"Det finns en djuptliggande glädje i att höra ett mollackord och upptäcka att du är jämlik med den mörkaste tonen." (Richard Power)
Jag fastnade för Kristofer Ahlströms krönika i DN.Boklördag den 1 mars eftersom den uttrycker något som jag också känner. Jag blir också deppig av feelgoodlitteraturen. Eller åtminstone uttråkad. Det händer allt mer sällan att jag läser feelgood, egentligen bara när boken är rolig och humorn klickar rätt och inte är krystad. Problemet med feelgood är, som KA skriver, att den inte rustar oss för att hantera vardagens jävligheter. "Feelgoodlitteraturen säger mig inget till mig om mitt liv", skriver han. Vet du Kristofer, det gör den inte om mitt liv heller. Jag är också inkompatibel med hejdlöst roliga och livsbejakande personer och jag är mycket glad över att jag med åren har kommit att inse det. Samtidens mediala krav på att allt jämt ska vara så satans mysigt står mig, ärligt talat, rätt upp i halsen. På samma sätt som att lite skit rensar magen, kan lite litterärt elände göra oss en positiv tjänst mentalt.
"När vardagen redan präglas av duktighetens tyranni och ett medialt friskhetsande så måste kulturen få vara annat än spegelbilder av Filippa Reinfelds instagramkonto."
En annan aspekt av feelgoodlitteraturen är att den är motståndsfri att läsa, okontroversiell, bekväm. Den är lättuggad och extremt lättsåld. Det är en genre som folk vill ha i massor och då passar förlagen förstås på eftersom de förstår att här finns det en kassako. Det är som det är. "Men ge folk enbart vad de vill ha tillräckligt länge och de vet till slut inte annat. Och det är en stor förlust", menar KA och jag instämmer.
"Jag har alltid hållit deppkulturen som räddningen - något som kan trygga de störda och, som en liten bonus av bara farten, störa de trygga."Personligen föredrar jag helt klart den deppiga litteraturen eftersom den bjuder på helt andra läsupplevelser än feelgood och för att jag känner att den till skillnad från feelgood ger mig användbara verktyg att hantera livet. Den deppiga litteraturen ger mig också ett språk att uttrycka och beskriva mina personliga svårigheter och livskriser med, vilket inte heller är att förakta.
"Utan den deppiga litteraturen hade jag till exempel aldrig lärt mig att utveckla något själsligt försvar. Den har utsatt mig för obehag och allmänna jävligheter, tills tanken på dem inte längre är lika läskig i verkliga livet."
 |
| Kristofer Ahlströms tänkvärda krönika (DN, 140301) |
