tisdag, mars 11, 2014

Även jag blir deppig av feelgoodlitteraturen.

"Det finns en djuptliggande glädje i att höra ett mollackord och upptäcka att du är jämlik med den mörkaste tonen." (Richard Power)
Jag fastnade för Kristofer Ahlströms krönika i DN.Boklördag den 1 mars eftersom den uttrycker något som jag också känner. Jag blir också deppig av feelgoodlitteraturen. Eller åtminstone uttråkad. Det händer allt mer sällan att jag läser feelgood, egentligen bara när boken är rolig och humorn klickar rätt och inte är krystad. Problemet med feelgood är, som KA skriver, att den inte rustar oss för att hantera vardagens jävligheter. "Feelgoodlitteraturen säger mig inget till mig om mitt liv", skriver han. Vet du Kristofer, det gör den inte om mitt liv heller. Jag är också inkompatibel med hejdlöst roliga och livsbejakande personer och jag är mycket glad över att jag med åren har kommit att inse det. Samtidens mediala krav på att allt jämt ska vara så satans mysigt står mig, ärligt talat, rätt upp i halsen. På samma sätt som att lite skit rensar magen, kan lite litterärt elände göra oss en positiv tjänst mentalt.
"När vardagen redan präglas av duktighetens tyranni och ett medialt friskhetsande så måste kulturen få vara annat än spegelbilder av Filippa Reinfelds instagramkonto."
En annan aspekt av feelgoodlitteraturen är att den är motståndsfri att läsa, okontroversiell, bekväm. Den är lättuggad och extremt lättsåld. Det är en genre som folk vill ha i massor och då passar förlagen förstås på eftersom de förstår att här finns det en kassako. Det är som det är. "Men ge folk enbart vad de vill ha tillräckligt länge och de vet till slut inte annat. Och det är en stor förlust", menar KA och jag instämmer.
"Jag har alltid hållit deppkulturen som räddningen - något som kan trygga de störda och, som en liten bonus av bara farten, störa de trygga."
Personligen föredrar jag helt klart den deppiga litteraturen eftersom den bjuder på helt andra läsupplevelser än feelgood och för att jag känner att den till skillnad från feelgood ger mig användbara verktyg att hantera livet. Den deppiga litteraturen ger mig också ett språk att uttrycka och beskriva mina personliga svårigheter och livskriser med, vilket inte heller är att förakta.
"Utan den deppiga litteraturen hade jag till exempel aldrig lärt mig att utveckla något själsligt försvar. Den har utsatt mig för obehag och allmänna jävligheter, tills tanken på dem inte längre är lika läskig i verkliga livet."
Kristofer Ahlströms tänkvärda krönika (DN, 140301)

6 kommentarer:

Malin sa...

Jag har också svårt för feelgood-böckerna. Det är inget kul när man vet att slutet kommer bli lyckligt och allt kommer lösa sig. Jag gillar dock Marian Keyes för hennes ämnesval är mer oväntade och tunga.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Jag har inte läst Keyes, så jag vet inte.

Lena sa...

Feelgood böcker är inte något som jag heller läser i första hand. De är ofta lite förutsägbara.

Feelgoodbibliotekarien sa...

Som du kanske redan förstår gillar jag feelgoodlitteratur :-)
http://feelgoodbiblioteket.com/2014/03/23/till-feelgoodromanens-forsvar-jag-valjer-att-se-glaset-som-halvfullt/

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Jodå, jag vet :-)
Ska läsa ditt inlägg nu.

Ylva sa...

Jag gillar feelgood som gärna får vara uppblandad med tragiska händelser, som redan nämnda Keyes och Bridget Jones som jag nu läser den nya. Däremot undrar jag hur mina gymnasietjejer mår när de bara vill läsa eländesböcker som Pojken som kallades Det. Sådana böcker orkar jag bara läsa när jag mår riktigt bra.