måndag, januari 13, 2014

Tre novellixer: P C Jersild, Martina Montelius och Karolina Ramqvist


Den senaste månaden har jag läst tre mycket trevliga novellixer: Författarnas himmel av P C Jersild, Ulf gråter av Martina Montelius och Farväl, mitt kvinnofängelse av Karolina Ramqvist.

Författarnas himmel utspelar sig i författarnas himmel, ett ställe där döda författare hamnar. Men att vistas där är ingen dans på rosor. Byråkrati, hierarki och hårt arbete styr livet efter detta i tillvaron som är konstruerat som ett hotell och där det är viktigt att känna till spelreglerna för att klara sig - och för att avancera. Det vimlar av döda författare. De står i baren, sköter disken, serverar i restaurangen, jobbar som kallskänkor eller på konditori. Hur sjutton gör man för att hamna i den fina avdelningen på övervåningen? Av svenskarna har bara Linné kvalificerat sig dit, Strindberg och Lagerlöf får fortfarande nöja sig med ölstugan. Det är en väldigt trevlig novell, både underhållande och lite filosofiskt tänkvärd och jag gillade tonen i berättelsen. Inledningsmeningen är härlig, tycker jag: "Några timmar - det kan väl varit en fyra fem högst - efter det jag hade dött, började jag komma till sans."

Ulf gråter är en okonventionell berättelse om relationen mellan en mor och hennes son. Det förekommer fler personer i novellen, bland andra denne stackars Ulf som gråter. När jag läste Martina Montelius roman Främlingsleguanen (här) var jag förtjusts i hennes sätt att använda sig av språket och därför var jag glad när jag kunde återfinna lite av den varan även i Ulf gråter. Jag kände igen klangen, utsattheten och ironin som ibland är på gränsen till det absurda.

Farväl, mitt kvinnofängelse är en mästerlig novell. Den utspelar sig i ett kvinnofängelse i Kalifornien och handlar om kärlek mellan två interner. Det är en tragisk kärleksrelation, dels på grund av miljön, dels eftersom den inte har någon framtid - särskilt inte när den ena kvinnas frigivning är ett faktum och den andra är dömd till livstid eller något åt det hållet, i alla fall kommer hon att sitta inne väldigt, väldigt länge. Novellen har en enorm laddning. Laddningen uppstår i rörelser och blickar men också i den livstidsdömda kvinnans tankar kring den andra. Ramqvist lyckas att skriva fram hennes förtvivlan och vånda. Om slutet skriver Jessica på Ord och inga visor att det ger henne rysningar och jag kan bara tillägga att det är likadant med mig. En grymt bra novell!

2 kommentarer:

Lena sa...

Måste skaffa fler av de fina novellerna som finns hos Novellix!

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Det finns många bra.