Diskutera "Sankmark" av Jhumpa Lahiri med oss!

I april utkommer en ny bok av den fantastiska Jhumpa Lahiri, hennes roman Sankmark. Dessutom är författaren i Stockholm den 26 april. Vill du läsa boken och diskutera den i en bokcirkel på facebook tillsammans med mig, och dagarna går och Lyrans noblesser? Skaffa i så fall boken så snart den har kommit ut (eller läs den på engelska) och anmäl dig till fb-gruppen. Det där sista kan du göra redan idag.

Recensionsdag för Sankmark är först den 2 maj och det är också då vi börjar med diskussionerna. Det är alltså gott om tid att skaffa boken och läsa.

Tipsa gärna andra om fb-gruppen. Hoppas vi ses på fejjan då!

Tematrio: Inledningar

Åh, så roligt veckans tematrio är - inledningsmeningar är nämligen lite av en bonushobby för mig. Lyrans noblesser vill att man listar tre minnesvärda inledningsmeningar och efter en hel del funderande har jag bestämt mig för att välja tre som nästan utgör en spoilervarning, dock utan att man för den sakens skull blir stuvad på en spännande läsning och bladvändarkänslan.


1) "Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden som inträffade senare." (Kanada av Richard Ford, här)

2) "Silver är död." (Mary Jones historia av Elin Boardy)

3)  "Det förespåddes att jag skulle leva tills jag blev hundra och efter att ha uppnått den åldern ser jag ingen anledning att betvivla det. Jag kommer, trots att jag har skalpen i behåll, inte att dö kristen och om de eviga jaktmarkerna finns så är det där jag kommer att hamna." (Sonen av Philipp Meyer, här)

Jag rekommenderar böcker hos nätbokhandeln FritzStåhl

Jag tycker att det är jätteroligt att Litteraturmagazinet har blåst ett nytt liv i den mycket trevliga men tyvärr tidigare nedlagda nätbokhandeln FritzStåhl. Det känns bra, helt enkelt. Därför tackade jag också gladeligen ja till erbjudandet att ge egna bokrekommendationer på deras hemsida. Inga recensioner som under FritzStåhls föregående era, men likväl tips på böcker som jag tycker är bra. Sidan med mina rekommendationer finns här. Välkommen!

Vad är det vi har i våra fickor?

"Vad är det vi har i våra fickor?" är titeln på en av novellerna i Etgar Kerets underbara novellsamling Plötsligt knackar det på dörren (läs min rec här). Titta gärna på denna fina kortfilm som är baserad på novellen.

Tematrio: Snyggingar

Ja, jag vet att jag är sent ute med veckans tematrio men jag vill så gärna vara med ändå denna vecka när temat är snyggingar. Jag är glad och inte alls förvånad att Lyrans noblesser blev inspirerad till en sån idé för hon har också lovsjungit de här två böckerna.

Så här förklarar hon veckans tematrio: "Det har ramlat in en del otroligt snygga böcker i brevlådan den senaste veckan, vilket inspirerat till detta något ytliga ämne. Jag brukar sällan fästa särskilt stor vikt vid en boks omslag, men vissa är ju helt enkelt snyggare än andra. Berätta om tre böcker med snygga omslag - visa gärna bilder!"

Jag håller inte med om att temat skulle vara ytligt, jag tycker att det är viktigt hur bokomslag är formgivna, det är ett slags konstart i sig, tycker jag.

1) Som första bok väljer jag en trilogi, d.v.s. alla tre böckerna i Wergeland-serien av Jan Kjaerstad, eftersom omslagen bildar en helhet. Minns ni hur glad jag blev när jag hittade böckerna på Myrorna?

2) Som nummer två vill jag visa den vackra inbundna nyutgåvan/nyöversättningen av Madame Bovary av Gustave Flaubert där man har valt att låta ett klassiskt konstverk att pryda omslaget.

3) Som nummer tre väljer jag ett omslag som jag också tycker mycket om, nämligen nyutgåvan av Karen Blixens Den afrikanska farmen.

Saker jag gör på min fritid

Känner du igen dig?

Plötsligt knackar det på dörren

I boken Plötsligt knackar det på dörren av Etgar Keret finns ett knappt fyrtiotal noveller samlade, många mycket bra, flera helt fantastiska. Keret (f. 1967) kommer från Israel och det är där hans berättelser också utspelar sig. Bara undantagsvis avspeglar novellerna den politiska situationen i Israel, för det mesta skulle de kunna utspela sig var som helst.

När jag tittar på omslaget slår det mig att det faktiskt antyder något om den brokiga samlingen av historier innanför bokens pärmar. Liksom de färggranna fyrkanterna och de ibland åt olika håll lutande bokstäverna är novellerna i boken också inbördes både olika och lika - och bildar ett spännande mönster tillsammans.

Trettioåtta noveller på 350 sidor är ganska många, så de är mestadels rätt korta. Trots det har de ett driv och ett tankeflöde som man lätt blir alldeles snurrig av om man inte bestämmer sig för att stanna upp en stund då och då för att låta historierna sjunka in lite grann. Det vore synd och skam att på grund av för hetsig läsning (som man f.ö. frestas till att ägna sig åt eftersom novellerna över lag är så bra) blanda ihop novellerna och, hemska tanke, genast råka glömma bort flertalet av dem. Sug på karamellerna riktigt ordentligt, det är mitt tips om du tänker ta dig an denna härliga novellsamling.

Etgar Kerets novellvärld är fantasifull och ibland lite absurd. Och realismen är det inte så noga med alla gånger, utan vad som helst kan hända. Begrepp som verklighet, fantasi, sannolikhet, sanning och lögn är inga fasta konstanter och därför är det väldigt roligt att läsa dessa berättelser. Inte så att man skrattar högt men man småler och trivs där i läsfåtöljen.

Redan första novellen (som också är titelnovellen) är en pärla och när jag läste den fick stämningen och upprepningsmotivet mig att associera till två så skilda verk som I väntan på Godot och Och så var det bara en (tidigare Tio små negerpojkar). "Plötsligt knackar det på dörren" handlar om en författare som blir tvingad av tre män att under vapenhot berätta en historia. Författaren börjar att berätta just vad som för ögonblicket händer men varje gång han kommer till "plötsligt knackar det på dörren" blir han avbruten med motiveringen att det är fantasi och ingen jävla realism man vill ha. Härlig metafiktion, tycker jag. Som läsare börjar man genast ana vad man kan förvänta sig i fortsättningen .... Besviken blir man inte.

På det stora hela kretsar novellerna kring frågor som identitet, det undermedvetna, parallella skeenden och livets tillfälligheter. På ett mera konkret plan handlar novellerna om vanliga saker såsom relationer, lögner, äktenskap, sex, kärlek, död och längtan efter att vara någon annan.

Keret har ett unikt sätt att behandla dessa ämnen, bland annat för att han tar för givet att det finns hål i (och förskjutningar av) verkligheten och för att han ibland håller gränsen mellan livet och döden flytande.

Språkligt är texterna ett nöje, lite som en skattjakt efter det där stället där något avgörande plötsligt händer. Keret har en behaglig humor och sinne för ironi, vilket jag uppskattar. Jag la också märke till att novellernas första och/eller sista mening inte sällan är något lite extra; den kan bära på en särskild betydelse, ge en vink åt ett visst håll, skapa antydan om utvecklingen eller andra skeenden eller bara vara pricken över det berömda  i:et.

Jag har många favoriter bland novellerna i samlingen. Om du orkar ta dig igenom en sammanfattning, så kommer den här:

Förutom titelnovellen "Plötsligt knackar det på dörren" gillade jag "Lögnland" (här är lögner levande varelser och det är svårt att hitta de som är trevliga; och så detta med fjärilseffekten som är så spännande!), "Cheesus Christ" (också om lögner och sannolikhet), "Simyon" (handlar om skenäktenskap och identitet), "Teamwork" (om far och son som vill sätta dit pojkens dumma mormor), "I själva verket har jag ..." (en mycket rolig och uppfriskande novell om en relationstriangel och en hund), "Blixtlås" (underfundigt om identitet och längtan efter att vara någon annan), "Den väluppfostrade pojken" (lite sorglig, om föräldrar som inte har tid), "Mystique" (lite kuslig, om en man som som säger en annan mans repliker innan denne hinner säga dem själv), "Välj en färg" (om ras), "Gul och blå" (om människors olikheter och om tillfälligheter i livet), "Ari" (en något absurd, smårolig och småknepig novell om sex), "Tik" (om en änkling som åker tåg och träffar sin avlidna hustru i form av en talande pudel), "Vad från denna guldfisk skulle du önska dig?" (en riktigt bra novell men en spännande intrig och vändning, med en talande guldfisk i en av rollerna), "Inte helt ensam" (intrigen här är sådan att det är riktigt häftigt när man som läsare fattar hur det ligger till), "Ett steg bakom" (kul om ett skräddarsytt, personligt helvete i livet efter detta så att man verkligen ska betala dyrt för sina synder) samt "Parallella universum" (titeln antyder just vad novellen handlar om - två parallella verkligheter för jaget, skickligt skrivet).

Har jag läst vårens bästa novellsamling? Jag tror det. Kanske rent av redan årets bästa.

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Apropå Littfest - Umeås internationella litteraturfestival 2014

Förra veckan ägde årets Littfest i Umeå rum. Jag var inte där. Antagligen var de flesta av er som läser detta inte heller där, men misströsta behöver vi inte göra för Littfesten har en kanal på Youtube och den är fullproppad med videoupptagningar från olika seminarier och författarsamtal. Du hittar alla filmer från Littfesten här. Jag tänker se en hel del.: Torgny Lindgren, Yoko Tawada, Nawal ElSaadawi, Kerstin Ekman, Suzanne Brögger och Sofi Oksanen för att nämna några.

Yoko Tawada: Tokyo - Berlin, tur och retur

I februari läste jag boken Det nakna ögat (läs mitt blogginlägg här) av den japansk-tyska författaren Yoko Tawada som var Sverigeaktuell i förra veckan eftersom hon gästade Littfest I Umeå. Om hennes bok tyckte jag följande:

"En märklig och fascinerande roman som stundtals gjorde mig salig och stundtals trött. Det här är en bok där formen och handlingen smälter samman till en helhet och där språket är ett eget litet och vackert universum."

Americanah

Chimamanda Ngozi Adichies senaste roman Americanah (övers. av Ragnar Strömberg) är annorlunda än En halv gul sol och Lila hibiskus och innebär inte heller lika omskakande läsning som de tidigare romanerna. Americanah är främst en kärleksroman men Adichie vore inte Adichie om boken inte också handlade om rasism, fördomar, klass och politik.

Det är lätt att ta till sig historien som berättas i ledig stil men som samtidigt levererar intelligent formulerade tankar och vassa kommentarer om strukturell rasism i det så kallade upplysta västerländska samhället. Att huvudpersonen Ifemelu inser att hon är svart först när hon kommer som student till USA, säger tillräckligt.

Vi följer Ifemelu under hela 1990-talet och lite till, från Nigeria till Amerika och tillbaka. Också hennes ungdomskärlek Obinze följer vi, i hans fall från Nigeria till England och tillbaka. Trots att Ifemelu och Obinze älskade varandra när de var unga, tappar de bort varandra på vägen men finner varandra igen efter tretton år. Då har Ifemelu några kärleksbesvikelser bakom sig och Obinze, som blivit en mycket rik man, är gift och har en dotter. Ifemelu försörjer sig som journalist på en glansig tidskrift för societetskvinnor och vantrivs. När de möts på nytt uppstår frågan om vad de ska göra med sina liv.

Under sina år i USA drev Ifemelu en mycket populär rasblogg, så populär att hon kunde leva på reklamintäkterna, och jag tror att det är första gången som jag har läst en roman där sociala medier är en omistlig del av berättelsen. Blogginlägg, statusar från facebook och mejl är en del av texten och så skickligt invävda att de faktiskt för handlingen framåt. Dessutom ger det författaren talrika tillfällen att diskutera detta med rasism och fördomar. Ifemelu funderar mycket kring bl.a. hår och frisyrer och det är en lite annorlunda infallsvinkel som både är ganska rolig och tankeväckande.

När Ifemelu återvänder till Nigeria blir rasfrågan så att säga irrelevant. Men hon startar en ny blogg, en som handlar om livet i Lagos. På så sätt upprepar Adichie sitt trick att via romanfigurens blogginlägg låta läsaren ta del av beskrivningar av livet och vardagen i Nigeria. Jag är dock inte alldeles säker på att jag uppskattar greppet lika mycket andra gången. Kontrasten mot innehållet i societetsmagasinet som betalar Ifemelus lön är också alldeles för uppenbar.

Chimamanda Ngozi Adichie är en stor författare med viktiga saker att berätta, så även om jag tycker att Americanah inte alls är i nivå med En halv gul sol, står den sig högt. Den är helt klart en av fjolårets bästa romaner.


Boken finns att köpa på Bokus eller AdLibris.

Elin Boardys nya är också snyggt formgiven

Ännu en nyutgiven bok har den här veckan gjort mig lycklig med sin vackra formgivning: Mary Jones historia av Elin Boardy. Jag fick boken i min hand i torsdags och vände och vred och smekte den länge, länge. Bokstäverna som lätt sticker ut, typsnittet, den vinröda tygryggen, illustrationen på pärmens framsida. Väldigt snyggt gjort!

Pär Lagerkvist i ny kostym

Utseendet spelar visst roll! För när man får så här fina utgåvor i handen kan man inte bli annat än smålycklig. Bokförlaget Brombergs uppmärksammar att det i år har gått fyrtio år sedan en av de Stora Svenska Poeterna dog och hyllar hans verk genom vackert formgivna nyutgåvor. Som ni kan se har jag redan kastat mig över diktsamlingen.

Den 10 april arrangeras en helkväll på Kulturhuset om Pär Lagerkvists författarskap - som jag skulle vilja gå på. Hoppas jag kan ta en tripp, det vore trevligt. Frida Öhrn ska sjunga, bara det!

Hatties liv

Under senhösten 2013 var det många som läste och bloggade om romanen Hatties liv av Ayana Mathis, vilket gjorde att jag också blev lite nyfiken, även om jag brukar vara försiktigt pessimistiskt när det gäller hypade böcker.

Hatties liv handlar om Hattie som är väldigt ljushyad för att vara en färgad kvinna och ganska hård, född i amerikanska Södern i början av 1900-talet. Berättelsen börjar när Hattie är sjutton år gammal och nygift och hennes tio månader gamla tvillingar håller på att dö i lunginflammation. Under åren som följer får Hattie ytterligare nio barn men sorgen efter tvillingarnas död lämnar henne aldrig.

Greppet som författaren använder sig av är att med utgångspunkt i barnens och ett barnbarns liv berätta om Hattie och hennes äktenskap och moderskap. Boken består av tolv kapitel som vart och ett är ett nedslag i familjens och Hatties liv. Kapitlen har barnens namn och ett årtal som titel. Det är ett bra grepp som möjliggör en bred blick och perspektivvariation.

Hatties liv är hyllad världen över och Ayana Mathis har blivit en framgångsrik debutant, hjälpt på traven av Oprah Winfreys uppmärksamhet. Och visst är Hatties liv fint och läsvänligt skriven och skildrar ett intressant kvinnoöde samtidigt som rasproblematiken och familjens sociala utsatthet är viktiga beståndsdelar som gör att den här berättelsen även är angelägen. Men för mig har romanen inte inneburit någon omvälvande läsupplevelse.

Jag tycker att första kapitlet var det allra bästa, där hände det något med mig, där kom jag nära Hattie och hennes känslor. Sedan dalade mitt engagemang, det var liksom inte längre något nytt under solen. Som helhet tycker jag att Hatties liv är en roman av genomsnittskvalitet, framför allt för att Mathis inte använder sig av gestaltning, utan nöjer sig med beskrivningar. Hon berättar och lägger allt rakt ut. Hon utmanar varken läsarens tanke eller fördomar. Sådant brukar dra ner betyget hos mig.
Romanen är översatt till svenska av Meta Ottosson.

Här är några som också har läst Hatties liv: och dagarna går, Västmanländskans bokblogg, Mimmimaries böcker.

Boken finns att köpa i olika format på Bokus och AdLibris.

(Bok)bloggare hjälper barn i Syrien

Kriget i Syrien måste få ett slut och vi (bok)bloggare kan hjälpa till.

Konflikten i Syrien har nu pågått i över tre år. Tre år av våld och lidanden. Det måste få ett slut. Enligt en ny rapport från UNICEF har antalet barn som drabbats av konflikten fördubblats och 5,5 miljoner barn lider nu av krigets följder. Rapporten vänder sig till världssamfundet och vädjar om en rad insatser. Jag ställer mig bakom varenda en. 

* Våldet måste få ett slut!

* Omedelbart tillträde till de stängda områden där en miljon barn finns!

* Barnen måste skyddas från utnyttjande och våld!

* Barnen måste få utbildning!

* Rehabilitering och psykologiskt stöd till barnen!

* Stötta angränsande länder så att de bättre kan ta hand om flyktingarna och lindra de sociala och ekonomiska effekterna konflikten medför för familjerna!

Vill du hjälpa mig att hjälpa barnen i Syrien?

Jag har svårt att stå ut med tanken på att en hel generation barn i ett helt land kommer att bli förstörd om omvärlden inte ingriper. Jag vet inte hur konflikten i Syrien ska kunna lösas på bästa möjliga sätt men vad jag vet är att jag kan hjälpa till att åtminstone några barn får det lite drägligare under tiden.

Först tänkte jag köpa mediciner och sådant men ändrade mig. Jag vill att barn får vara barn trots att de befinner sig mitt i en katastrof, jag vill att min gåva skapar åtminstone en stunds normalitet i deras tillvaro som säkert är urfattigt på positiva input. Kanske kan jag ge ett barn ett gott skratt? Kanske kan jag ge ett barn lusten att läsa, skriva och rita? Därför har jag köpt följande saker: ett skolpaket för fyra barn, ett två-pack fotbollar, två paket sagoböcker och ett paket med 250 blyertspennor (totalt ca 400 kr). Tänk, kanske kommer något av barnen att bli författare i framtiden?

Jag hoppas förstås att sakerna kommer till just barn i Syrien eftersom UNICEF för tillfället har utökat katastrofhjälpen dit. Men om de i stället hamnar på, säg Filippinerna, så gör det mig ingenting. Barn har det svårt på många håll i världen. Vill man vara mer säker, så kan bara skicka pengar. Då är det absolut Syriens barn som gäller.

Med detta inlägg vill jag starta bloggutmaningen Bloggare hjälper barn i Syrien. Vill du vara med och bidra till UNICEFS katastrofhjälp? Vill du delta i bloggutmaningen? Det vore fantastiskt om vi kunde samlas kring detta. Tack på förhand!

Gör i så fall så här: 

* Kopiera passande delar av mitt blogginlägg och publicera på din egen blogg. Länka till detta blogginlägg i ditt inlägg eller lämna en kommentar samt din länk här nedan (bra för mig att veta hur många och vilka som deltar i fall det blir läge att göra en sammanställning senare).

* Gå in här och hämta UNICEFS bloggmaterial (foto, banner, koder, bloggtext mm) 

* Har du ingen egen blogg? Det gör inget, du kan bidra ändå. Berätta gärna i kommentarsfältet att du är med. Du kan också sprida budskapet via facebook eller twitter #bloggarehjälperbarnisyrien .

Ukrainsk litteratur - tankar, fakta och boktips

De senaste två veckorna har nyhetsflödet dominerats av oroligheter i Ukraina och på Krim, det politiska läget där diskuteras livligt. Men vad vet vi om ukrainsk litteratur? Jag försökte att ta reda på lite basfakta.

Den ukrainska litteraturens utveckling var historiskt sett komplicerad och mycket har med språket att göra. Ukrainska och ryska har länge stått mot varandra.

"Ukrainska är visserligen ett av de största språken i Europa och talas av bortåt 40 miljoner människor. Men det är ett språk som har förföljts öppet eller förstucket av både den ryska tsarmakten och kommunistregimen. Efter Sovjetunionens undergång och grundandet av en självständig ukrainsk stat har språket för första gången fått möjlighet att utvecklas i full frihet, samtidigt som ryskan fortsatt har en mycket stark ställning i landet." (citat)

Först i mitten av 1800-talet fick ukrainskan ett skriftspråk och ungefär lika länge var den förföljd av ryskan. Så sent som 1996 blev ukrainska det officiella språket i Ukraina men på Krim är språktillhörigheten mycket svag  (läs mer om utvecklingen här), vilket vi i dagarna bevittnar konsekvenser av. Ändå har ukrainskan ca 40 miljoner talare. Det är många, det! Hur är det då med den ukrainska litteraturen? Finns den ens? Det måste den ju i rimlighetens namn göra.

När det gäller några världsnamn, finns det kopplingar till Ukraina hos ett fåtal författare men det innebär inte per automatik att de räknas som ukrainska författare. En sådan är till exempel britten/polacken Joseph Conrad som har skrivit Mörkrets hjärta, en annan ryssen Michail A. Bulgakov som har skrivit bl.a. Mästaren och Margerita. Att fransyskan Irène Némirovski var född i Kiev visste du kanske inte heller, men det var hon. Vi är många som har läst och älskat hennes roman Storm över Frankrike. Sedan bör man även nämna den ryska poeten Anna Achmatova som föddes i Ukraina och vars far var ukrainare. Också journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj är född i Ukraina men räknas idag som vitrysk författare eftersom hon är uppvuxen där. Hon är känd i Sverige för bl.a. faktaböckerna Bön för Tjernobyl: en framtidskrönika och Kriget har inget kvinligt ansikte: en utopis röster. Sedan höll jag på att helt glömma bort en stor stjärna på författarhimlen som även hon var född i Ukraina - brasilianskan Clarice Lispector.

Om man förenklade en författares nationella och språkliga tillhörighet väldigt mycket, så skulle man även kunna beteckna till exempel Nikolaj Gogol som en ukrainsk författare. Men det finns ett stort "men".

"Helt grundläggande för Ukraina som nation är, förutom språket, att ukrainsk litteratur och kultur definieras som litteratur och kultur på ukrainska. Inte ens tvåspråksförespråkarna tycker att den kanadensiska eller finländska lösningen med en nationell litteratur på två språk är ett alternativ. Om man hade valt denna lösning hade till exempel den ryske författaren Nikolaj Gogol kunnat definieras som en ukrainsk författare, trots att han skrev på ryska. Om man vill göra Gogol – eller Hohol som han heter på ukrainska – till en ukrainsk författare måste man hävda att han egentligen ville skriva på ukrainska eller i alla fall tänkte på ukrainska." (citat).

Hur ser det ut med samtida ukrainska författare? Vilka finns översatta till svenska? Jag har letat efter namn men inte hittat särskilt många. Egentligen bara två stycken. Jag bifogar också ett urval av länkar som jag finner intressanta i sammanhanget.

Andrej Kurkov:  Döden och pingvinen (roman, 2006) och Pingvin försvunnen (roman, 2008). Bodil Zalesky bloggar om Andrej Kurkov samt om en annan ukrainsk författare vid namn Juryj Andruchovitj och om varför den ene översätts till svenska medan den andre inte. Sedan har SvD en intressant artikel om Juryj Andruchovytj och den ukrainska litteraturen. Läsvärt!

Serhij Zjadan: Anarchy in the UKR (roman, 2011) och Depeche Mode (roman, 2014). Fredrik Wadström på SR recenserar Anarchy in the UKR här och Depeche Mode här. Också dagensbok.com har läst och recenserat Zjadan (här och här).

Serhij Zjadan betecknas som en av de bästa och mest tongivande unga författarna i Ukraina idag. Följaktligen finns det ganska mycket att läsa om honom på nätet, även på svenska. Det är bara att googla om du vill veta mer.

Jag har inte läst något av varken Kurkov eller Zjadan, visste faktiskt inte att de fanns förrän nu. Har ni läst något? Berätta i så fall gärna vad ni tyckte om boken/böckerna. Zjadan verkar onekligen spännande. Kanske borde man lägga honom på att-läsa-listan? Eller vad säger ni? En bokcirkel på facebook?

Veckans tematrio: Naturen

Veckans tematrio från Lyrans noblesser har rubriken Naturen: man ska berätta om tre böcker där naturen (hav, skog, öppna landskap, slätter, öken, djungel osv) ges plats! Vilket trevligt tema, tycker jag!

Då ska vi se... varsågod, mina tips på böcker där handlingen inte är frånskiljbar från naturen kommer här:


1. I Jón Kalman Stefánssons trilogi om pojken spelar den isländska naturen en stor roll och författarens poetiska naturbeskrivningar är fantastiska: Himmel och helvete (här), Änglarnas sorg (här) och Människohjärtat (här).

2. Hunden av Kerstin Ekman, en liten pärla om en liten ensam hund i skogen på fjället (här).

3. Expeditionen: Min kärlekshistoria är i och för sig i första hand en bok om människor men naturen, havet, kylan och det arktiska landskapet är en viktig del av berättelsen (här).


Först nu märker jag att min tematrio handlar om den nordiska naturen. Det är något häftigt med hav, is, stormar och kylan. Fast jag inte alls gillar snö och kyla, går det bra med den i litteraturen.

Även jag blir deppig av feelgoodlitteraturen.

"Det finns en djuptliggande glädje i att höra ett mollackord och upptäcka att du är jämlik med den mörkaste tonen." (Richard Power)

Jag fastnade för Kristofer Ahlströms krönika i DN.Boklördag den 1 mars eftersom den uttrycker något som jag också känner. Jag blir också deppig av feelgoodlitteraturen. Eller åtminstone uttråkad. Det händer allt mer sällan att jag läser feelgood, egentligen bara när boken är rolig och humorn klickar rätt och inte är krystad. Problemet med feelgood är, som KA skriver, att den inte rustar oss för att hantera vardagens jävligheter. "Feelgoodlitteraturen säger mig inget till mig om mitt liv", skriver han. Vet du Kristofer, det gör den inte om mitt liv heller. Jag är också inkompatibel med hejdlöst roliga och livsbejakande personer och jag är mycket glad över att jag med åren har kommit att inse det. Samtidens mediala krav på att allt jämt ska vara så satans mysigt står mig, ärligt talat, rätt upp i halsen. På samma sätt som att lite skit rensar magen, kan lite litterärt elände göra oss en positiv tjänst mentalt.

"När vardagen redan präglas av duktighetens tyranni och ett medialt friskhetsande så måste kulturen få vara annat än spegelbilder av Filippa Reinfelds instagramkonto."

En annan aspekt av feelgoodlitteraturen är att den är motståndsfri att läsa, okontroversiell, bekväm. Den är lättuggad och extremt lättsåld. Det är en genre som folk vill ha i massor och då passar förlagen förstås på eftersom de förstår att här finns det en kassako. Det är som det är. "Men ge folk enbart vad de vill ha tillräckligt länge och de vet till slut inte annat. Och det är en stor förlust", menar KA och jag instämmer.

"Jag har alltid hållit deppkulturen som räddningen - något som kan trygga de störda och, som en liten bonus av bara farten, störa de trygga."

Personligen föredrar jag helt klart den deppiga litteraturen eftersom den bjuder på helt andra läsupplevelser än feelgood och för att jag känner att den till skillnad från feelgood ger mig användbara verktyg att hantera livet. Den deppiga litteraturen ger mig också ett språk att uttrycka och beskriva mina personliga svårigheter och livskriser med, vilket inte heller är att förakta.

"Utan den deppiga litteraturen hade jag till exempel aldrig lärt mig att utveckla något själsligt försvar. Den har utsatt mig för obehag och allmänna jävligheter, tills tanken på dem inte längre är lika läskig i verkliga livet."

Kristofer Ahlströms tänkvärda krönika (DN, 140301)

Quinnan och Dr Dreuf

Det har gått några år sedan jag senast läste något av Mare Kandre (1962-2005) och behovet och längtan att återvända till hennes fascinerande författarskap har vuxit i styrka. Flertalet av hennes romaner finns numera utgivna som e-böcker och därför är det lätt att få tag på de annars slutsålda romanerna.

Quinnan och Dr Dreuf (1994) som jag nyss har läst är en emotionellt stark roman om Kvinnans villkor och lidande genom historien. Huvudpersonen är ingen särskild kvinna, utan alla mänsklighetens kvinnor på en gång, från Eva fram till modern tid. När hon en dag kommer till psykoanalytikern Dr Dreufs mottagning, finns miljontals kvinnors vrede och smärta ansamlad i hennes kropp. Redan innan hon lägger sig på divanen ställer Dr Dreuf, proffs som han är, en preliminär diagnos: en som lyder "nedsatt kvinnofysikalitet, allmän frigiditet och hysterisk somnabulism" till följd av penisavund. Du förstår vilken barriär Kvinnan måste bryta sig igenom för att kunna göra sig hörd!

Det är sent på dagen, Dr Dreuf vill helst stänga mottagningen, gå hem och avnjuta kvällsmaten, men Kvinnan på divanen sprutar ur sig berättelser. Hon skildrar sina smärtsamma livserfarenheter genom flera sekler och otaliga existenser: som Eva som åt kunskapens frukt, som en självspäkande nunna i ett medeltida kloster, som ett offer för häxbränningar, som pestdrabbad, som en våldtagen och dödad flicka, som en ensam och i plågor födande, fattig kvinna, som en misshandlad hustru, som en som tvingas att föda det ena barnet efter det andra. Ur kvinnas mun rinner anklagelserna om övergrepp och förtryck, smärtan över sviken kärlek och - inte minst - längtan efter respekt och drömmen om frihet. 

Dr Dreuf (namnet är en anagram av Freud) förkroppsligar den tidiga psykoanalysens förakt mot kvinnor och rädsla för dem (han har till och med problem med att skriva med rött bleck eftersom det påminner honom om mensblod) och avfärdar kvinnans berättelser som trams och "petitesser ur ett köns så kallade historia", alternativt som projicering av hennes egna perverterade lustar. Kvinnan ska inte tänka så mycket, det är inte hälsosamt, det bästa vore om hon bara kunde glömma allt. Vad han rekommenderar henne i stället för att tänka är att föda barn, virka spetsnäsdukar och överlämna tolkningar av sina känslor åt en (vetenskaps)man. I andra hand föreslår Dr Dreuf medicinering och eventuellt hospitalisering. Bara hon går snart!

Allt eftersom man läser romanen blir Dr Dreufs egen ynklighet, skuld, skam och undertryckta rädslor mer och mer påtagliga. Min diagnos av honom är att han lider av ett förhårdnat analytikerhjärta och en bottenlös dumhet och okänslighet. I och med att Kvinnas anklagelseakt och berättelser framskrider, avslöjar han sin unkna kvinnosyn så det stinker om det! Man blir förbannad.

Mare Kandre är mycket skicklig som författare och stilist och hennes böcker tillhör det bästa som skrivits i svensk litteratur sedan 80-talet, tycker jag. Quinnan och Dr Dreuf är en både mycket vacker, intelligent och vass prosa som inte lämnar läsaren oberörd. Tanken på att bilden som i boken skildras som ett köns historia fortfarande är aktuell på många håll i världen gör ont i mig. Mycket ont. När mina tankar lämnar bokens pärmar och vandrar i ut i världen, känns de outhärdliga.

Quinnan och Dr Dreuf är en drabbande, fängslande, vacker, hemsk och viktig bok - en som man inte glömmer så lätt.

Lyrans noblesser har också läst.

Äntligen mina!

Hurra, leveransen från Staden med PocketShop-butiker har kommit. Så fina de är!

Bättre sent än aldrig - veckans tematrio: Bokrea

Berätta om tre reafynd från årets eller tidigare års bokrea - så lyder veckans uppdrag från Lyrans noblesser.

Jag har inte handlat så mycket på bokrean i år, men så mycket har det blivit att det räcker till en trio i alla fall.

Sveriges radios romanpris 2014 går till...

Sveriges radios romanpris 2014 har gått till Kjell Westö för romanen Hägring 38 och lyssnarjuryns motivering lyder: ”För att han med ett exakt språk för oss in i Helsingforsmiljöer, där komplexa karaktärer levandegör en mörk del av vår historia med paralleller in i vår samtid.”

De övriga nominerade var Viktor Johansson, Linda Boström Knausgård, Per Odensten, Anna Schulze och Therése Söderlind.

Det här är en roman som också är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2014 och var även aktuell till Augustpriset i höstas. Tre stora anledningar att ta och läsa boken (den har faktiskt legat i läsplattan sedan den kom ut i fjol, så för min del borde det inte behöva vara långt från ord till handling)!

Har du läst Hägring 38? Vad tyckte du i så fall? Eller hade du kanske hellre sett en annan vinnare?

Jessica Kolterjahn och hennes skrivprocess

Jag vet att många i #boblmaffian - men även många andra helt vanliga människor - gillar Jessica Kolterjahns romaner (Ut ur skuggan, 2007; Nattfjäril, 2009; Den största dagen är en dag av törst, 2013) och därför vill jag tipsa om hennes nystartade gilla-sida på facebook där hon har som ambition att fortlöpande berätta om skrivprocessen i samband med hennes nya romanprojekt. Det tycker jag låter spännande! Ni hittar fb-sidan här.

Författaren Jessica Kolterjahns skrivarplats.
(Fotot lånat från fb-sidan.)

Vill du prata noveller på facebook?

Läser du eller tänker börja läsa den nyutgivna novellsamlingen Plötsligt knackar det på dörren av Etgar Keret? En ny novellcirkel på FB är på gång - om du vill vara med och prata om novellerna av en av Israels mest spännande författare, så ansök till gruppen här. Jag är med och jag har redan börjat läsa. Tanken är att köra igång novellcirkeln den 19 mars som är bokens recensionsdatum. Och den 26 mars kommer Keret till Stockholm. Väl mött på fejjan!

Ny radioföljetong: "En lång vinter" av Colm Tóibín

Idag börjar en ny radioföljetong i SR P1. I nio avsnitt kan man lyssna på Colm Tóibíns stämningsladdade roman En lång vinter. Uppläsaren är Daniel Söderlind. Samtliga avsnitt ligger redan nu på webben (klicka på länken här ovan). Och här finns en intervju med Colm Tóibín om En lång vinter.

Jag läste En lång vinter i november 2012 och efteråt skrev jag så här om den:

På omslaget syns två personer på väg någonstans genom ett kargt landskap, vädret är inte det bästa och stämningen känns tröstlös. Personerna kan mycket väl vara fadern och sonen i berättelsen.

En lång vinter utspelar sig i en liten bergsby i spanska Pyrenéerna, ungefär i slutet av femtiotalet. Miguel har kommit hem igen efter tjänsten i det militära och det är den yngre brodern Jordis tur att ge sig av. Familjen lever mest för sig själv eftersom relationerna med grannarna inte är de bästa. Modern är familjens stöttepelare, det är hon som genom sitt dagliga arbete i hemmet ser till att allt fungerar. Av en slump upptäcker Miguel att modern är en drinkare, ett faktum som fadern och även byborna länge varit medvetna om. Efter ett våldsamt gräl föräldrarna emellan ger sig modern av och försvinner i vinterns första snöstorm. Snön faller och faller, männen letar och letar men förgäves. Det finns ingen möjlighet att hitta modern förrän till våren när snön har smält. Och Miguel saknar sin bror.

Colm Tóibín har skrivit en lågmäld men omvälvande berättelse. Med små språkliga medel uttrycker han tröstlöshetens starka känslor, utsagda och outsagda. Han ger oss en laddad beskrivning av den komplicerade relationen mellan fadern och sonen efter att modern försvunnit, deras förtvivlan, hjälplöshet och oförmåga att ta hand om sig själva.

"Miguel föreställde sig hur han skulle komma hem till ingenting, ett tomt hus, fadern tigande, ingenting att göra, ingen grav att besöka, inget lik att röra vid, ingen kista att bära, inga ord till tröst. Bara ett fruset landskap och hemska dagar utan tö."

För att sköta de vardagliga sysslorna anställer de Manolo och denne unge mans närvaro i huset spetsar till relationerna ytterligare lite grann. Är det homoerotiska känslor som uppstår mellan Miguel och Manolo?

Livet fortsätter att ha sin gång i huset och i byn, vintern släpar sig fram på oframkomliga vägar. Snö, snö, snö. Tankarna på modern som ligger där ute någonstans under allt det vita lämnar inte Miguel, de finns där hela tiden. Så en dag kommer tövädret och alla börjar hålla utkik efter gamarna, för det är de som visar platsen, kroppen ligger där gamarna samlas. Då blir det bråttom att hämta henne...

Jag skulle vilja berätta om slutet men det kan jag inte göra utan att avslöja för mycket av vad som händer. Men så mycket kan jag säga att gestaltningen, bildspråket och hur vi uppfattar det som sker på bokens sista sidor (och även efter att vi har läst sista meningen) är briljant litteratur.

För översättningen till svenska står en av de bästa: Erik Andersson.

Allt

Vilken häftig bok Allt av Martina Lowden är; jag blev totalt förälskad i den! Allt, som är Lowdens debutroman från 2006 och som belönades med både Borås Tidnings debutantpris och med Katapultpriset, är en frisk fläkt och ett språkligt fyrverkeri. Allt är både självklar och omöjlig och en alldeles, alldeles egen berättelse om utanförskap och längtan. Den är uppfriskande, rolig, smart, oväntad, lekfull, allvarlig, solklar och härligt obegriplig ibland.

Mitt sätt att bedriva läsningen av Allt säger allt om hur förtjust jag var: jag har boken som pocket och som e-bok. Eftersom pappersboken är mycket tjock läste på läsplattan men hade mobilen alltid inom räckhåll för att raskt kunna greppa den, öppna Allt i iBooks och markera ord, meningar och stycken för att efteråt när som helst kunna komma åt dessa pärlor. I mobilen är Allt alltid med! Sedan strök jag under samma passager även i pappersboken. Jag vill ju kunna plocka fram boken ur hyllan och bläddra i den och se och läsa alla de bra textraderna, också när som helst. Låter det besynnerligt? Det var i varje fall just så jag gjorde när jag läste Allt. 

Vad är då Allt för bok och vad är det som är så märkvärdigt med den? Det är en dagbok innehållande dagliga "antänkningar", listor på allt möjligt, kom-ihåg-lappar, "proesi och posa", brev, ordlekar, löpsedlar, annonser om borttappade katter, formulär och enkäter. När Lowden skriver leker hon med orden, vänder på dem och deras betydelser, skapar nya. Vad tror du att t.ex. en grisgrynsgråt är för något? Språket är ingen bur för Martina Lowden, ändå kastar hon sig liksom mot dess väggar och gränser (för att parafrasera Wittgenstein och henne själv). Jag tycker att hon är ett geni.

Har du läst Allt?