Marias testamente

Många år har gått sedan Jesus korsfästes, hans mor Maria är gammal och lever ensam i Efesos. I romanen Marias testamente som till största delen är Marias monolog skildrar Colm Tóibín händelserna kring Jesus död från Marias position och skapar på så sätt en berättelse som är full av smärta men även skuld.

"Jag minns för mycket; jag är som luften en dag utan vind när allting står stilla och ingenting kan fly."

Vi möter en Maria som inte alls motsvarar vår traditionella bild av henne som självuppoffrande mor. Tvärtom är hon envis och bestämd i sina uppfattningar. Maria ser tillbaka på domen, Golgatavandringen, korsfästelsen och sonens död och hon är inte okritisk. Hon tycker att Jesus var ganska högfärdig på slutet och inte alls lik den pojke hon en gång hade burit vid sitt bröst. Hon håller inte heller med om påståendet att Jesus var Guds son och anser att döden på korset var ett alldeles för högt pris för martyrskapet. Lärjungarna tar hon avstånd ifrån, ändå bistår de henne med mat och husrum.

Trots att Maria hade svårt att förstå sin son som vuxen, älskade hon honom villkorslöst. Och hon ville rädda honom. Men hon svek! Av rädsla för att själv bli gripen, svek hon. Skräckslagen såg hon på korsfästelsen och betraktade iscensättningen av sin sons nederlag och önskade att det både tog slut och att det aldrig skulle göra det och hon visste att hon borde stanna ända till slutet, tills sonen dog, men i stället flydde hon. Bilden av Maria som sitter och håller sin döde son i famnen är i Tóibíns berättelse endast en dröm som Maria plågar sig själv med. I romanen är verkligheten en annan.

Colm Tóibín skriver fram smärtan hos en mor som såg sitt barn dö och det är fruktansvärt hudnära. När han dessutom får fram den enorma känslan av skuld över att ha svikit sonen i hans svåraste stund, blir läsningen än mer plågsam. Marias testamente är en både vackert skriven och starkt emotionellt laddad bok, för Tóibín är en makalös begåvning när det gäller att skriva poetiskt, stämningsfullt och drabbande. Ändå rör han sig endast inom kortromanens ramar. Ett mirakel. Ett mästerverk.

Översättning till svenska: Erik Andersson.

Boken finns att köpa på Bokus eller AdLibris.

 Lyrans noblesser har också läst Marias testamente.

En av oss sover

Josefine Klougart är 29 år gammal och redan en stor stjärna på Danmarks litterära himlavalv. Att hon redan varit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris två gånger ger henne en fast position också i hela Norden. Klougart jämförs inte bara med Suzanne Brøgger och Marguerite Duras, utan kallas också för Nordens Virginia Woolf. Med En av oss sover gör hon äntligen entré i Sverige.

En av oss sover är Klougarts tredje roman. Den berättar om en kvinna som lämnar Köpenhamn och som återvänder till föräldrahemmet på den danska landsbygden i syfte att ta hand om sin cancersjuka mor. Medan jaget upplever chocken över insikten att mammor kan dö brottas hon med två andra förluster i sitt liv. Dessa handlar om män. Den ene mannen kallar hon för sin avlidne man (fast han inte alls är död) och den andre, den senaste som har lämnat henne för en annan kvinna, kallar hon för den nye. Kärleken var tänkt att aldrig ta slut men råkade ändå bli inställd av verkligheten.

I slutet får vi veta att den avlidne heter Jakob, vilket kastar ett nytt ljus på romanen. Bokens dedikation lyder ”till Jakob” och därmed uppstår snabbt en glidning från fiktion mot självbiografi. Men vi kan inte veta. Samtidigt gör uttryck som ”ett avsked man både närmar sig och skriver sig bort från” förskjutningen tydligare. Även om det inte spelar någon roll huruvida romanen är självbiografisk eller ej, är detaljen med namnet intressant.

En av oss sover skildrar utsatthet, förlust och avsked. Det är den sorgliga kärlekens landskap vi rör oss i och det är tydligt att Klougart arbetar medvetet med naturen, landskapet och årstiderna som symbol för fara och sårbarhet men också förändring.

Klougarts prosa är poetisk och vacker men också krävande för den är ett egenartat konstverk som begär läsarens fulla uppmärksamhet. En av oss sover är en fascinerande roman och jag är mycket imponerad över hur den är skriven.

(Ovanstående recension publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 2014-02-11. Här på bloggen återges den nu med tidningens samtycke.)

Boken finns att köpa på Bokus eller AdLibris.

Det nakna ögat

Det nakna ögat av Yoko Tawada är en märklig och fascinerande roman som stundtals gjorde mig salig och stundtals trött. Det här är en bok där formen och handlingen smälter samman till en helhet och där språket är ett eget litet och vackert universum.

Det nakna ögat handlar om en mycket ung vietnamesisk kvinnas blick när hon betraktar Europa innan murens fall. Hon tittar och lyssnar, hon ser och hon hör men förstår språket göt hon inte, på det viset befinner hon sig i ett tomrum. Det enda främmande språk hon behärskar är ryska. Känslan av att allt är ganska surrealistisk blir påtaglig, särskilt när bilder och minnesfragment från hennes tillvaro avlöser varandra. Dessa scener känns först ganska löst sammansatta men bildar slutligen en helhet, ungefär som i en episodfilm. Film, förstår jag så småningom, är nyckeln till denna omtumlande och annorlunda berättelse. Jag återkommer till det.

Huvudpersonen besöker som utbytesstudent Östberlin där hon ska tala på en ungdomskonferens, blir kidnappad av en man, smugglad över gränsen och förd till staden Bochum på den västtyska sidan. I några år lever jaget i en absurd och sexuellt våldsam relation med kidnapparen Jörg. En dag lyckas hon att fly men tåget som hon tror ska föra henne till Moskva går i stället till Paris. Så hon hamnar i Paris. Som papperslös. Utan att behärska språket. Ensam. Vilsen. Men med blicken riktad mot världen. Hon finner en fristad hos en prostituerad kvinna, nya märkliga relationer uppstår och åren går igen. Jörg från Västtyskland dyker också upp på nytt.

För att gömma sig och indirekt också för att lära sig språket lite grann, går Anna mycket på bio. Men hon ser endast filmer med skådespelerskan Catherine Deneuve i huvudrollen eftersom hon blir alldeles besatt av henne. Denna besatthet går så långt att hon enligt parollen att Deneuve är den enda riktiga kvinnan överhuvudtaget, skapar sig en idolkvinna som är ett hopkok av alla de kvinnor som skådespelerskan har gestaltat på filmduken. Den kvinnan för jaget till och med samtal med och berättar om sitt liv för.

Det nakna ögat består av kapitel som bär namn efter Deneuves filmer och det är här som formen och handlingen smälter till en helhet, som jag nämner i början. Rollerna, filmernas handling och Annas liv går in i varandra och det är till slut svårt att avgöra vad som är vad. Det låter komplicerat men är inte det när man läser.

Jag blir ofta irriterad över huvudpersonens passivitet och undrar vad hon egentligen håller på med. Hon befinner sig i ett sorts avgrund och förutom på bio söker hon tröst i alkoholmissbruk. Tills en dag. Tills hon en dag upptäcker biblioteket!

Slutligen måste jag också skriva några ord om Yoko Tawadas språk. Hon är mästare på metaforer ("hans andedräkt var en vålnad av vodka") och på att gestalta känslor och stämningar med endast några få ord:

"Dörren gav ifrån sig ett så tungt, dovt ljud när den stängdes att jag tänkte att den inte skulle kunna öppnas igen de närmsta tio åren."

Att läsa Det nakna ögat var en djup läsupplevelse eftersom det är en på samma gång vacker och lite svår roman. Man kan inte sträckläsa den, utan man får portionera ut läsningen. Snabbhet är ingen bra lässtrategi med denna märkliga bok.

Yoko Tawada är japanska som sedan många år lever i Tyskland och skriver på både tyska och japanska. Det nakna ögat översattes till svenska av Sofia Stenström.

Missa inte Ingrid Elams recension i Kulturnyheterna (ca 3 minuter)!


Boken finns på Bokus och AdLibris.

Tematrio: HBTQ

Veckans tematrio hos Lyrans noblesser handlar om böcker med HBTQ-tema och då vill jag absolut vara med och bidra med tre läsvärda boktips (länkarna går till recensionerna här på bloggen). Den första boken har många av er redan läst och tyckt mycket om men de två andra böckerna har kanske hamnat lite i skymundan trots att de kom ut förra året och är inte dumma alls.


1. Den största dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn (om ett år i Karin Boyes liv, ett år då hon för första gången börjar leva ut sin homosexualitet)

2) I en människa av John Irving (boken beskriver samhällets resa från allmän sexuell intolerans till att det inte längre är så märkvärdigt om någon är homo, bi eller transa. Förutom att den handlar om rätten till valfri sexuell identitet är det en bok om begär, drömmar, frånvarande fäder och om litteraturens utvecklande kraft.)

3) Spelets konst av Chad Harbach (en basebollroman som också - och i allra högsta grad-  handlar om vänskap, kärlek, homosexualitet, familjeband och om livets och dödens nakenhet).

Enkätdags!

Boken som jag först parallelläste men som nu plötsligt har uppgraderats till huvudläsning i så hög grad att jag knappt kan slita mig ifrån den, är romanen (?) Allt av Martina Lowden. Jag tänker inte gå närmare in på den just nu (fast jag är helt såld), utan anledningen till att jag nämner den är att det finns en enkät i den. Eftersom det är söndag och eftersom bokbloggare i allmänhet gillar enkäter har jag bestämt mig att ställa (och själv besvara) frågorna här. Ok, då kör vi!

Om du gillar enkäten är det bara att kopiera frågorna till din egen blogg och skriva svaren där. Lämna då gärna, som brukligt är, en länk i kommentarsfältet till det här inlägget så att jag kan gå in och läsa dina svar. Det ser jag fram emot. Självklart går det också bra att svara direkt i kommentarsfältet.

1. Antal böcker jag äger:
Jag orkade inte räkna böckerna. I stället mätte jag hur många hyllmeter fullproppade med böcker jag har: 21 (tjugoen).

2. Senaste boken jag köpte:
Enkelt. Dagens bokinköp är Hjärtat jagar allena av Carson McCullers och Barnmorskan av Katja Kettu.

3. Senaste boken jag läste:
Det nakna ögat av Yoko Tawada, utläst i fredags.

4. Böcker som jag läser parallellt just nu:
Allt av Martina Lowden, Quinnan och Dr Dreuf av Mare Kandre samt ljudboken Kunzelmann & Kunzelmann av Carl-Johan Vallgren. Så sent som igår ingick också Trollvinter av Tove Jansson.

5. Fem böcker som betyder mycket för mig:
Det är svårt att välja endast fem böcker, men här är de! De här böckerna har påverkat mig på olika sätt och särskilt bidragit till att jag är den jag är:

Lille prinsen, Antoine de Saint Exupery
Greven av Monte Christo, Alexandre Dumas
Borta med vinden, Margaret Mitchell
Brott och straff, Fjodor Dostojevskij
Berättelsen om Pi, Yann Martel

En bok passar alltid

Trollvinter

Det har gått undan! Jag är redan klar med Trollvinter som är den sjätte boken i Tove Janssons serie om Mumintrollen och den tredje som jag har lyssnat på. I onsdags rekommenderas jag att lyssna på Trollvinter och laddade ner den direkt samma kväll. Tack för tipset Anna, Linda och Sara - ni hade rätt, Trollvinter är alldeles, alldeles U N D E R B A R!

Det var väldigt trevligt att tillbringa några timmar i den vintriga och snötäckta Mumindalen.

Det är januari, Mumintrollet vaknar ur sitt ide och kan inte somna om. Eftersom resten av familjen sover, ger han sig ensam ut på upptäcktsfärd kring huset. Allting är så nytt och spännande och känns lite farligt till en början, men snart träffar Mumintrollet några andra varelser som bor i Mumindalen om vintern och är vakna: Lilla My som han känner sedan tidigare och Too-ticki som är en ny bekantskap. Hemulen är också med och Mårran och hunden Ynk och en en liten ekorre som Isfrun har fryst ner och som verkar död men är det inte för i slutet av boken tinar han upp igen. Mumintrollet provar på att åka skidor, Lilla My åker kana i Muminmammans silverfat och alla hjälps åt att äta upp nästan all sylt som fanns i skafferiet. Tiden går och rätt som det är är det april, våren kommer och är uppsluppen och Muminmamman vaknar. Det är tur det, för Mumintrollet har just ådragit sig en rejäl förkylning och är i behov av både tröst, medicin och något varmt i magen.

Man kan inte annat än att älska Tove Janssons språk och berättarstil och jag gör det helt utan förbehåll. Lilla My är särskilt härlig, tycker jag. Och mamman tycker jag också mycket om för hon har så mycket kärlek och förstånd i sig.

Tänk, tänk, sa Muminmamman och kisade mot solen. Livet är ändå förtrollande. Här har man gått och trott att en silverbricka kan bara användas på ett sätt, och så är den ännu bättre för nånting annat. Och alla säger: Du ska inte lägga in så mycket sylt - och rätt vad det är blir alltihop uppätet.

Jag hittade också en liten filmsnutt, varsågod: Isfrun fryser ner Lilla My till is.

Lyssna gratis på en novell av Karin Boye

I helgen erbjuder Novellix gratis lyssning av Karin Boyes novell Ella gör sig fri, i uppläsning av Marie Ahl. Klicka här för att lyssna.

Fler ljudnoveller, inkl. några nya, hittar du här. Om du har problem att välja, så tycker jag att du ska ta Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog av Jonas Hassen Khemiri.Den är nämligen helt fantastisk, jag lovar! 

Sent i november

Jag läste aldrig Tove Jansson som barn och därför är det en enorm tur att hennes böcker passar så bra att läsa även när man är vuxen. Just nu genomgår jag fasen av total förälskelse, en kärlek vid första ögonkastet (orsakad av Pappan och havet, se här) som fördjupats vid ögonkastet nummer två (Sent i november). Egentligen har jag svårt att begripa att Sent i november klassas som barnbok (9-12 år) för jag ser den som en ren vuxenbok som bara är förklädd till barnbok. Dels för tematiken men framför allt för språket. Är det inte många alldeles för svåra ord och uttryck i den här boken?

Sent i november utspelar sig, tror jag, parallellt med Pappan och havet, eftersom Muminfamiljen är borta. Mumindalens invånare förbereder sig inför vintern och söker sig till Muminhuset men familjen är inte där, familjen är borta. Det blir svårt att komma till ro. Filifjonkan, Hemulen, Onkelskruttet, Snusmumriken och de andra saknar Muminfamiljen mycket och väntar på att de ska komma tillbaka. Men kommer Muminfamiljen att göra det? Under tiden anordnas det en fest åt Onkelskruttet som gärna vill ha lite roligt på äldre dar. Och Snusmumriken letar efter något viktigt som han har tappat. Kanske är det så alla har tappat något viktigt: känslan av vem man är, tilltro till framtiden, sin frihet. Det är stora frågor som Tove Jansson avhandlar i denna sin sista bok om Mumintrollen.

Om jag skulle jämföra Pappan och havet och Sent i november, så tyckte jag mycket mer om Pappan och havet. Jag saknade också Muminfamiljen i huset i Sent i november. Det var liksom inte lika stor och behaglig värme i berättelsen utan dem.

Även Sent i november lyssnade jag på som ljudbok i Mark Levengods uppläsning, det var härligt. Här kan du lyssna på Tove Jansson själv när hon läser ur Sent i november.

I år är det hundra år sedan Tove Jansson föddes och då kan jag lugnt säga att jag nu med två lästa böcker har dragit mitt strå till stacken när det gäller att uppmärksamma henne. Och jag tänker fortsätta med firandet. Först ska jag köpa de fina anteckningsböckerna med Mumin-motiv som säljs på Pocket Shop, har redan bett sonen som bor i Staden med Pocket Shop butiker att inhandla dessa åt sin kära mor. Alla sex, det är lika bra, varför plågas med att välja.

Sedan vill jag läsa/lyssna på ett par böcker till. Vilka rekommenderar ni?

Cigarett

Cigarett är kortromanen som författaren Per Hagman debuterade med 1991 men trots att Hagman numera är en etablerad och läst författare med ett flertal omtalade romaner bakom sig, är det första gången som jag möter hans författarskap. Och att läsa Cigarett var i allra högsta grad ett intressant möte med Hagmans berättarvärld. Det har gett mersmak.

Cigarett utspelar sig 1987 i Stockholm och handlar om en lite drygt tjugoårig kille som jobbar som servitör på ett Hard Rock Café: inget han trivs med, men måste man så måste man. Hans föräldrar är ganska välbärgade människor som för länge sedan har gett upp, även om det då och då kommer en check från morsan. Johan, som vår unge man heter, är uttråkad, oengagerad och totalt blasé inför det mesta. När han inte jobbar spenderar han nästan all sin vakna tid med att dricka, knarka, röka, glo på porrfilmer och jaga nya ligg. Tjejerna är inget annat för Johan än sexuella objekt, han tittar bara på deras bröst och rumpor och det värsta är att tjejerna ställer upp på den synen och leker leken, för de är lika likgiltiga själva. Om någon tjej råkar visa tecken på normalitet och sunt tänkande, avfärdar Johan henne.

Johan och alla hans vackra, likasinnade vänner lever i en själslig tomhet som är så stor att det skriker om den och det är skildringen av denna tomhet och det skriket som är det mest fascinerande med boken. Hur Hagman med språkets hjälp fångar ytligheten och ensamheten är häpnadsväckande med tanke på att det rör sig om en debutroman. Första intrycket var att karln romantiserar eländet och jag blev nästan arg på honom för det, men sedan upptäckte jag sprickorna i fernissan och förstod den stora Ensamheten.

Johan är berättarjaget och han berättar självupptaget och ingående om sina eskapader och delar med sig av sina intryck på ett precist och detaljerat sätt. Men han analyserar inte, han bara glider runt i världen och ser allt som om han var utomstående. Att ständigt vara på väg någonstans känns viktigt, rörelsen framåt får inte avstanna och språket håller farten.

Det märks att Hagman beskriver en värld som han väl känner till; nu i efterhand är Cigarett klassad som ett slags generationsroman från 90-talet. Det är också en säregen Stockholmsskildring eftersom Johan går på långa nattliga bar- och klubbrundor genom Stockholm. Det är en väldigt specifik miljö Hagman gläntar på dörren till eftersom den är så totalt utan drömmar och fri från känslor. Det är märkligt nog mycket spännande.

Det går inte att köpa Cigarett som pappersbok längre då den är slut men den finns som ljudbok. Jag lyssnade på ljudboken och var mycket nöjd med Peter Öbergs uppläsning. Hans röst och tonläge fångar tomheten alldeles utmärkt.


Jag läser gärna mer av Per Hagman. Har du läst hans romaner? Vad tyckte du? Vilken är bäst?

Vaddå OS?!

Hur är det med dig?

Älskaren

Bokcirkeln i Lundströms bokradio består denna gång av författaren Håkan Nesser och regissören Farnaz Arbabi och boken de läser är Marguerite Duras roman Älskaren. Första avsnittet av Bokcirkeln sändes imorse och handlade om de 44 första sidorna i boken. Ett fantastiskt bra samtal! Del två kommer den 15/2 (t.o.m. s. 83) och del tre den 22/2 (hela boken) och då ska jag sitta klistrad vid radion. Det gör jag i och för sig ändå när det är Lundströms bokradio, men kommer att känna mig mer nyfiken än vanligt. Så kan man säga.

Jag lyssnade på Älskaren som ljudbok 2007 och minns att jag var ganska fascinerad, främst av språket. Idag finns romanen i en ny, fin pocketutgåva. Här kommer inlägget jag då skrev i repris:

Älskaren av Marguerite Duras är en speciell bok, inte lätt att direkt och utan förbehåll tycka om, men kommer man igenom skalet är belöningen enorm. Älskaren passar inte riktigt in i den självbiografiska mallen, eftersom den ger ett så avskalat och opersonligt intryck, men det är bara en fasad. Under den kokar berättelsen av känslor, det är mycket kropp och hårda ord. Marguerite Duras berättar om sitt kärleksförhållande med en tolv år äldre kinesisk miljonär, hon är bara drygt femton år när allt händer. Skådeplatsen är mellankrigstidens Saigon i Franska Indokina. Det är exotiskt och också lite erotiskt med beskrivningar av dessa avlägsna platser - Mekongflodens gula strömmar, gulgröna himlar över Siambergen, Saigons myllrande gator, hettan.

Den femtonåriga Marguerite är en kaxig tonåring och vilsen i vuxenvärlden, hon tycker sig inte passa in någonstans. Hon är fylld av både kärlek och okärlek (inte hat, inte ogillande, utan okärlek) till sig själv, sin mor och sina bröder. Mötet med mannen från Kina betyder ett erotiskt uppvaknade som kan liknas vid kraftigt bombnedslag som ödelägger det mesta. Det blir passion, ohämmad sex, njutning och (själv)förnedring. Att en vit flicka har ett sexuellt förhållande med en färgad inföding är på den tiden socialt oacceptabelt, men Marguerite sticker inte under stol med sanningen. Hon intalar sig själv att hon inte älskar mannen från Kina, att hon låter honom göra "allt" med henne för pengarnas skull och att han vill göra "allt" med henne för att hon är så ung, vit och vacker. Men under den hårda ytan kan man ana starka känslor, ömsesidiga känslor. Men eftersom kärleken mellan dem inte har någon framtid, är det kanske bättre att låtsas att den inte alls finns.

På sätt och vis antyder Marguerite Duras att det var någonstans här hennes självdestruktiva leverne tagit sin början, och det är mycket möjligt att det förhåller sig så. Älskaren är ingen glad bok, den är inte heller lättläst, men den är intressant och på många sätt fascinerande.

Nya novellixer: ryska klassiker

I februari utkommer fyra nya novellixer och temat är ryska klassiker: Gogol (här), Tjechov (här), Dostojevskij (här) och Bulgakov (här). Enligt förlaget utlovas både satir, kärlek, tragikomik och science fiction. Lockande, tycker jag. De osedvanligt vackra och smått trolska omslagen är gjorda av Alexander Jansson. Både denna och andra novellfyror finns att beställa här.

Två reportageböcker: "Spår" och "438 dagar"

Idag vill jag tipsa om två omtalade svenska reportageböcker som verkligen är både intressanta, spännande och välskrivna. Lena Sundströms Spår har de flesta hört talas om, medan Martin Schibbyes och Johan Perssons 438 dagar känner vid det här laget absolut alla till. Båda böckerna var i fjol nominerade till Augustpriset  i fackboksklassen, men vann inte.

 

Spår av journalisten Lena Sundström är som en thriller fast hundra procent verklighetsbaserad. Boken bygger på mängder av dokumentärt material som handlar om Egyptenutvisningarna 2001 och om det gedigna journalistarbetet bakom avslöjandet. Lena Sundström lyckas att lyfta på skynket och visa oss glimtar ur inte bara svensk politik och dess konsekvenser, utan också ur den världsomspännande amerikanska. Det som försiggår är häpnadsväckande! Topphemliga flygningar med misstänkta terrorister i europeiskt luftrum, kidnappningar och tortyrverksamhet i hemliga fängelser i exempelvis Syrien, Egypten och Uzbekistan, polisiärt arbete i några av länderna där kidnappningar har skett, politiska mörkläggningar. I och med att Lena Sundström följer händelserna ända fram till nutid får hon in också aspekter som moral och civil kurage. Hon ställer också frågor om enskilda individers ansvar och skuld i affären med de utvisade egyptierna. Spår har höga litterära kvaliteter och det är med rätta som boken kallas för ett journalistiskt mästerverk.

(Spår finns som inbunden, som e-bok och som ljudbok i skicklig och tilltalande uppläsning av Mats Eklund.)

438 dagar av pressfotografen Johan Persson och journalisten Martin Schibbye är även den riktigt bra, mycket bättre än jag från början trodde. Jag var skeptisk till boken när den kom ut, tänkte att det är klart att killarna skulle skriva en bok om sina upplevelser i Etiopien, här finns ju pengar att tjäna... Men nu, när jag har maratonlyssnat på reportageboken som radioföljetong i SR P1, har jag helt ändrat uppfattningen. Väldigt snabbt blev jag väldigt fast. Vid sidan om en personlig berättelse om vad som hände i Etiopien och hur det var i fängelset och så vidare, är boken en hyllning av och ett försvarsmanifest för yttrandefrihet. Johan och Martin turas om att ha ordet i boken, har omväxlande ett kapitel var. De är olika som personer och följaktligen blir rösterna i deras berättelser ganska olika, vilket är ett plus. Jag tycker att Persson och Schibbye ger en bred bild av händelserna och fängelsetiden och enligt min åsikt lyckas de också mycket bra med att vara känslosamma och personliga utan att bli sentimentala eller blödiga. De väjer inte heller för självkritik och självrannsakan, vilket är sympatiskt. Jag gillade också att de förmådde att behålla humorn och handlingsförmågan i krissituationer. 438 dagar är i hög grad en bok om vänskap, hopp, solidaritet och människans okuvliga förmåga att överleva under pressade förhållanden. Hur skulle jag eller du att reagera och agera? Det är frågor som infinner sig, frågor som är ett tecken på god litteratur. På ett ställe i slutet av boken säger Martin Schibbye att den dagen då deras bok kommer att finnas på fängelsebiblioteket i Addis Abeba har de vunnit en slutgiltig seger över den etiopiska diktaturens maktfullkomlighet. Hoppas det blir så en dag. Låt mig avslutningsvis att citera Johan och Martin om 438 dagar:

»Den här boken skulle inte ha funnits om inte allt gått åt helvete. Natten till den 28 juni 2011 satte vi allt på spel när vi i skydd av mörkret korsade gränsen mellan Somalia och Etiopien. Vi ville undersöka hur den hänsynslösa jakten på olja drabbade befolkningen i den stängda och konfliktfyllda Ogadenregionen. Vi ville nå bortom flyktingberättelserna och larmrapporterna, och med våra egna ögon ta reda på sanningen. Fem dygn senare låg vi skjutna och blodiga i ökensanden. Men när det ursprungliga reportaget dog, tog en annan historia sin början. En berättelse om rättslöshet, propaganda och storpolitik. Efter en Kafka-artad rättegång dömdes vi till elva års fängelse för terroristbrott. Och vi var långt ifrån ensamma. I fängelset satt journalister och politiker som dömts på löpande band för att de inte hade gått i diktaturens ledband. Vår skildring av olja förvandlades till en historia om bläck. Vardagen blev en kamp för överlevnad i det ökända Kalityfängelset. På ett cementgolv bakom korrugerad plåt – i en värld av dödliga sjukdomar, misshandel och förtryck – skapade vi en vardag med hjälp av stenhårda rutiner. Fråntagna våra skosnören och vår yttrandefrihet försökte vi bevara det mest värdefulla man har: friheten att själv bestämma vem man är. Här är vår berättelse om 438 dagars helvete.« 

(Också 438 dagar finns i olika bokformat: som inbunden, som e-bok och som ljudbok i uppläsning av Martin Schibbye och Martin Wallström.)

Den bästa dagen är en dag av törst

Jessica Kolterjahns roman Den bästa dagen är en dag av törst är en fiktiv berättelse om ett år i Karin Boyes liv, närmare bestämt året 1932 när hon vistas i Berlin och försörjer sig bl.a. som översättare. Hon är deprimerad och lider av ångest men den då så populära psykoanalysen hjälper henne inte. Men besöken hos psykoanalytikern är ett slags motor för romanen eftersom samtalen med läkaren driver handlingen framåt. I separata kapitel berättar Karin Boye om olika personer i sitt liv och om sin relation till dem. På så vis kommer vi mycket nära Karin Boyes innersta känslor och erfarenheter så som Jessica Kolterjahn tar sig friheten att fantisera fram dem utifrån en del kända fakta.

Karin Boye (1900-1941) växte upp med en alkoholiserad mor och en bokälskande pappa och vid tiden som berättelsen handlar om var hon gift och hade parallellt en destruktiv kärleksrelation med Josef Riwkin (hennes redaktionskollega på tidskriften Spektrum). Under året i Berlin upplöses äktenskapet och också förhållandet med Josef, samtidigt som Karin Boye, 32 år gammal, blir alltmer medveten om sin homosexualitet. I början av Karins vistelse i Berlin är det fortfarande en frigjord stad med caféer där är naturligt att män träffar män och kvinnor träffar kvinnor och Karin Boye vågar för första gången på allvar leva ut sin homosexualitet. Bland annat träffar hon den unga tysk-judiska kvinnan Margot som hon förför. Men det har ett högt pris. Att uppleva lesbisk åtrå ger Karin kraftiga skuld- äckelkänslor. Självföraktet på grund av sin sexuella dubbelnatur växer inom henne och hon drabbas av självmordstankar.

Samtidigt hårdnar klimatet i Berlin, förföljelsen av judar påbörjas. Karin Boye lider brist på översättaruppdrag och följaktligen brist på pengar och det ena tillsammans med det andra leder till att hon bryter upp och åker tillbaka till Sverige. Vad som händer sedan är en annan del av historien.

Den bästa dagen är en dag av törst är en smärtsamt ljuvlig roman, skriven på en poetiskt vacker prosa som berör. Jag gillar hur kapitlen är konstruerade och i tur och ordning ägnade åt olika personer i Karin Boyes liv eftersom det är just i relationerna till dessa människor som Karin Boye blir till en levande kvinna bakom sitt kända poetnamn, en kvinna som dessutom rör sig i ett politiskt och kulturellt sammanhang och har egna åsikter om båda.

Jessica Kolterjahn lyckas så väl med gestaltningen av Karin Boyes liv i Berlin att jag lätt glömmer bort att det är fiktion jag läser och inte en biografi. Alltsammans är mycket trovärdig.

Diktraden som har gett romanen dess titel kommer från dikten I rörelse som är en av de mest kända dikterna av Karin Boye. Här kan du lyssna på första versen och det är Karin Boye själv som läser.

Några andra bokbloggare som också har läst Jessica Kolterjahns roman om Karin Boye är: Annika Koldenius, Lyrans noblesser, Och dagarna går... och Stringhyllan.


Köp boken på Bokus eller AdLibris.