Jag läste En lång vinter i november 2012 och efteråt skrev jag så här om den:
En lång vinter utspelar sig i en liten bergsby i spanska Pyrenéerna, ungefär i slutet av femtiotalet. Miguel har kommit hem igen efter tjänsten i det militära och det är den yngre brodern Jordis tur att ge sig av. Familjen lever mest för sig själv eftersom relationerna med grannarna inte är de bästa. Modern är familjens stöttepelare, det är hon som genom sitt dagliga arbete i hemmet ser till att allt fungerar. Av en slump upptäcker Miguel att modern är en drinkare, ett faktum som fadern och även byborna länge varit medvetna om. Efter ett våldsamt gräl föräldrarna emellan ger sig modern av och försvinner i vinterns första snöstorm. Snön faller och faller, männen letar och letar men förgäves. Det finns ingen möjlighet att hitta modern förrän till våren när snön har smält. Och Miguel saknar sin bror.
Colm Tóibín har skrivit en lågmäld men omvälvande berättelse. Med små språkliga medel uttrycker han tröstlöshetens starka känslor, utsagda och outsagda. Han ger oss en laddad beskrivning av den komplicerade relationen mellan fadern och sonen efter att modern försvunnit, deras förtvivlan, hjälplöshet och oförmåga att ta hand om sig själva.
"Miguel föreställde sig hur han skulle komma hem till ingenting, ett tomt hus, fadern tigande, ingenting att göra, ingen grav att besöka, inget lik att röra vid, ingen kista att bära, inga ord till tröst. Bara ett fruset landskap och hemska dagar utan tö."
För att sköta de vardagliga sysslorna anställer de Manolo och denne unge mans närvaro i huset spetsar till relationerna ytterligare lite grann. Är det homoerotiska känslor som uppstår mellan Miguel och Manolo?
Livet fortsätter att ha sin gång i huset och i byn, vintern släpar sig fram på oframkomliga vägar. Snö, snö, snö. Tankarna på modern som ligger där ute någonstans under allt det vita lämnar inte Miguel, de finns där hela tiden. Så en dag kommer tövädret och alla börjar hålla utkik efter gamarna, för det är de som visar platsen, kroppen ligger där gamarna samlas. Då blir det bråttom att hämta henne...
Jag skulle vilja berätta om slutet men det kan jag inte göra utan att avslöja för mycket av vad som händer. Men så mycket kan jag säga att gestaltningen, bildspråket och hur vi uppfattar det som sker på bokens sista sidor (och även efter att vi har läst sista meningen) är briljant litteratur.
För översättningen till svenska står en av de bästa: Erik Andersson.
