är en anagram av Freud) förkroppsligar den tidiga psykoanalysens förakt mot kvinnor och rädsla för dem (han har till och med problem med att skriva med rött bleck eftersom det påminner honom om mensblod) och avfärdar kvinnans berättelser som trams och "petitesser ur ett köns så kallade historia", alternativt som projicering av hennes egna perverterade lustar. Kvinnan ska inte tänka så mycket, det är inte hälsosamt, det bästa vore om hon bara kunde glömma allt. Vad han rekommenderar henne i stället för att tänka är att föda barn, virka spetsnäsdukar och överlämna tolkningar av sina känslor åt en (vetenskaps)man. I andra hand föreslår Dr Dreuf medicinering och eventuellt hospitalisering. Bara hon går snart!
Allt eftersom man läser romanen blir Dr Dreufs egen ynklighet, skuld, skam och undertryckta rädslor mer och mer påtagliga. Min diagnos av honom är att han lider av ett förhårdnat analytikerhjärta och en bottenlös dumhet och okänslighet. I och med att Kvinnas anklagelseakt och berättelser framskrider, avslöjar han sin unkna kvinnosyn så det stinker om det! Man blir förbannad.
Mare Kandre är mycket skicklig som författare och stilist och hennes böcker tillhör det bästa som skrivits i svensk litteratur sedan 80-talet, tycker jag. Quinnan och Dr Dreuf är en både mycket vacker, intelligent och vass prosa som inte lämnar läsaren oberörd. Tanken på att bilden som i boken skildras som ett köns historia fortfarande är aktuell på många håll i världen gör ont i mig. Mycket ont. När mina tankar lämnar bokens pärmar och vandrar i ut i världen, känns de outhärdliga.
Quinnan och Dr Dreuf är en drabbande, fängslande, vacker, hemsk och viktig bok - en som man inte glömmer så lätt.
Lyrans noblesser har också läst.
