Det nakna ögat handlar om en mycket ung vietnamesisk kvinnas blick när hon betraktar Europa innan murens fall. Hon tittar och lyssnar, hon ser och hon hör men förstår språket göt hon inte, på det viset befinner hon sig i ett tomrum. Det enda främmande språk hon behärskar är ryska. Känslan av att allt är ganska surrealistisk blir påtaglig, särskilt när bilder och minnesfragment från hennes tillvaro avlöser varandra. Dessa scener känns först ganska löst sammansatta men bildar slutligen en helhet, ungefär som i en episodfilm. Film, förstår jag så småningom, är nyckeln till denna omtumlande och annorlunda berättelse. Jag återkommer till det.
Huvudpersonen besöker som utbytesstudent Östberlin där hon ska tala på en ungdomskonferens, blir kidnappad av en man, smugglad över gränsen och förd till staden Bochum på den västtyska sidan. I några år lever jaget i en absurd och sexuellt våldsam relation med kidnapparen Jörg. En dag lyckas hon att fly men tåget som hon tror ska föra henne till Moskva går i stället till Paris. Så hon hamnar i Paris. Som papperslös. Utan att behärska språket. Ensam. Vilsen. Men med blicken riktad mot världen. Hon finner en fristad hos en prostituerad kvinna, nya märkliga relationer uppstår och åren går igen. Jörg från Västtyskland dyker också upp på nytt.
För att gömma sig och indirekt också för att lära sig språket lite grann, går Anna mycket på bio. Men hon ser endast filmer med skådespelerskan Catherine Deneuve i huvudrollen eftersom hon blir alldeles besatt av henne. Denna besatthet går så långt att hon enligt parollen att Deneuve är den enda riktiga kvinnan överhuvudtaget, skapar sig en idolkvinna som är ett hopkok av alla de kvinnor som skådespelerskan har gestaltat på filmduken. Den kvinnan för jaget till och med samtal med och berättar om sitt liv för.
Det nakna ögat består av kapitel som bär namn efter Deneuves filmer och det är här som formen och handlingen smälter till en helhet, som jag nämner i början. Rollerna, filmernas handling och Annas liv går in i varandra och det är till slut svårt att avgöra vad som är vad. Det låter komplicerat men är inte det när man läser.
Jag blir ofta irriterad över huvudpersonens passivitet och undrar vad hon egentligen håller på med. Hon befinner sig i ett sorts avgrund och förutom på bio söker hon tröst i alkoholmissbruk. Tills en dag. Tills hon en dag upptäcker biblioteket!
Slutligen måste jag också skriva några ord om Yoko Tawadas språk. Hon är mästare på metaforer ("hans andedräkt var en vålnad av vodka") och på att gestalta känslor och stämningar med endast några få ord:
"Dörren gav ifrån sig ett så tungt, dovt ljud när den stängdes att jag tänkte att den inte skulle kunna öppnas igen de närmsta tio åren."Att läsa Det nakna ögat var en djup läsupplevelse eftersom det är en på samma gång vacker och lite svår roman. Man kan inte sträckläsa den, utan man får portionera ut läsningen. Snabbhet är ingen bra lässtrategi med denna märkliga bok.
Yoko Tawada är japanska som sedan många år lever i Tyskland och skriver på både tyska och japanska. Det nakna ögat översattes till svenska av Sofia Stenström.
Missa inte Ingrid Elams recension i Kulturnyheterna (ca 3 minuter)!
Boken finns på Bokus
