I grund och botten bygger Steglitsan på ett av litteraturens vanligaste teman, nämligen temat av det övergivna och utsatta barnet som kämpar med frågorna om gott och ont men till skillnad från t.ex. Charles Dickens som är mästaren i ämnet är Tartt mycket mer flerbottnad i sitt berättande och när det gäller persongalleriet innehåller hennes färgpalett många fler kulörer och nyanser. Huvudpersonen Theos vuxenblivande blir i Tartts tappning en smärtsam odyssé genom USA, från New York till Las Vegas och tillbaka.
I romanens centrum finns förutom pojken och sedan unge mannen Theodor Decker också ett gammalt och ovärderligt holländskt konstverk, "Steglitsan" av 1600-tals konstnären Carel Fabritius. Ur denna lilla tavla hämtar Tartt berättelsens bränsle och fängslande symbolik. Jag återkommer till den.
När Theo är tretton år gammal går han med sin mamma på konstmuseum och medan de är där och vandrar genom utställningssalarna sker en kraftig bombexplosion. Theo överlever men mamman gör det inte, de befann sig i på olika platser i explosionsögonblicket. Innan Theo lyckas ta sig ut från byggnaden får han kontakt med en äldre, döende man. Theo la märke till honom och flickan som fanns där med honom redan innan bomben small. Denne man uppmanar Theo att plocka med sig målningen av steglitsan och han ger honom också en ring och en adress att gå till. Detta är upptakten till berättelsen som spänner över mer än tio år.
På grund av bombexplosionen och mammans död blir Theo en kantstött och sårad människa. Trots att de tragiska händelserna hamnar allt mer i det förflutna, läker Theos själ inte. I och med dagen då mamman dör är Theos liv som han kände det då obönhörligen slut, liksom framtiden som han nån gång föreställde sig den . Han är ett offer för omständigheterna och för vuxenvärldens agerande utan möjlighet att själv påverka sitt öde nämnvärt. Ingen bryr sig om vad han tycker, tänker och känner. Under lång tid blir droger och alkohol det enda sättet för Theo att lindra ångesten.
Allting hade blivit bättre om hon fått leva. Nu blev det så att hon dog när jag var barn, och fastän allt som hänt mig sedan dess endast är mitt eget fel, var det ändå så att jag tappade orienteringen när jag förlorade henne och på det viset aldrig nådde fram till ett mindre ensamt, lyckligare eller behagligare liv. Hennes dör, skiljelinjen: Före och efter.I Theos närhet finns ett antal personer som samtliga är intressanta och levande karaktärer, vare sig de är fysiskt levande och närvarande i stunden eller bara skuggor. Vi har familjen som Theo hamnar hos den första tiden efter mammans död och vi har den ansvarslöse pappan i Las Vegas. Kompisen Boris som är lika trasig som Theo spelar en avgörande roll i Theos liv, på flera sätt. Flickan från konstmuseet, Pippa (är hennes namn en blinkning mot Dickens Lysande utsikter?) är också mycket viktig för Theo trots att hon är den ouppnåeliga kärleken förkroppsligad. Möbelrenoveraren Hobie, mannen som alltid finns där för Theo, är en av favoritkaraktärerna. Han känns som en rakt igenom snäll dickensk karaktär och den mörka men gemytliga antikvitetsaffären som är hans domän förstärker känslan av att befinna sig mitt i en berättelse av just Dickens. Hos honom ska det goda bo, är det tänkt, men så enkelt är det inte.
Jag har funderat mycket över hur Theo framställs i boken och det är fascinerande hur mycket jag som läsare känner för honom. Trots att han stulit ett av världens mest ovärderliga konstverk, trots att han super och knarkar och trots att han som vuxen inte heller drar sig för att överträda det lagligas gräns för att tjäna pengar, framstår han för mig som en älskvärd person. Jag vill trösta honom och jag vill hjälpa honom. På något sätt ser jag honom hela tiden som den lille, trasige pojken han genom ödets grymma nycker blev. Jag hejar på honom och önskar att det ska gå bra för honom, vill få honom att förstå att allt inte alls är hans fel.
Tillbaka till Carel Fabritius tavla. I boken hamnar den naturligtvis på listan över försvunna konstverk och att myndigheterna aldrig slutar att leta efter den orsakar förstås en hel del bekymmer för Theo. Han har tavlan. Men vad ska han göra med den? Allt blir dessutom mer komplicerat ju längre tid som går. Så en dag dyker barndomsvännen Boris upp igen och saker och ting tar skruv.
Theo är precis som steglitsan - med en osynlig kedja fjättrad vid sitt öde, en sårbar varelse som bär sitt lidande och lever sitt glädjelösa liv med blicken riktat rakt framför sig. Medan Fabritius målade fågeln i mustiga färger mot ljus bakgrund, gör Donna Tartt på det traditionella rembrandska viset, tycker jag - hon målar fram Theo belyst mot mörk bakgrund. Den mörka omgivningen och Theos självhat och ångest kastar skuggor över hans själ men i grunden är han ljus. Kanske är det därför som jag känner hopp och värme när det gäller honom, även när han sjunker djupt.
Donna Tartts roman Steglitsan är en minnesvärd och engagerande läsning som också är fängslande och gripande ända ner på meningsnivå. Det tog Tartt närmare tio år att skriva boken och meningarna är ofta som språkliga konstverk. Varken svulstiga eller vidlyftiga, utan bara perfekta i ordets bästa bemärkelse. Symboliken är distinkt men uppenbar, detaljerna sitter precist, det finns inte ett adjektiv för mycket eller för lite. Djupet och känslan har berört mig.
När det gäller handlingen, vars röda tråd mer liknar en härva av intrasslade knutar än en tråd, är den linjerät berättad. Men eftersom Theo berättar sin historia i tillbakablickar, finns det en och annan vink om kommande händelseutveckling. Att läsa Steglitsan och vara med om hur knutarna nystas upp är en läsupplevelse med många överraskningar på vägen. Det finns mycket att fundera över, de stora existentiella frågorna finns där: Om goda handlingar också kan få onda följder? Kan fel väg visa sig vara rätt väg? Kan man ta fel väg i livet men ändå hamna rätt till slut? Går det en skarp gräns mellan gott och ont eller är den flytande? Om man alltid handlar av kärlek, gör man då sitt bästa? Måste man nå botten för att kunna komma upp igen? Har vi ett öde?
Tänk om dina val och handlingar, goda eller dåliga, inte spelar Gud nån roll? Tänk om mönstret redan är lagt? /.../ Tänk om misstagen och onda handlingar är just det som som är ödet och leder oss till det goda? Tänk om vi inte hade kommit dit på ett annat sätt?Steglitsan är en fantastisk roman, en äkta Donna Tartt-roman som inte har gjort mig besviken.
Avslutningsvis vill jag också berätta att det var intressant att läsa den här boken direkt efter Kanada av Richard Ford (här) eftersom det var omöjligt att inte notera vissa likheter romanerna emellan. Dels ämnet förstås - det utsatta och föräldralösa barnet som omständigheter tvingar in på en helt annan bana än vad som ursprungligen var tänkt, men dels också den nya vistelseplatsens betydelse för händelseutvecklingen (Kanada vs Las Vegas). Människor som Dell respektive Theo kommer i kontakt med på de nya ställena leder dem oundvikligen i en viss riktning. Det finns ytterligare en beröringspunkt men jag vill inte konkretisera den för att inte avslöja för mycket av handlingen i Steglitsan. Men det är mycket intressant, tycker jag. Har Ford och Tartt kört en gemensam litterär utmaning eller är det bara en slump? I vilket fall som helst finns här gott om material till en kontrastiv studie för den som känner sig manad.
Och dagarna går, Annika Koldenius, Bokhora och Calliope books har också läst Steglitsan, ta gärna del av vad de tycker.
Köp boken på Bokus
