Atwood intervjuar Munro

Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv

Bakom den långa titeln Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv döljer sig Herta Müllers roman från 1997 - en i allt väsentligt typisk Müller-roman som etsar sig fast och väcker många tankar och känslor. Med uttrycket "allt väsentligt" menar jag annars tematiken och stilen.

Vi befinner oss i Rumänien under Ceausescus glansdagar när diktaturen har alla i sitt vansinniga grepp. Personer som befinner sig i klorna på säkerhetspolisen kan när som helst kallas till förhör, förhör som ofta är mycket långa och påfrestande. Titeln anspelar på känslan som jaget i romanen får efter en dag på förhör. Äcklet, avskyn mot sig själv, upplevelse av förnedring och smuts, sorgen och tröstlösheten. Allt detta fyller jagets hjärna, själ och kropp och undgår inte heller läsaren trots att Herta Müller skriver mycket sparsmakat. Kanske just därför. I det kortfattade uttrycket finns laddningen. Ett tydligt exempel på det är redan de två inledningsmeningarna:

"Jag är kallad till förhör. Torsdag prick klockan tio."

När den kvinnliga huvudpersonen sitter på spårvagnen på väg till ännu ett ångestladdat förhör med den vidrige och sluge major Albu, är det samtidigt en resa genom jagets liv. Hon är gift med Paul som är alkoholiserad och villkoren som hans missbruk sätter på livet har vissa paralleller med livet i diktaturens Rumänien eftersom det ställer krav på självbedrägeri, lögner och förmågan till en evig balansgång samtidigt som osäkerheten över hur länge allting är tänkt att pågå är närmast outhärdligt. När det gäller förhöret: kommer hon att komma hem igen?

Förutom jaget, Paul och Alby möter vi också jagets bästa väninna Lilli. Hon blir skjuten av gränspolisen när hon försöker fly landet. Medan jaget sitter på den där spårvagnen rullar detaljrika minnesbilder genom hennes huvud och det är just dessa bilder, tankar och minnen som är romanens muskler. Och spårvagnen åker och åker...

Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv är en obehaglig historia eftersom känslan av ett ständigt hot, liksom den nedbrytande misstänksamheten mot allt och alla, är så påtagliga. Som tur är Herta Müllers språk som alltid njutningsfullt.

Till svenska har boken översatts av Karin Löfdahl.

Som ljudbok (i uppläsning av Irene Lindh) var romanen nominerad till Stora ljudbokspriset 2010. Lyssna gärna på ett smakprov från bokens början.

.

Sista kulan sparar jag åt grannen

Romanen Sista kulan sparar jag åt grannen av Fausta Marianovic har stått i min bokhylla sedan den kom ut 2008 och väntat, väntat och väntat. Ibland blir det så, fast man ryktesvägen vet att boken är både bra och viktig. Och Sista kulan sparar jag åt grannen är både bra och viktig! Författaren kommer från Bosnien och om det inte var för kriget på Balkan, skulle hon antagligen ha bott kvar där. Men ödet har fört henne som flykting till Sverige. Sina minnen och upplevelser från Balkankriget omvandlade hon så småningom till en skönlitterär text vars läsning är omskakande, gripande och mycket hudnära. Jag vet inte hur djupt självbiografisk berättelsen är men att huvudpersonen och Fausta Marianovic delar vissa erfarenheter är bekant.

Sista kulan sparar jag åt grannen handlar om en bosnisk kvinna som när kriget kommer får uppleva den värsta mardrömmen av alla. Kriget och den plötsliga vikten av etnicitet och religion skär rakt igenom hennes familj, hennes gata och hennes stad. Hon är mor till två tonårssöner: den äldre har en serbisk far, den yngre en muslimsk. Ett faktum som placerar sönerna på var sin sida av fronten och henne mitt i skottlinjen. Hon kämpar för att rädda sina pojkar undan kriget, hon vägrar att acceptera etniska och religiösa stämplar, hon vägrar att börja hata människor som innan kriget var hennes grannar och hon vägrar att bli bitter och ge upp. Hon visar en okuvlig vilja och övertygelse att det hon tänker genomföra kommer att gå vägen och att både hon och sönerna kommer att klara sig. Mitt i allt elände har hon dessutom humor.

Fausta Marianovics roman är visserligen välskriven och välkomponerad men är ändå inte något litterärt mästerverk. Fast vissa böcker läser man av andra anledningar än att de är litterärt fulländade berättelser. Sista kulan sparar jag åt grannen läser man för äktheten och uppriktigheten i uttrycket och för den direkthet med vilken berättelsens innebörd drabbar läsaren. Det är en fruktansvärd situation som bokens mor ställs inför och det är en fruktansvärt tid som författaren skildrar. Europa, 1990-talet. Så nära, så ofattbart! Alla krig är hemska och Balkankrigen var inget undantag. Den här boken visar livet bakom tidningsrubrikerna vi en gång läste.

Jag minns en annan stark bok om Balkankriget och det är Som om jag inte vore där av Slavenka Drakulic. När det gäller böcker på temat kriget på Balkan borde den och Sista kulan sparar jag åt grannen vara självskrivna romaner att läsa.

Födelsedagsfirande

Ledig dag idag men har ändå inte läst någonting. Istället har vi rest tur och retur Stockholm för att fira sonen som fyller år idag. Trots att hans tårta varken hade boktema eller var tre våningar hög som konditoriskapelsen på bilden nedan, var det mycket god och smaskig.

438 dagar av Persson/Schibbye som radioföljetong

Johan Perssons och Martin Schibbyes bok 438 dagar sänds just nu som radioföljetong i 35 avsnitt i SR P1. Martin Schibbye läser sina egna texter men i stället för Johan Perssons röst hör man skådespelaren Martin Wallströms. Som vanligt ligger alla avsnitt redan på webben så att man kan lyssna när man vill. Jag ska påbörja lyssningen idag när jag ska ut med hunden efter lunch. Lyssnar du eller ska du lyssna? Eller har du redan läst boken?

Chimamanda Ngozi Adichie for president!

I det det aktuella numret av Karavan som jag nyligen har köpt finns en artikel som egentligen är ett i text återgivet tal av Chimamanda Ngozi Adichie. Talet, som är från 2009, handlar om faran med en enda berättelse och jag får bara ännu en gång bekräftat att Adichie är en oerhört klok, intelligent och vältalig författare som förmår att sätta saker i sitt sammanhang på ett nytt sätt och så att man genast hajar till och tänker att, ja visst ja! Det är en mycket tänkvärd och välformulerad text som får mig att vilja utbrista Adichie for president! Om du vill lyssna på talet (med svensk text) eller läsa det i sin helhet (också på svenska), följ denna länk. Talet är endast 18 minuter långt.

Cimamanda Ngozi Adichie, aktuell med romanen Americanah

Steglitsan

Sedan debuten för tjugo år sedan är författaren Donna Tartts romaner en omistlig del av mitt bokliv. Den hemliga historien (1992) har jag läst två tre gånger (en stor favorit!) och Den lille vännen (2002) tyckte jag också mycket om, så en omläsning av den kan också bli aktuell. Och så den nyutkomna Steglitsan - vilken roman!

I grund och botten bygger Steglitsan på ett av litteraturens vanligaste teman, nämligen temat av det övergivna och utsatta barnet som kämpar med frågorna om gott och ont men till skillnad från t.ex. Charles Dickens som är mästaren i ämnet är Tartt mycket mer flerbottnad i sitt berättande och när det gäller persongalleriet innehåller hennes färgpalett många fler kulörer och nyanser. Huvudpersonen Theos vuxenblivande blir i Tartts tappning en smärtsam odyssé genom USA, från New York till Las Vegas och tillbaka.

I romanens centrum finns förutom pojken och sedan unge mannen Theodor Decker också ett gammalt och ovärderligt holländskt konstverk, "Steglitsan" av 1600-tals konstnären Carel Fabritius. Ur denna lilla tavla hämtar Tartt berättelsens bränsle och fängslande symbolik. Jag återkommer till den.

När Theo är tretton år gammal går han med sin mamma på konstmuseum och medan de är där och vandrar genom utställningssalarna sker en kraftig bombexplosion. Theo överlever men mamman gör det inte, de befann sig i på olika platser i explosionsögonblicket. Innan Theo lyckas ta sig ut från byggnaden får han kontakt med en äldre, döende man. Theo la märke till honom och flickan som fanns där med honom redan innan bomben small. Denne man uppmanar Theo att plocka med sig målningen av steglitsan och han ger honom också en ring och en adress att gå till. Detta är upptakten till berättelsen som spänner över mer än tio år.

På grund av bombexplosionen och mammans död blir Theo en kantstött och sårad människa. Trots att de tragiska händelserna hamnar allt mer i det förflutna, läker Theos själ inte. I och med dagen då mamman dör är Theos liv som han kände det då obönhörligen slut, liksom framtiden som han nån gång föreställde sig den . Han är ett offer för omständigheterna och för vuxenvärldens agerande utan möjlighet att själv påverka sitt öde nämnvärt. Ingen bryr sig om vad han tycker, tänker och känner. Under lång tid blir droger och alkohol det enda sättet för Theo att lindra ångesten.

Allting hade blivit bättre om hon fått leva. Nu blev det så att hon dog när jag var barn, och fastän allt som hänt mig sedan dess endast är mitt eget fel, var det ändå så att jag tappade orienteringen när jag förlorade henne och på det viset aldrig nådde fram till ett mindre ensamt, lyckligare eller behagligare liv. Hennes dör, skiljelinjen: Före och efter.

I Theos närhet finns ett antal personer som samtliga är intressanta och levande karaktärer, vare sig de är fysiskt levande och närvarande i stunden eller bara skuggor. Vi har familjen som Theo hamnar hos den första tiden efter mammans död och vi har den ansvarslöse pappan i Las Vegas. Kompisen Boris som är lika trasig som Theo spelar en avgörande roll i Theos liv, på flera sätt. Flickan från konstmuseet, Pippa (är hennes namn en blinkning mot Dickens Lysande utsikter?) är också mycket viktig för Theo trots att hon är den ouppnåeliga kärleken förkroppsligad. Möbelrenoveraren Hobie, mannen som alltid finns där för Theo, är en av favoritkaraktärerna. Han känns som en rakt igenom snäll dickensk karaktär och den mörka men gemytliga antikvitetsaffären som är hans domän förstärker känslan av att befinna sig mitt i en berättelse av just Dickens. Hos honom ska det goda bo, är det tänkt, men så enkelt är det inte.

Jag har funderat mycket över hur Theo framställs i boken och det är fascinerande hur mycket jag som läsare känner för honom. Trots att han stulit ett av världens mest ovärderliga konstverk, trots att han super och knarkar och trots att han som vuxen inte heller drar sig för att överträda det lagligas gräns för att tjäna pengar, framstår han för mig som en älskvärd person. Jag vill trösta honom och jag vill hjälpa honom. På något sätt ser jag honom hela tiden som den lille, trasige pojken han genom ödets grymma nycker blev. Jag hejar på honom och önskar att det ska gå bra för honom, vill få honom att förstå att allt inte alls är hans fel.

Tillbaka till Carel Fabritius tavla. I boken hamnar den naturligtvis på listan över försvunna konstverk och att myndigheterna aldrig slutar att leta efter den orsakar förstås en hel del bekymmer för Theo. Han har tavlan. Men vad ska han göra med den? Allt blir dessutom mer komplicerat ju längre tid som går. Så en dag dyker barndomsvännen Boris upp igen och saker och ting tar skruv.

Theo är precis som steglitsan - med en osynlig kedja fjättrad vid sitt öde, en sårbar varelse som bär sitt lidande och lever sitt glädjelösa liv med blicken riktat rakt framför sig. Medan Fabritius målade fågeln i mustiga färger mot ljus bakgrund, gör Donna Tartt på det traditionella rembrandska viset, tycker jag - hon målar fram Theo belyst mot mörk bakgrund. Den mörka omgivningen och Theos självhat och ångest kastar skuggor över hans själ men i grunden är han ljus. Kanske är det därför som jag känner hopp och värme när det gäller honom, även när han sjunker djupt.

Donna Tartts roman Steglitsan är en minnesvärd och engagerande läsning som också är fängslande och gripande ända ner på meningsnivå. Det tog Tartt närmare tio år att skriva boken och meningarna är ofta som språkliga konstverk. Varken svulstiga eller vidlyftiga, utan bara perfekta i ordets bästa bemärkelse. Symboliken är distinkt men uppenbar, detaljerna sitter precist, det finns inte ett adjektiv för mycket eller för lite. Djupet och känslan har berört mig.

När det gäller handlingen, vars röda tråd mer liknar en härva av intrasslade knutar än en tråd, är den linjerät berättad. Men eftersom Theo berättar sin historia i tillbakablickar, finns det en och annan vink om kommande händelseutveckling. Att läsa Steglitsan och vara med om hur knutarna nystas upp är en läsupplevelse med många överraskningar på vägen. Det finns mycket att fundera över, de stora existentiella frågorna finns där: Om goda handlingar också kan få onda följder? Kan fel väg visa sig vara rätt väg? Kan man ta fel väg i livet men ändå hamna rätt till slut? Går det en skarp gräns mellan gott och ont eller är den flytande? Om man alltid handlar av kärlek, gör man då sitt bästa? Måste man nå botten för att kunna komma upp igen? Har vi ett öde?

Tänk om dina val och handlingar, goda eller dåliga, inte spelar Gud nån roll? Tänk om mönstret redan är lagt? /.../ Tänk om misstagen och onda handlingar är just det som som är ödet och leder oss till det goda? Tänk om vi inte hade kommit dit på ett annat sätt?

Steglitsan är en fantastisk roman, en äkta Donna Tartt-roman som inte har gjort mig besviken.

Avslutningsvis vill jag också berätta att det var intressant att läsa den här boken direkt efter Kanada av Richard Ford (här) eftersom det var omöjligt att inte notera vissa likheter romanerna emellan. Dels ämnet förstås - det utsatta och föräldralösa barnet som omständigheter tvingar in på en helt annan bana än vad som ursprungligen var tänkt, men dels också den nya vistelseplatsens betydelse för händelseutvecklingen (Kanada vs Las Vegas). Människor som Dell respektive Theo kommer i kontakt med på de nya ställena leder dem oundvikligen i en viss riktning. Det finns ytterligare en beröringspunkt men jag vill inte konkretisera den för att inte avslöja för mycket av handlingen i Steglitsan. Men det är mycket intressant, tycker jag. Har Ford och Tartt kört en gemensam litterär utmaning eller är det bara en slump? I vilket fall som helst finns här gott om material till en kontrastiv studie för den som känner sig manad.


Och dagarna går, Annika Koldenius, Bokhora och Calliope books har också läst Steglitsan, ta gärna del av vad de tycker.


Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Nyfiken på Karavan

Jag har blivit obotligt nyfiken på tidskriften Karavan som är en litterär tidskrift "på resa mellan kulturer" och enligt bokbloggarvännen Anna alldeles omistlig för en litteraturälskare. Man kan naturligtvis fråga sig varför jag inte läst Karavan förut, men jag vet inte. Det bara är så. Fast en anledning kan vara att det inte säljs några lösnummer i Eskilstuna och därför är det inte lätt att spontanhandla för att testa. Fast nu! Eftersom Karavans aktuella nummer har Chimamanda Ngozi Adichie på omslaget blev saken avgjord.

För två dagar sedan beställde jag således det här numret via Karavans hemsida och idag låg tidskriften i brevlådan. Snabbt, snabbare, snabbast. I ett papperskuvert, med vanliga frimärken och med handskriven adress. Tänk, det fanns en livslevande människa i andra änden som skickade tidskriften till mig! Jag blev så glad av det, fast det verkar löjligt. Och tidskriften är snygg och verkar jätteintressant. Nog blir det en prenumeration alltid. Brukar du läsa Karavan?

Nya böcker att hålla utkik efter under våren

Efter att ha finkammat katalogen med vårens nya böcker är listan med de i mitt tycke mest intressanta skönlitterära böckerna klar: arton romaner och en novellsamling att hålla utkik efter. Knappt hälften känns verkligen livsnödvändiga att läsa så snart som möjligt, de övriga utifall att... Med tanke på målet att läsa brett när det gäller ursprungsland så uppfylls kravet rätt bra, tycker jag. Det ser ut att bli en trevlig bokvår med balans mellan "gammalt" och nytt.

Vénus Koury-Ghata: Flickan som vandrade i öknen (roman, Libanon, Elisabeth Grate bokförlag)
* Yoko Tawada: Det nakna ögat (roman, Japan, Sadura bokförlag)
* Helene Fielding: Bridget Jones - Mad about the boy (roman, England, Forum bokförlag)
Sahar Delijani: Jakaranda trädets barn (roman, Iran, Forum bokförlag)
* Toni Morrison: Hem (roman, USA,  Forum bokförlag)
Anneli Jordahl: Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona (roman, Sverige, Norstedts)
* Majgull Axelsson: Jag heter inte Miriam (roman, Sverige, Brombergs)
Rachel Joyce: Två sekunder i Byron Hemmings liv (roman, England, Norstedts)
* Jean-Michel Guenassia: Den tjeckiske tangodansörens otroliga liv (roman, Frankrike/Algeriet, Norstedts)
* Colm Tóibín: Marias testamente (roman, Irland, Norstedts)
* Nawal El Sadawi: Revolutionsskrivarna (roman, Egypten, Ordfront förlag)
Hilary Mantel: För in de döda (roman, England, Weyler förlag)
* Etgar Keret: Plötsligt en knackning på dörren (noveller, Israel, Brombergs)
Jhumpa Lahiri: Sankmark (roman, Indien/USA), Brombergs)
* Claire Messud: Kvinnan på övervåningen (roman, USA, Natur och kultur)
* Elin Boardy: Mary Jones historia (roman, Sverige, Wahlström och Widstrand)
* Julie Otsuka: När kejsaren var gudomlig (roman, Japan/USA), Bonniers)
* Josefine Klougart: En av oss sover (roman, Danmark, Bonniers)
Maxim Grigoriev: Städer (noveller, Ryssland/Tyskland, Bonniers)
* John Williams: Stoner (roman, USA, Natur och kultur)

[* grön färg = boken är utläst]

Sedan vill jag också tipsa om tre nya pocketböcker i Bonniers klassikerserie som i vår handlar om amerikanska klassiker: Garp och hans värld (John Irving), Älskade (Toni Morrison) och Möss och människor (John Steinbeck). Som vanligt är omslagen mycket vackra.

Tematrio: Tre bra 2013

Precis som Lyran tror jag (och hoppas) att det här är det sista inlägget som handlar om 2013-års böcker men eftersom det finns böcker som inte har fått plats på min topplista men som ändå är mycket bra, kör jag veckans tematrio: Tre bra 2013.


1. Romanen Profeterna vid Evighetsfjorden av Kim Leine (Danmark)
2.  1913 - århudradets sommar av Florian Illies (Tyskland)
3. Romanen Sonen av Philip Meyer (USA)

Tre novellixer: P C Jersild, Martina Montelius och Karolina Ramqvist

Den senaste månaden har jag läst tre mycket trevliga novellixer: Författarnas himmel av P C Jersild, Ulf gråter av Martina Montelius och Farväl, mitt kvinnofängelse av Karolina Ramqvist.

Författarnas himmel utspelar sig i författarnas himmel, ett ställe där döda författare hamnar. Men att vistas där är ingen dans på rosor. Byråkrati, hierarki och hårt arbete styr livet efter detta i tillvaron som är konstruerat som ett hotell och där det är viktigt att känna till spelreglerna för att klara sig - och för att avancera. Det vimlar av döda författare. De står i baren, sköter disken, serverar i restaurangen, jobbar som kallskänkor eller på konditori. Hur sjutton gör man för att hamna i den fina avdelningen på övervåningen? Av svenskarna har bara Linné kvalificerat sig dit, Strindberg och Lagerlöf får fortfarande nöja sig med ölstugan. Det är en väldigt trevlig novell, både underhållande och lite filosofiskt tänkvärd och jag gillade tonen i berättelsen. Inledningsmeningen är härlig, tycker jag: "Några timmar - det kan väl varit en fyra fem högst - efter det jag hade dött, började jag komma till sans."

Ulf gråter är en okonventionell berättelse om relationen mellan en mor och hennes son. Det förekommer fler personer i novellen, bland andra denne stackars Ulf som gråter. När jag läste Martina Montelius roman Främlingsleguanen (här) var jag förtjusts i hennes sätt att använda sig av språket och därför var jag glad när jag kunde återfinna lite av den varan även i Ulf gråter. Jag kände igen klangen, utsattheten och ironin som ibland är på gränsen till det absurda.

Farväl, mitt kvinnofängelse är en mästerlig novell. Den utspelar sig i ett kvinnofängelse i Kalifornien och handlar om kärlek mellan två interner. Det är en tragisk kärleksrelation, dels på grund av miljön, dels eftersom den inte har någon framtid - särskilt inte när den ena kvinnas frigivning är ett faktum och den andra är dömd till livstid eller något åt det hållet, i alla fall kommer hon att sitta inne väldigt, väldigt länge. Novellen har en enorm laddning. Laddningen uppstår i rörelser och blickar men också i den livstidsdömda kvinnans tankar kring den andra. Ramqvist lyckas att skriva fram hennes förtvivlan och vånda. Om slutet skriver Jessica på Ord och inga visor att det ger henne rysningar och jag kan bara tillägga att det är likadant med mig. En grymt bra novell!

Missa inte: Baronessans många ansikten (ett radioprogram om Karen Blixen)

I stället för Lundströms bokradio sände Kulturradion imorse ett mycket intressant program om Karen Blixen. I år är det nämligen 100 år sedan hon packade sina väskor, tog sin hund och flyttade till Afrika för att gifta sig med kusinen Bror och driva en farm. Hur det gick vet vi. Jag vill verkligen rekommendera programmet Baronessans många ansikten eftersom det bjuder på en mångfacetterad bild av personen, författarinnan och entreprenören Karen Blixen och det läses också utdrag ur Den afrikanska farmen samt ur några brev som hon skrev. Direktlänk till programmet som är 50 minuter långt finns här.

På min Läslängtan 2014-lista finns Den afrikanska farmen  - tänk så passande och bra! Kanske vill någon av er läsa den tillsammans med mig när det väl blir dags? Men jag återkommer i så fall om det lite längre fram.

Smaklig måltid: Litterära frukostar

Det äts en hel del i böcker, det vet man. Fotografen Dinah Fried har med utgångspunkt i kända skönlitterära böcker bl.a. dukat fram måltider så som de beskrivs i varje respektive verk. Resultatet blev en fotobok som heter Fictitious Dishies (finns att köpa här).

På hennes hemsida kan man se några litterära frukostar ur boken. Smaklig måltid!

Alice i Underlandet

Män som hatar kvinnor

Moby Dick

På spaning efter den tid som flytt

Glaskupan

Dödssynden

Heidi

Räddaren i nöden

På väg

Oliver Twist

Läslängtan 2014 är ingen läsutmaning

I bokbloggarvärlden betyder ett nytt år alltid nya läsutmaningar, så även i år. De enligt mig mest intressanta läsutmaningarna står Lyrans noblesser (All världens kvinnor i min bokhylla), Feministbiblioteket (Klassiska kvinnor) och ... och dagarna går (Världsutmaningen 2014) för. Pocketlover har också en rolig utmaning (Kaosutmaningen) men den känns alldeles för styrd för mig. Annars gillar jag att Ord och inga visor (Hyllvärmaråret 2014) och Mellom linjene (Bokhylleläsning) helst vill ägna sig åt att läsa hyllvärmare. Mellom linjene har dessutom uppfunnit den så kallade infallsmetoden, en metod som jag tänker anamma i hög utsträckning.

Hur ska jag då göra? Inga läsutmaningar för mig har jag redan proklamerat, och det tänker jag hålla fast vid. Men... Det finns förstås ett litet "men" här och det är att lite styrning skadar aldrig plus att jag, uttalade läsutmaningar eller ej, vill lustläsa böcker som redan står i min bokhylla och som är skrivna av författare från så många olika länder som möjligt - vilket faktiskt matchar exempelvis Världsutmaningen väl (förra året läste jag böcker från 26 olika länder, så det är bara att fortsätta på den inslagna vägen). Att jag låter mig inspireras av Lyrans och Feministbibliotekets kvinnoorienterade utmaningar ser jag som en passande inriktning även för mig och dessutom tycker jag att det underlättar bokvalet en aning om jag fokuserar på kvinnliga författare. Men anmäler mig officiellt till läsutmaningarna gör jag inte, jag vill som sagt varken bli styrd eller stressad.

Sedan vill jag läsa några av Nobelpristagarna som också stått och värmt bokhyllan rätt länge, en ambition som är permanent och som jag "dras med" från år till år. Och så vill jag faktiskt läsa fyra norska manliga författare samt ytterligare några andra av mankön och blandad härkomst.

Mitt huvudmål inför läsåret 2014 är således att fokusera på skatterna i bokhyllan: i första hand på kvinnor från olika delar av världen, i andra hand på de fyra norrmännen och i tredje hand på resten. Infallsmetoden får styra.

Hur blir det då med nyutgivna böcker? Det blir som det blir, utrymme finns trots allt. Jag har redan tittat i vårens bokkatalog och konstaterat att det finns mycket där som kommer att fresta mig till omedelbar läsning men jag får försöka nöja mig med de boknyheter som jag får inom ramen för mina recensionsuppdrag i tidningen. Jag vill gärna bli av med (eller åtminstone dämpa lite) min besatthet av nyutgivna böcker, här känns infallsmetoden inte så lämplig, känner jag. Det står många fler olästa böcker i bokhyllan än de som jag listar upp här nedan, så utan lektyr kommer jag inte att vara. Ingen risk!

Under 2014 gäller det alltså att i första hand tänka på böcker som jag redan har i stället på dem som jag inte har. Men köpstopp? Åh nej!

Här nedan kommer boklistan som jag väljer att kalla Läslängtan 2014 eftersom det är böcker som jag verkligen känner för att läsa, några av dem ganska länge.

Läslängtan 2014 i form av ett boktorn

1) (Nästan) all världens kvinnor i min bokhylla

Herta Müller: Flackland (Tyskland/Rumänien, roman)
Sabrina Janesch: Kattbergen (Tyskland, roman)
*Fausta Marianovic: Sista kulan sparar jag åt grannen (Sverige/Bosnien, roman)
Hanne Örstavik: Kärlek (Norge, roman)
Monika Fagerholm: Den amerikanska flickan (Sverige/Finland, roman)
Karen Blixen: Den  afrikanska farmen (Danmark, roman)
Petra Hulová: Stanice Tajga (Tjeckien, roman)
Kveta Legátová: Hana och Joza (Tjeckien, roman)
* Sara Lidman: Oskuldens minut (Sverige, roman)
* Therése Söderlind: Vägen till Bålberget (Sverige, roman)
*Mare Kandre: Quinnan och Dr Dreuf (Sverige, roman)
*Jessica Kolterjahn: Den bästa dagen är en dag av törst (Sverige, roman)
*Martina Lowden: Allt (Sverige, roman)
Fay Weldon: En hondjävuls liv och lustar (England, roman)
Théa Obreht: Tigern i Galina (USA, roman)
* Magaret Atwood: Alias Grace (Kanada, roman)
Annie Proulx: Vilda vägar (USA, noveller)
Annie Proulx: Sjöfartsnytt (USA, roman)
Siri Hustvedt: Sommaren utan män (USA, roman)
* Donna Tartt: Steglitsan (USA, roman)
* Charlotte Rogan: Livbåten (USA, roman)
Petina Gappah: Sorgesång för Esterly (Zimbabwe, noveller)
* Doreen Baingana: Tropiska fiskar (Uganda, noveller)
Nawal ElSadawi: Den stulna romanen (Egypten, roman)
Chimamanda Ngozi Adichie: Lila hibiskus (Nigeria, roman)
*Chimamanda Ngozi Adichie: Americanah (Nigeria, roman)
* Hong Ying: Svekets sommar (Kina, roman)
Yoko Ogawa: En gåtfull vänskap (Japan, roman)
Jung Chang: Vilda svanar (Kina, självbiografi)

2) Fyra män från Norge:

Jan Kjaerstad: Förföraren, Erövraren, Upptäckaren (romantrilogi)
Henrik Langeland: Wonderboy (roman)
Lars Saabye Christensen: Halvbrodern (roman)
* Karl-Ove Knausgård: Min kamp 6 (roman)

3) Män av blandad härkomst:

Roberto Bolaño: Amulet (Chile, roman)
Roberto Bolaño: De vilda detektiverna (Chile, roman)
Colm Tóibín: Mästaren (Irland, roman)
Zakes Mda: Valsångaren (Sydafrika, roman)
* Kjell Westö: Hägring 38 (Finland, roman)
Teju Cole: Öppen stad (Nigeria, roman)
Mikael Fant: Vattnet i mars (Sverige, roman)
Jonas Gardell: Döden (Sverige, roman)
* Marcel Proust: Swanns värld (Frankrike, roman)
Mohamed Hanif: Mangon som sprängdes (Pakistan)


4) Från Nobelpristagarhyllan:

Francois Mauriac: Ormboet (Frankrike)
Mario Vargas Llosa: Bockfesten eller Staden och hundarna (Peru, roman)
J.M. Coetzee: Jesus barndom (Sydafrika, roman)
Gao Xingjian: En ensam människas bibel (Kina, roman)

*Grön färg = boken är utläst
*Gul färg = läsning pågår

Komma och gå

Jag förstod att jag måste läsa romanen Komma och gå när jag såg författaren Taiye Selasi på Stockholm Literature i oktober för redan där slogs jag av det oerhört rytmiska språk som berättelsen är skriven på. Det var en upplevelse att höra Selasi läsa högt ur boken, även om jag inte förstod allt. Hon bjöd på ett avsnitt nära slutet i boken, ett avsnitt som bl.a. skildrar en dansscen och detta med rytmen och musiken i språket var överväldigande. Ett bokköp var ett faktum.

Under senare delen av hösten hyllades Komma och gå både i tidningar och på bokbloggar, så min nyfikenhet växte lavinartat. Tyvärr var det ingen bra period för mig att läsa boken i början på december, jag var trött och hade en lässvacka just då, så läsningen blev upphackad och ständigt avbruten på grund av dålig koncentration. Jag läste ut boken, det gjorde jag, för den är just så bra som alla säger, men känslan av att jag inte förmådde göra romanen rättvisa lämnar mig inte. Jag märker att tröttheten skapade ett slags glasvägg mellan mig och berättelsen och mellan mig och personerna och nu, fyra veckor senare, är det som om läsupplevelsen fanns där i själva läsögonblicket men rann sedan av som vatten på en fönsterruta. Det gör mig lite ledsen. Jag ska nog återkomma till boken och läsa om den så småningom för att verkligen lära känna läkaren Kweku och hans familj.

Boken börjar när patriarken Kweku dör i hjärtinfarkt under ett träd utanför sitt hus i Ghana och slutar med hans begravning - på så vis sluts berättelsens cirkel. Kwekus familj är splittrad, upplöst och ihjältigen. Mannens fyra barn och deras mor kommer till tals allteftersom de nås av dödsbudet. De vuxna barnen är akademiker, läkare och konstnärer medan modern en gång i tiden la sina juristdrömmar på hyllan eftersom det var faderns karriär som framgångsrik kirurg i Boston som det skulle satsas på. När han sedan efter några år avskedades på grund av rasistiska fördomar och inte längre kunde försörja familjen, löste han problemet genom att fly från sin skam och lämna fru och barn åt sitt öde. Växelvis får vi alltså veta om barnens problematiska uppväxt och vad som formade dem och hur. Vi får också läsa om Kwekus barndom och hur han och frun träffades och bosatte sig i USA.

Tidsperioden spänner från tidig 60-tal fram till nutid och jag minns att Selasi rör sig ganska fritt mellan olika tider och olika delar av världen. Detta (plus det flertal karaktärer som finns samt en detaljrikedom i berättandet) var det som gick så illa ihop med den läströtthet jag kämpade med just då men i skrivande stund dyker det ändå upp ganska många bilder i huvudet, tack vare att jag så intensivt tänker på romanen. Kanske var det ändå inte så illa med läsningen?

Komma och gå är en roman som handlar om mycket: om hur en familj splittras, om var vi kommer ifrån och vart vi är på väg, om rasism och hierarkier, om strävan efter framgång och vikten av att ha ambitioner. Det är också en bok om att tiga inte alltid är guld.

Komma och gå är Taiye Selasis debutroman och som sådan är den mer än anmärkningsvärd. En ny litterär stjärna med afroamerikanska rötter är sannolikt född. (Svensk översättning: Ing-Britt Björklund)

Lyssna och titta på Taiye Selasis framträdande på Stockholm Literature HÄR.

Döden i Venedig

Novellen Döden i Venedig av Nobelpristagaren Thomas Mann (1875-1955) är ett litet, klassiskt stycke litteratur med historia. När jag förra sommaren läste boken 1913 - århundradets sommar av Florian Illies (här finns recensionen) fanns den med bland alla händelser av vikt från året 1913 eftersom det var då novellen för första gången gavs ut i bokform. Det var ganska mycket tack vare Illies bok som jag ville läsa Döden i Venedig på nytt. Bakgrunden till Döden i Venedig är Thomas Manns egen resa till Lido utanför Venedig två år tidigare, en resa som han företog sig tillsammans med sin fru och bror och som faktiskt innehöll en platonisk förälskelse i en ung, vacker pojke. Boken var en omedelbar succé men frun var av förståeliga skäl ganska butter.

Huvudpersonen i novellen är en åldrad och aktad författare vid namn Gustav von Aschenbach. Han lämnar München och åker till en badort utanför Venedig för att vila upp sig efter en stressig och konstnärligt uttömmande period. Med dagens ord skulle vi kunna säga att han är lite utbränd. På hotellet där von Aschenbach bor finns också en polsk familj. Sonen i familjen, Tadzio, lämnar författaren ingen ro. Han förälskar sig passionerat i den unge pojken men förälskelsen är mer estetisk än erotisk. För den åldrande författaren förkroppsligar ynglingen den absoluta och rena skönheten och han blir som besatt. Han drabbas av tvivel och dåligt samvete för sin otillåtna passion men kan likväl inte värja sig. Undergången blir ett faktum och ett av pesten drabbat Venedig utgör den perfekta kulissen för det oundvikligen tragiska slutet. Novellen har en helgjuten komposition och i finalen löper alla trådar samman på ett mästerligt sätt.

När jag läste novellen läste jag den som en hyllning till skönheten och till konsten samtidigt som Thomas Mann också sjunger ungdomens lov. Figuren Gustav von Aschenbach beundrar ungdomen medan han själv känner ångest inför och djup avsky för ålderdomen. Han upplever också en enorm leda över livet och längtar starkt efter något annat, fast vad vet han inte. De homoerotiska inslagen finns där men är ganska subtila och liknar mest bara känslan när vi till exempel beskådar Michelangelos staty av David.

Thomas Manns språk och stil är njutningsfull och vacker och symboliken är väl avvägt. Handlingen står trots allt i centrum, möjligen tillsamman med Idén Om Skönheten.

På dagensbok.com kan man läsa en mycket intressant analys av olika filosofiska strömningar som kan skönjas i novellen Döden i Venedig, läs gärna den texten.

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Hur madonnan kom till månen - boktips/mellandagsrea

Jag har sett att romanen Hur madonnan kom till månen av Rolf Bauerdick finns att köpa på AdLibris mellandagsrea för endast 85 kronor. Det är en annorlunda roman om Rumänien som är väldigt bra, tycker jag. Jag recenserade den för ca två år sedan och passar nu på att publicera blogginlägget i repris:


Hur madonnan kom till månen av den tyske författaren Rolf Bauerdick är en härlig skröna av ett sällan skådat slag, framför allt tack vare miljön och tiden. Berättelsen som ömsom väcker skratt, ömsom sorg utspelar sig i kalla krigets Rumänien i den lilla karpatiska byn Baia Luna och jag kan lova er att det är en minst sagt originell berättelse som utspelar sig på boksidorna och avslöjar byinvånarnas öststatsmentalitet som jag så väl känner igen. Historien är färgad av katolicism, åratal av ideologisk hjärntvätt och påhittighet i fråga om att undergräva socialismen. Allting är kryddat med burlesk humor och flaskan med plommonbrännvinet är aldrig långt borta.

Allt börjar den 5 november 1957 när ryssarna skickar Laika ut i rymden och huvudpersonen Pavels farfar ska fylla femtiofem dagen efter. Pavel är femton. När boken slutar har det gått drygt trettio år och mycket har hänt i byn, i Rumänien och i Europa. Det är flera historier som vävs samman och flera trådar som löper parallellt. Men lugn, författaren regisserar handlingen väl, allt hänger ihop och det glappar ingenstans.

Att ryssarna lyckas före amrisarna med att skicka hundar och så småningom människor ut i rymden oroar Pavels farfar Ilja och hans zigenarkompis Dimitri. De, liksom alla andra i byn, är djupt troende katoliker och påven har ju sagt att Maria, Jesu moder har blivit upptagen som en levande människa, med kött och blod, till himlen. Och i Johannes uppenbarelser har Dimitru läst att en kvinna visat sig i himlen, så mycket tyder på att Maria alltså bor på månen. Därför skrämmer blotta tanken på vad de gudlösa ryssarna skulle kunna göra om de hittade madonnan vettet ur Ilja och Dimitri. Vem kan stoppa ryssarna? Jo, amrisarna! Enligt Dimitri  är det ingen slump att de har världens största Mariastaty utanför sin stad Nuijorke. De vill nämligen åka upp och hämta Maria för att rädda henne, fast då är det lite konstigt att deras raketforskare är en tysk, en von Braun. Hur kan amrisarna anlita en tysk när de vet att Maria är judinna. Va? Den bruna von tysken kan knappast vara intresserad av att ta ner Maria från månen, för hon skulle förmodligen ha en del obehagligheter att berätta. 

Mycket kretsar kring huruvida jungfru Maria finns i himlen eller inte och det blir många fantasieggande förvecklingar och komplikationer på vägen. Byns egna Eviga tröstens madonna stationerad på berget ovanför byn är till exempel plötsligt försvunnen. Och Pavels lärarinna försvinner först, för att sedan hittas hängd i skogen. Prästen blir också mördad - och liket försvinner innan begravningen. En burlesk thriller har skådat dagens ljus!

Samtidigt gör Pavels kompis, tyskpojken Fritz, något oerhört - han blåser ner det eviga ljuset i kyrkan och efter det blir inget sig likt varken i Pavels liv eller i byn, ett före och ett efter uppstår. En stor roll spelar också lärarinnans gamla dagbok som Pavel får tag på samt några fotografier med pornografiskt innehåll. En av männen på fotot är en högt uppsatt politiker, lärarinnans äskare och ett riktigt svin. Med hjälp av fotografierna kastar Pavel grus i maktens maskineri men saker och ting går lite över styr. Det finns t.ex. en gripande scen där några byinvånare och Pavels familj måste iscensätta ett agerande i syfte att överlista säkerhetstjänsten som är på jakt efter de farliga fotografierna. Att förinta politikern som dessutom är god vän med den stora conducatorn i presidentpalatset (Ceausescu) är lättare sagt än gjort, högt uppsatta politiker är som bekant rädda att förlora makten. Jag kanske borde påpeka att vid det här laget har det redan hunnit bli sent 1980-tal och då vet ni vartåt det lutar i Rumänien.

Ja, det händer verklighet mycket i boken och även kärleken har sin givna plats. Det är både vackert och sorgligt att läsa om den unge Pavels kärlek till zigenarflickan Buba eftersom där framträder rasmotsättningarna mellan byinvånarna och zigenarna så tydligt och smärtsamt.

För Pavel vars hela liv blir präglat av händelserna i hans ungdom är kärlek, givna löften och sanningen inga tomma begrepp. Desto sorgligare blir hans tankar i slutet av boken när han inser vad diktaturen han kostat honom och alla andra vanliga människor i Rumänien. Det finns en djup i dessa reflektioner över historiens pris.

Jag gillade Hur madonnan kom till månen och blev imponerad när jag fick veta att det är fråga om en romandebut.

Som uppvuxen i en kommunistisk diktatur hade jag stor behållning av alla tids- och samhällsmarkörer som jag kände igen men som troligen passerar obemärkt förbi en svensk läsare. Det är synd, men inget att göra åt och inget som påverkar helhetsintrycket. Ändå tänker jag exempelvis på det ideologiska skitsnacket och propagandan, på Carpati-cigaretter utan filter och på plommonbrännvinet och ölet, på det vardagliga motståndet i det tysta, på människors sätt att förhålla sig till "de andra": ryssar, zigenare. tyskar och amerikaner. Mycket av det som skildras i boken är faktiskt mitt i prick. Jag tänker också på humorns läkande kraft. Det finns oerhört mycket allvar under den burleska humorn i romanen och som jag skrev i början av inlägget lockar läsningen till såväl skratt som tårar. 

Hur madonnan kom till månen är en speciell roman, mäktig och samtidigt underhållande. Det välkomponerade kaoset påminner lite om Emir Kusturicas filmer (fast här finns det ingen magisk realism) och det är lätt att associera till just Kusturica redan när man ser omslaget. Jag hoppas att boken får många läsare för det är den absolut värt. Helt klart en av den gångna höstens litterära höjdpunkter. För översättningen står Meta Ottosson. 

Profeterna vid Evighetsfjorden

Huvudpersonen i Kim Leines roman Profeterna vid Evighetsfjorden heter Morten Falck och han är präst. Som författaren själv är Falck född i Norge men flyttar snart först till Danmark och sedan till Grönland. Det är sent 1700-tal när denna mäktiga roman utspelar sig och Europa präglas dels av franska revolutionen, dels av upplysningen som börjar sprida sig över kontinenten.

Under den här tiden koloniserar Danmark Grönland och prästen Mortens uppgift blir att kristna de grönländska infödingarna och rädda dem från hedniska irrläror genom dop, frälsning och upplysningens idéer. Morten är en stor anhängare av Rousseau. Rousseaus ord om att människan är född fri men överallt är hon i bojor blir som en mantra för Morten och även, kan man säga, romanens ledmotiv eftersom det gäller också Morten själv, var han än befinner sig.

Morten väljer att ta en tjänst på Grönland mest i syfte att fly från sin ande, sitt kött och sina upplevelser i Köpenhamn men det visar sig vara svårare gjort än sagt, för där i missionärskolonin, när han står öga mot öga med systemets orättvisor, ser han sitt eget mörker. Mortens resa mot sin egen botten är oundviklig och det blir inte förrän han kommer tillbaka till alltings utgångspunkt som cirkeln sluts.

Profeterna vid Evighetsfjorden är en mycket läsvärd och tänkvärd bok om kolonialismens övergrepp och inte minst om en mörk del av Danmarks historia. Livet i kolonin Sukkertoppen är konfliktfyllt. Infödingarna har naturligtvis svårt med att finna sig i danskarnas regler och de vitas förföljelse, hänsynslöshet och övergrepp gentemot lokalbefolkningen. Missnöjet sprider sig och profetparet Habakuk och Maria Magdalene underblåser ilskan bland grönlänningarna i kolonin.

Innan Morten Falck blev präst studerade han medicin. Därför besitter han kunskaper och färdigheter som kommer väl till pass på det i mörkret sänkta och från övriga världen avskurna Grönland - han utför gynekologiska ingrepp. Det må låta som en udda "yrkeskombination" att vara både präst och gynekolog men nöden har ingen lag. Mortens relationer till kvinnorna i kolonin (både danskor och grönländskor) är dörren som öppnas till deras värld och livsvillkor i en mansdominerad värld.

Kim Leine skapar en mustig värld i Profeterna vid Evighetsfjorden, hans sätt att beskriva miljöer och skeenden är mycket fysisk och närgången. Man känner lukterna, hör ljuden, känner kylan, vätan och smärtan, ser smutsen och hopplösheten. Men också naturens skönhet, liksom ömhet och något som liknar vänskap och respekt då och då, för överallt skiner solen ibland. Under de åren vi följer Morten Falck på hans väg genom livet är vi, liksom han, med om mycket. Det är ofta ganska brutalt, mycket sex och alkoholmissbruk. Det är båtfärder över Ishavet, valfångst, straffexpeditioner, våld, naturens krafter, industrialisering. Men romanen handlar också om längtan efter kärlek och behovet att försonas med fadern, om önskan att hitta hem igen och om drömmen att kanske, kanske, är jämlikhet mellan människor ändå möjlig att uppnå.

Profeterna vid Evighetsfjorden har inslag av historiska fakta och den innefattar också skärvor av författarens egna livserfarenheter. Det är en stor episk berättelse i en mycket spännande miljö som jag har läst (se gärna videoklippet). För den här boken har Kim Leine fått Nordiska rådets litteraturpris 2013. Översättare: Inge Knutsson.

Köp boken på Bokus eller AdLibris .

Nytt år - nya läsupplevelser väntar!

Nu kör vi så det ryker!

Min topplista 2013

Efter ett noggrant övervägande har jag bestämt mig för att dessa böcker från 2013-års utgivning är de som gav mig de bästa och mest intressanta läsupplevelserna under året som gått (obs! utan inbördes ordning):




1. Violentia (Lina Hagelbäck)
2. Mycket hände efter min död (Richardo Adolfo)
3. Kattens bord (Michael Ondaatje)
4. Atlas över avlägsna öar: femtio öar som jag aldrig har besökt och aldrig kommer att besöka (Judith Schalansky)
5. Kanada (Richard Ford)
6. Kerstin Thorvall: Uppror i skärt och svart (Beata Arnborg)
7. Saknade (Merethe Lindström)
8. Mân (Kim Thúy)
9. Främlingsleguanen (Martina Montelius)
10. Expeditionen: Min kärlekshistoria (Bea Uusma)
(11. Steglitsan av Donna Tartt har jag inte hunnit läsa ut än men känner att jag måste klämma in den ändå.)

Bokåret 2013 - summering

Bokräkneverket för 2013 stannade på 93 lästa böcker, om jag räknade rätt. Några färre än 2012 men vad gör det, eller hur? Böckerna är skrivna av författare från totalt 26 länder och sex kontinenter, vilket är en fördelning som jag är mycket nöjd med. Fast jag ville läsa mycket norskt i höstas blev det inte så utan de böckerna har jag kvar, som tur är springer de inte bort.

Mest läste jag som vanligt romaner men även noveller, poesi och faktaböcker. Jag tycker att 2013 var ett bra läsår för mig och det bjöd på ett flertal minnesvärda upplevelser.


Sverige: 28 böcker
USA: 13
Tjeckien: 7
Tyskland: 5
Kanada: 5
Finland: 4
Danmark: 3
Polen: 3
Storbritannien: 3
Frankrike: 4
Island: 2
Sydafrika: 1
Australien: 1
Schweiz: 1
Israel: 1
Rumänien: 1
Nigeria: 1
Portugal: 1
Ryssland: 1
Italien: 1
Syrien: 1
Kina: 1
Norge: 1
Grekland: 1
Indien: 1
Brasilien: 1