Sista kulan sparar jag åt grannen handlar om en bosnisk kvinna som när kriget kommer får uppleva den värsta mardrömmen av alla. Kriget och den plötsliga vikten av etnicitet och religion skär rakt igenom hennes familj, hennes gata och hennes stad. Hon är mor till två tonårssöner: den äldre har en serbisk far, den yngre en muslimsk. Ett faktum som placerar sönerna på var sin sida av fronten och henne mitt i skottlinjen. Hon kämpar för att rädda sina pojkar undan kriget, hon vägrar att acceptera etniska och religiösa stämplar, hon vägrar att börja hata människor som innan kriget var hennes grannar och hon vägrar att bli bitter och ge upp. Hon visar en okuvlig vilja och övertygelse att det hon tänker genomföra kommer att gå vägen och att både hon och sönerna kommer att klara sig. Mitt i allt elände har hon dessutom humor.
Fausta Marianovics roman är visserligen välskriven och välkomponerad men är ändå inte något litterärt mästerverk. Fast vissa böcker läser man av andra anledningar än att de är litterärt fulländade berättelser. Sista kulan sparar jag åt grannen läser man för äktheten och uppriktigheten i uttrycket och för den direkthet med vilken berättelsens innebörd drabbar läsaren. Det är en fruktansvärd situation som bokens mor ställs inför och det är en fruktansvärt tid som författaren skildrar. Europa, 1990-talet. Så nära, så ofattbart! Alla krig är hemska och Balkankrigen var inget undantag. Den här boken visar livet bakom tidningsrubrikerna vi en gång läste.
Jag minns en annan stark bok om Balkankriget och det är Som om jag inte vore där av Slavenka Drakulic. När det gäller böcker på temat kriget på Balkan borde den och Sista kulan sparar jag åt grannen vara självskrivna romaner att läsa.
