Det var väldigt trevligt att tillbringa några timmar i den vintriga och snötäckta Mumindalen.
Det är januari, Mumintrollet vaknar ur sitt ide och kan inte somna om. Eftersom resten av familjen sover, ger han sig ensam ut på upptäcktsfärd kring huset. Allting är så nytt och spännande och känns lite farligt till en början, men snart träffar Mumintrollet några andra varelser som bor i Mumindalen om vintern och är vakna: Lilla My som han känner sedan tidigare och Too-ticki som är en ny bekantskap. Hemulen är också med och Mårran och hunden Ynk och en en liten ekorre som Isfrun har fryst ner och som verkar död men är det inte för i slutet av boken tinar han upp igen. Mumintrollet provar på att åka skidor, Lilla My åker kana i Muminmammans silverfat och alla hjälps åt att äta upp nästan all sylt som fanns i skafferiet. Tiden går och rätt som det är är det april, våren kommer och är uppsluppen och Muminmamman vaknar. Det är tur det, för Mumintrollet har just ådragit sig en rejäl förkylning och är i behov av både tröst, medicin och något varmt i magen.
Man kan inte annat än att älska Tove Janssons språk och berättarstil och jag gör det helt utan förbehåll. Lilla My är särskilt härlig, tycker jag. Och mamman tycker jag också mycket om för hon har så mycket kärlek och förstånd i sig.
Tänk, tänk, sa Muminmamman och kisade mot solen. Livet är ändå förtrollande. Här har man gått och trott att en silverbricka kan bara användas på ett sätt, och så är den ännu bättre för nånting annat. Och alla säger: Du ska inte lägga in så mycket sylt - och rätt vad det är blir alltihop uppätet.
Jag hittade också en liten filmsnutt, varsågod: Isfrun fryser ner Lilla My till is.
