"Jag minns för mycket; jag är som luften en dag utan vind när allting står stilla och ingenting kan fly."Vi möter en Maria som inte alls motsvarar vår traditionella bild av henne som självuppoffrande mor. Tvärtom är hon envis och bestämd i sina uppfattningar. Maria ser tillbaka på domen, Golgatavandringen, korsfästelsen och sonens död och hon är inte okritisk. Hon tycker att Jesus var ganska högfärdig på slutet och inte alls lik den pojke hon en gång hade burit vid sitt bröst. Hon håller inte heller med om påståendet att Jesus var Guds son och anser att döden på korset var ett alldeles för högt pris för martyrskapet. Lärjungarna tar hon avstånd ifrån, ändå bistår de henne med mat och husrum.
Trots att Maria hade svårt att förstå sin son som vuxen, älskade hon honom villkorslöst. Och hon ville rädda honom. Men hon svek! Av rädsla för att själv bli gripen, svek hon. Skräckslagen såg hon på korsfästelsen och betraktade iscensättningen av sin sons nederlag och önskade att det både tog slut och att det aldrig skulle göra det och hon visste att hon borde stanna ända till slutet, tills sonen dog, men i stället flydde hon. Bilden av Maria som sitter och håller sin döde son i famnen är i Tóibíns berättelse endast en dröm som Maria plågar sig själv med. I romanen är verkligheten en annan.
Colm Tóibín skriver fram smärtan hos en mor som såg sitt barn dö och det är fruktansvärt hudnära. När han dessutom får fram den enorma känslan av skuld över att ha svikit sonen i hans svåraste stund, blir läsningen än mer plågsam. Marias testamente är en både vackert skriven och starkt emotionellt laddad bok, för Tóibín är en makalös begåvning när det gäller att skriva poetiskt, stämningsfullt och drabbande. Ändå rör han sig endast inom kortromanens ramar. Ett mirakel. Ett mästerverk.
Översättning till svenska: Erik Andersson.
Boken finns att köpa på Bokus
Lyrans noblesser har också läst Marias testamente.