lördag, januari 25, 2014

Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv

Bakom den långa titeln Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv döljer sig Herta Müllers roman från 1997 - en i allt väsentligt typisk Müller-roman som etsar sig fast och väcker många tankar och känslor. Med uttrycket "allt väsentligt" menar jag annars tematiken och stilen.

Vi befinner oss i Rumänien under Ceausescus glansdagar när diktaturen har alla i sitt vansinniga grepp. Personer som befinner sig i klorna på säkerhetspolisen kan när som helst kallas till förhör, förhör som ofta är mycket långa och påfrestande. Titeln anspelar på känslan som jaget i romanen får efter en dag på förhör. Äcklet, avskyn mot sig själv, upplevelse av förnedring och smuts, sorgen och tröstlösheten. Allt detta fyller jagets hjärna, själ och kropp och undgår inte heller läsaren trots att Herta Müller skriver mycket sparsmakat. Kanske just därför. I det kortfattade uttrycket finns laddningen. Ett tydligt exempel på det är redan de två inledningsmeningarna:
"Jag är kallad till förhör. Torsdag prick klockan tio."
När den kvinnliga huvudpersonen sitter på spårvagnen på väg till ännu ett ångestladdat förhör med den vidrige och sluge major Albu, är det samtidigt en resa genom jagets liv. Hon är gift med Paul som är alkoholiserad och villkoren som hans missbruk sätter på livet har vissa paralleller med livet i diktaturens Rumänien eftersom det ställer krav på självbedrägeri, lögner och förmågan till en evig balansgång samtidigt som osäkerheten över hur länge allting är tänkt att pågå är närmast outhärdligt. När det gäller förhöret: kommer hon att komma hem igen?

Förutom jaget, Paul och Alby möter vi också jagets bästa väninna Lilli. Hon blir skjuten av gränspolisen när hon försöker fly landet. Medan jaget sitter på den där spårvagnen rullar detaljrika minnesbilder genom hennes huvud och det är just dessa bilder, tankar och minnen som är romanens muskler. Och spårvagnen åker och åker...

Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv är en obehaglig historia eftersom känslan av ett ständigt hot, liksom den nedbrytande misstänksamheten mot allt och alla, är så påtagliga. Som tur är Herta Müllers språk som alltid njutningsfullt.

Till svenska har boken översatts av Karin Löfdahl.

Som ljudbok (i uppläsning av Irene Lindh) var romanen nominerad till Stora ljudbokspriset 2010. Lyssna gärna på ett smakprov från bokens början.

.