Huvudpersonen i novellen är en åldrad och aktad författare vid namn Gustav von Aschenbach. Han lämnar München och åker till en badort utanför Venedig för att vila upp sig efter en stressig och konstnärligt uttömmande period. Med dagens ord skulle vi kunna säga att han är lite utbränd. På hotellet där von Aschenbach bor finns också en polsk familj. Sonen i familjen, Tadzio, lämnar författaren ingen ro. Han förälskar sig passionerat i den unge pojken men förälskelsen är mer estetisk än erotisk. För den åldrande författaren förkroppsligar ynglingen den absoluta och rena skönheten och han blir som besatt. Han drabbas av tvivel och dåligt samvete för sin otillåtna passion men kan likväl inte värja sig. Undergången blir ett faktum och ett av pesten drabbat Venedig utgör den perfekta kulissen för det oundvikligen tragiska slutet. Novellen har en helgjuten komposition och i finalen löper alla trådar samman på ett mästerligt sätt.
När jag läste novellen läste jag den som en hyllning till skönheten och till konsten samtidigt som Thomas Mann också sjunger ungdomens lov. Figuren Gustav von Aschenbach beundrar ungdomen medan han själv känner ångest inför och djup avsky för ålderdomen. Han upplever också en enorm leda över livet och längtar starkt efter något annat, fast vad vet han inte. De homoerotiska inslagen finns där men är ganska subtila och liknar mest bara känslan när vi till exempel beskådar Michelangelos staty av David.
Thomas Manns språk och stil är njutningsfull och vacker och symboliken är väl avvägt. Handlingen står trots allt i centrum, möjligen tillsamman med Idén Om Skönheten.
På dagensbok.com kan man läsa en mycket intressant analys av olika filosofiska strömningar som kan skönjas i novellen Döden i Venedig, läs gärna den texten.
Köp boken på Bokus
