Hur madonnan kom till månen av den tyske författaren Rolf Bauerdick är en härlig skröna av ett sällan skådat slag, framför allt tack vare miljön och tiden. Berättelsen som ömsom väcker skratt, ömsom sorg utspelar sig i kalla krigets Rumänien i den lilla karpatiska byn Baia Luna och jag kan lova er att det är en minst sagt originell berättelse som utspelar sig på boksidorna och avslöjar byinvånarnas öststatsmentalitet som jag så väl känner igen. Historien är färgad av katolicism, åratal av ideologisk hjärntvätt och påhittighet i fråga om att undergräva socialismen. Allting är kryddat med burlesk humor och flaskan med plommonbrännvinet är aldrig långt borta.
Att ryssarna lyckas före amrisarna med att skicka hundar och så småningom människor ut i rymden oroar Pavels farfar Ilja och hans zigenarkompis Dimitri. De, liksom alla andra i byn, är djupt troende katoliker och påven har ju sagt att Maria, Jesu moder har blivit upptagen som en levande människa, med kött och blod, till himlen. Och i Johannes uppenbarelser har Dimitru läst att en kvinna visat sig i himlen, så mycket tyder på att Maria alltså bor på månen. Därför skrämmer blotta tanken på vad de gudlösa ryssarna skulle kunna göra om de hittade madonnan vettet ur Ilja och Dimitri. Vem kan stoppa ryssarna? Jo, amrisarna! Enligt Dimitri är det ingen slump att de har världens största Mariastaty utanför sin stad Nuijorke. De vill nämligen åka upp och hämta Maria för att rädda henne, fast då är det lite konstigt att deras raketforskare är en tysk, en von Braun. Hur kan amrisarna anlita en tysk när de vet att Maria är judinna. Va? Den bruna von tysken kan knappast vara intresserad av att ta ner Maria från månen, för hon skulle förmodligen ha en del obehagligheter att berätta.
Samtidigt gör Pavels kompis, tyskpojken Fritz, något oerhört - han blåser ner det eviga ljuset i kyrkan och efter det blir inget sig likt varken i Pavels liv eller i byn, ett före och ett efter uppstår. En stor roll spelar också lärarinnans gamla dagbok som Pavel får tag på samt några fotografier med pornografiskt innehåll. En av männen på fotot är en högt uppsatt politiker, lärarinnans äskare och ett riktigt svin. Med hjälp av fotografierna kastar Pavel grus i maktens maskineri men saker och ting går lite över styr. Det finns t.ex. en gripande scen där några byinvånare och Pavels familj måste iscensätta ett agerande i syfte att överlista säkerhetstjänsten som är på jakt efter de farliga fotografierna. Att förinta politikern som dessutom är god vän med den stora conducatorn i presidentpalatset (Ceausescu) är lättare sagt än gjort, högt uppsatta politiker är som bekant rädda att förlora makten. Jag kanske borde påpeka att vid det här laget har det redan hunnit bli sent 1980-tal och då vet ni vartåt det lutar i Rumänien.
Ja, det händer verklighet mycket i boken och även kärleken har sin givna plats. Det är både vackert och sorgligt att läsa om den unge Pavels kärlek till zigenarflickan Buba eftersom där framträder rasmotsättningarna mellan byinvånarna och zigenarna så tydligt och smärtsamt.
För Pavel vars hela liv blir präglat av händelserna i hans ungdom är kärlek, givna löften och sanningen inga tomma begrepp. Desto sorgligare blir hans tankar i slutet av boken när han inser vad diktaturen han kostat honom och alla andra vanliga människor i Rumänien. Det finns en djup i dessa reflektioner över historiens pris.
Jag gillade Hur madonnan kom till månen och blev imponerad när jag fick veta att det är fråga om en romandebut.
Som uppvuxen i en kommunistisk diktatur hade jag stor behållning av alla tids- och samhällsmarkörer som jag kände igen men som troligen passerar obemärkt förbi en svensk läsare. Det är synd, men inget att göra åt och inget som påverkar helhetsintrycket. Ändå tänker jag exempelvis på det ideologiska skitsnacket och propagandan, på Carpati-cigaretter utan filter och på plommonbrännvinet och ölet, på det vardagliga motståndet i det tysta, på människors sätt att förhålla sig till "de andra": ryssar, zigenare. tyskar och amerikaner. Mycket av det som skildras i boken är faktiskt mitt i prick. Jag tänker också på humorns läkande kraft. Det finns oerhört mycket allvar under den burleska humorn i romanen och som jag skrev i början av inlägget lockar läsningen till såväl skratt som tårar.
Hur madonnan kom till månen är en speciell roman, mäktig och samtidigt underhållande. Det välkomponerade kaoset påminner lite om Emir Kusturicas filmer (fast här finns det ingen magisk realism) och det är lätt att associera till just Kusturica redan när man ser omslaget. Jag hoppas att boken får många läsare för det är den absolut värt. Helt klart en av den gångna höstens litterära höjdpunkter. För översättningen står Meta Ottosson.
