Josefine Klougart är 29 år gammal och redan en stor stjärna
på Danmarks litterära himlavalv. Att hon redan varit nominerad till Nordiska
rådets litteraturpris två gånger ger henne en fast position också i hela Norden.
Klougart jämförs inte bara med Suzanne Brøgger och Marguerite Duras, utan kallas också
för Nordens Virginia Woolf. Med En av oss
sover gör hon äntligen entré i Sverige.
En av oss sover är
Klougarts tredje roman. Den berättar om en kvinna som lämnar Köpenhamn och som återvänder
till föräldrahemmet på den danska landsbygden i syfte att ta hand om sin
cancersjuka mor. Medan jaget upplever chocken över insikten att mammor kan dö
brottas hon med två andra förluster i sitt liv. Dessa handlar om män. Den ene mannen
kallar hon för sin avlidne man (fast han inte alls är död) och den andre, den
senaste som har lämnat henne för en annan kvinna, kallar hon för den nye. Kärleken
var tänkt att aldrig ta slut men råkade ändå bli inställd av verkligheten.
I slutet får vi veta att den avlidne heter Jakob, vilket
kastar ett nytt ljus på romanen. Bokens dedikation lyder ”till Jakob” och
därmed uppstår snabbt en glidning från fiktion mot självbiografi. Men vi kan
inte veta. Samtidigt gör uttryck som ”ett avsked man både närmar sig och
skriver sig bort från” förskjutningen tydligare. Även om det inte spelar någon
roll huruvida romanen är självbiografisk eller ej, är detaljen med namnet intressant.
En av oss sover skildrar
utsatthet, förlust och avsked. Det är den sorgliga kärlekens landskap vi rör
oss i och det är tydligt att Klougart arbetar medvetet med naturen, landskapet och
årstiderna som symbol för fara och sårbarhet men också förändring.
Klougarts prosa är poetisk och vacker men också krävande för
den är ett egenartat konstverk som begär läsarens fulla uppmärksamhet. En av oss sover är en fascinerande roman
och jag är mycket imponerad över hur den är skriven.
(Ovanstående recension publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 2014-02-11. Här på bloggen återges den nu med tidningens samtycke.)
