fredag, januari 03, 2014

Döden i Venedig

Novellen Döden i Venedig av Nobelpristagaren Thomas Mann (1875-1955) är ett litet, klassiskt stycke litteratur med historia. När jag förra sommaren läste boken 1913 - århundradets sommar av Florian Illies (här finns recensionen) fanns den med bland alla händelser av vikt från året 1913 eftersom det var då novellen för första gången gavs ut i bokform. Det var ganska mycket tack vare Illies bok som jag ville läsa Döden i Venedig på nytt. Bakgrunden till Döden i Venedig är Thomas Manns egen resa till Lido utanför Venedig två år tidigare, en resa som han företog sig tillsammans med sin fru och bror och som faktiskt innehöll en platonisk förälskelse i en ung, vacker pojke. Boken var en omedelbar succé men frun var av förståeliga skäl ganska butter.

Huvudpersonen i novellen är en åldrad och aktad författare vid namn Gustav von Aschenbach. Han lämnar München och åker till en badort utanför Venedig för att vila upp sig efter en stressig och konstnärligt uttömmande period. Med dagens ord skulle vi kunna säga att han är lite utbränd. På hotellet där von Aschenbach bor finns också en polsk familj. Sonen i familjen, Tadzio, lämnar författaren ingen ro. Han förälskar sig passionerat i den unge pojken men förälskelsen är mer estetisk än erotisk. För den åldrande författaren förkroppsligar ynglingen den absoluta och rena skönheten och han blir som besatt. Han drabbas av tvivel och dåligt samvete för sin otillåtna passion men kan likväl inte värja sig. Undergången blir ett faktum och ett av pesten drabbat Venedig utgör den perfekta kulissen för det oundvikligen tragiska slutet. Novellen har en helgjuten komposition och i finalen löper alla trådar samman på ett mästerligt sätt.

När jag läste novellen läste jag den som en hyllning till skönheten och till konsten samtidigt som Thomas Mann också sjunger ungdomens lov. Figuren Gustav von Aschenbach beundrar ungdomen medan han själv känner ångest inför och djup avsky för ålderdomen. Han upplever också en enorm leda över livet och längtar starkt efter något annat, fast vad vet han inte. De homoerotiska inslagen finns där men är ganska subtila och liknar mest bara känslan när vi till exempel beskådar Michelangelos staty av David.

Thomas Manns språk och stil är njutningsfull och vacker och symboliken är väl avvägt. Handlingen står trots allt i centrum, möjligen tillsamman med Idén Om Skönheten.

På dagensbok.com kan man läsa en mycket intressant analys av olika filosofiska strömningar som kan skönjas i novellen Döden i Venedig, läs gärna den texten.

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

2 kommentarer:

mind the book sa...

tack för påminnelse om en vacker roman. tänkte när jag läste den inför en Venedigresa att jag ville se Viscontis filmversion, men glömde bort det hela.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Varsågod, det var så lite så...