Årets hårda julklapp fick jag av en okänd facebookvän

Min enda hårda och platta julklapp har jag i år fått från en person som varken tillhör familjen eller bekanta, utan är helt okänd för mig. Det enda jag vet är hennes namn (och nu också hennes adress eftersom jag skickade några av höstens böcker som tack för julklappen). Ibland måste man bara älska facebook, eller hur. Och bokmänniskorna där.

I början på december skrev jag på bloggens facebooksida att jag i samband med att jag lyssnar på Fogelströms Min stad-serie också googlar gamla bilder som visar hur Stockholm såg ut på den tiden böckerna utspelar sig. Då har en av sidans följare mejlat till mig och erbjudit sig att ge mig boken Stad i bild av Per Anders Fogelström i julklapp. Jag blev först lite generad men tackade sedan ja och nu är jag överlycklig över den för den är fantastiskt fin och intressant.

Boken är från 1970 och innehåller en stor mängd foton, tidsaktuella teckningar, tidningsurklipp och kartor som författaren har samlat i sitt arkiv inför skrivandet. Dessutom finns här berättande texter med anknytning till så väl personer som händelser i de fem böckerna. En fin, gammal pärla till bok som jag inte visste fanns.

Jag bläddrar i böckerna och förflyttar mig tillbaka till berättelserna som jag redan hunnit läsa om. Det är roligt.

(Boken finns att få tag på på antikvariat. Efter en snabb sökning såg jag den t.ex. på Bokbörsen.)

Det finns julläsning och det finns julläsning

Den här julen har jag inte särskilt mycket tid att läsa för nöjets skull då jag är tvungen att ta mig igenom en liten hög med fackböcker som alla handlar om IT, pedagogik och lärande och som jag i och för sig tycker är väldigt intressanta att ta del av men lika mysigt som att läsa en mustig roman är det förstås inte. Men under promenaderna med hunden har jag sällskap av Per Anders Fogelströms böcker ur Min stad-serien i uppläsning av Helge Skoog, är inne på fjärde boken och har alltså bara en kvar. De är underbara och jag ser redan fram emot att blogga om läsupplevelsen. Sedan har jag börjat läsa Alias Grace av Margaret Atwood, den verkar också väldigt bra.

Läslängtan 2015

Det gick inget vidare med läsningen av hyllvärmare "läslängtan 2014". Det gick rent av dåligt, en total katastrof. Eftersom 2014 snart är slut lär det inte bli någon dramatisk ökning av antalet utlästa titlar som finns på listan. Varför var jag tvungen att jag göra listan så himla lång? Ja ja, bäst att göra ett streck och gå vidare. Ett nytt år står för dörren, en ny lista med hyllvärmare ska göras.

Läslängtan 2015 är till stora delar identisk med fjolårets eftersom hyllvärmare förblir hyllvärmare tills de blir lästa och då är det lika bra att jag förlänger giltighetstiden. Men några titlar är borttagna från den gamla listan och några andra är tillagda** så det är en reviderad lista. Och så finns det en kort lista från mars också, som film: TBR - hyllvärmare på burk.

1) (Nästan) all världens kvinnor i min bokhylla

Herta Müller: Flackland (Tyskland/Rumänien, roman)
Hanne Örstavik: Kärlek (Norge, roman)
Monika Fagerholm: Den amerikanska flickan (Sverige/Finland, roman)
Karen Blixen: Den  afrikanska farmen (Danmark, roman)
Petra Hulová: Stanice Tajga (Tjeckien, roman)
Kveta Legátová: Hana och Joza (Tjeckien, roman)
Therése Söderlind: Vägen till Bålberget (Sverige, roman)
Fay Weldon: En hondjävuls liv och lustar (England, roman)
Théa Obreht: Tigern i Galina (USA, roman)
Annie Proulx: Vilda vägar (USA, noveller)
Annie Proulx: Sjöfartsnytt (USA, roman)
Petina Gappah: Sorgesång för Esterly (Zimbabwe, noveller)
Nawal El Sadawi: Den stulna romanen (Egypten, roman)
Chimamanda Ngozi Adichie: Lila hibiskus (Nigeria, roman)
Yoko Ogawa: En gåtfull vänskap (Japan, roman)
Jung Chang: Vilda svanar (Kina, självbiografi)
Kerstin Ekman: Häxringarna (Sverige, roman)**
Katja Kettu: Barnmorskan (Finland, roman)**
Märta Tikkanen: Män kan inte våldtas (Finland, roman)**
Mercé Rodoreda: Diamanttorget (Spanien/Katalonien, roman)**

2) Tre män från Norge:

Jan Kjaerstad: Förföraren, Erövraren, Upptäckaren (romantrilogi)
Henrik Langeland: Wonderboy (roman)
Lars Saabye Christensen: Halvbrodern (roman)

3) Män av blandad härkomst:

Roberto Bolaño: Amulet (Chile, roman)
Colm Tóibín: Mästaren (Irland, roman)
Zakes Mda: Valsångaren (Sydafrika, roman)
Teju Cole: Öppen stad (Nigeria/USA, roman)
Mikael Fant: Vattnet i mars (Sverige, roman)
Mohamed Hanif: Mangon som sprängdes (Pakistan, roman)
Paul Auster: New York trilogin (USA, roman)**
Jonas Gardell: Torka aldrig tårar utan handskar 3 - Döden (Sverige, roman)

4) Från Nobelpristagarhyllan:

Francois Mauriac: Ormboet (Frankrike)
Mario Vargas Llosa: Den stygga flickans rackartyg (Peru, roman)
Gao Xingjian: En ensam människas bibel (Kina, roman)

Grön färg = boken är utläst
Gul färg = läsning pågår

God jul bokvänner!

God jul kära bokvänner!

Plötsligt händer det otroliga: jag ska ge ut en bok!

Hur stor är chansen att man blir kontaktad av ett stort bokförlag och får frågan om man skulle vilja göra en bok? Minimal, eller hur. Ändå är det just vad som har hänt. Ett stort läromedelsförlag vill göra en pedagogisk metodikbok för sfi-lärare om hur man kan arbeta med bloggar och lärplattformar i sfi-undervisningen i allmänhet och med vuxna analfabeter i synnerhet och eftersom jag har jobbat med detta i flera år nu och är lite av en pionjär på området, har de vänt sig till mig.

Det finns ett antal böcker om webbaserad undervisning/lärande men de riktar sig till lärare i grund- och gymnasieskolan. För sfi (svenska för invandrare) som är en egen skolform med speciella krav och speciella behov saknas det fortfarande liknande metodikmaterial. Jag tycker att det är en stor ära att få bidra till att lyfta sfi.

Jag har träffat redaktörerna på förlaget och vi är överens att det ska bli en bok, jag har gladeligen tackat ja till uppdraget. Och nu under jul- och nyårsledigheten ska jag göra en synopsis och skriva ett s.k. etappmanus på ca 10 sidor. Jag är igång, tankarna snurrar, den kommande bokens innehåll tar form i mitt huvud. Fattar ni hur glad och uppspelt jag är över detta? 2015 kommer att bli ett spännande år och jag känner mig enormt taggad och inspirerad (trots att jag just nu är förkyld och trött, men vem bryr sig). Och så får jag acceptera att jag inte kommer att ha så mycket tid att läsa och bokblogga, men det visar sig hur det blir med den saken.

Ladivine

Det är en annorlunda historia som fransyskan Marie Ndiaye berättar i romanen Ladivine (övers. Ragna Essén) som handlar om mödrar och döttrar och om skam, förnekelse, svek och skuld. Det är också en berättelse om kärlek med och utan förbehåll.

I romanens centrum finns Malinka, eller Clarisse som hon också heter. Som sextonåring lämnar Malinka sin mor Ladivine för att hon skäms för att modern är svart och bara städerska. Malinka själv är vit eftersom fadern var vit men hon har aldrig träffat honom. Malinka ger sig alltså iväg, bort från sitt ursprung och moderns enkla men starka kärlek. Hon byter namn till Clarisse och förnekar sin mor, säger alltid att hon är död. Trots att Clarisse fortsätter att åka till hemstaden för att en gång i månaden plikttroget hälsa på sin mor, håller hon modern helt ovetande om sitt nya liv, mån om att det inte finns några beröringspunkter mellan Malinka och Clarisse. Clarisse låter aldrig sin mor veta att hon har fått ett barnbarn, trots att flickan får bära sin mormors namn. Omvänt får familjen aldrig veta om Ladivines existens.

Kvinnorna Ladivine, Clarisse och Ladivine är märkta av den emotionella förbannelsen som Clarisses förnekelse av ursprunget har orsakat och traumat går på sätt och vis i arv även till Clarisses barnbarn. Alla tre mödrarna vill göra gott och döttrarna vill älska sina mödrar tillbaka, men positionerna är alldeles för låsta för att det ska gå. Det finns alldeles för mycket avstånd och outtalade känslor mellan kvinnorna. Mycket i relationerna går igen och de observationer som författaren gör är skarpsynta och också skrämmande.

Marie NDiaye ägnar var sin del av boken åt kvinnorna och vi följer deras liv under tre, fyra decennier. Tiden tycks flyta ihop och åren avlöser varandra i snabb takt och handlingen fortlöper ibland i plötsliga kast.

När det gäller Malinka/Clarisse är hon den mest kyliga och den som bara försöker spela en självpåtagen roll hela sitt vuxna liv. Clarisses man Richard Rivere lämnar Clarisse just för att han inte längre orkar med att aldrig få se Clarisses rätta ansikte. Han anar att bilden som han har av sin fru endast är en skenbild och att det finns en hemlighet dold bakom masken.

Det är sorgligt att läsa om hur modern lever i väntan på att dö, ensam i lägenheten som är belamrad med porslinsfigurer. Ändå accepterar hon hur Malinka/Clarisse behandlar henne, förebrår henne inte ens. Det gör mig upprörd. Jag skulle vilja att hon slog näven i bordet och skakade om sin dotter så att hon skulle skärpa sig.

Clarisse själv känner efter alla år en allt starkare skam och skuld över hur hon har behandlat sin mor men förmår ändå inte att rätta till orättvisan och "göra hennes livs bittra bröd lite mindre bittert". Kanske, kanske hade hon kunnat ställa allt till rätta om inte ödet satte brutalt stop för allt.

Marie Ndiaye skriver i huvudsak väldigt realistiskt och skoningslöst och därför känns det nästan lite störande att det faktiskt förekommer ett övernaturligt inslag i form av en stor hund som dyker upp med jämna mellanrum. Ärligt talat blir jag inte riktigt klok på vad hunden har för funktion, förutom att den verkar hålla ett vakande öga över dotterdottern Ladivine.

Ladivine är inte alldeles lätt att ta till sig men när man väl har kommit in i berättelsen är det svårt att släppa taget. Frågan vad som sker när en människa definieras av sin hudfärg och klasstillhörighet är alldeles för viktig. Marie Ndiaye gestaltar den på ett unikt sätt.


Köp boken på t.ex.Bokus eller AdLibris.

Akademien har överraskat mig positivt

Att Peter Englund till våren lämnar posten som Akademiens ständige sekreterare är inte så överraskande, han har ju från början gjort klart att begreppet "ständig" i hans fall skulle komma att betyda en tidsrymd på ungefär sex år. Allt är som bekant relativt, även betydelsen av "ständig" (kanske borde Akademien se till att betydelseförskjutningen kommer med i nästa utgåva av SAOL).

Vad som däremot har överraskat, i alla fall mig, är att Peter Englunds efterträdare är en kvinna, Sara Danius som tillträdde som ledamot i fjol. För exakt 100 år sedan, den 20 december 1914, tillträdde Selma Lagerlöf som första kvinnan på ledamotsposten och igår tillkännagavs alltså att Akademien ska få sin första kvinnliga sekreterare. Det är ett utmärkt val och en tydlig feministisk markering. Jag är glad åt det. Akademien kanske inte är så mossig i alla fall.

Sara Danius (foto: Wikipedia)

På sin blogg har Peter Englund publicerat en intervju med sig själv, som vanligt med en liten glimt i ögat.

Kafkas Processen gratis som e-bok i helgen

Passa på och ladda ner Processen av Franz Kafka som e-bok, bokförlaget Modernista bjuder på gratis nedladdning under helgen.

Virginia Woolf som bokstöd - en present till mig själv

I ett tidigare inlägg skrev jag om de fina bokstöden som man kan köpa på Glansholms bokhandel och antikvariat och nämnde också att jag hade valt en Virginia Woolf i present till mig själv. För ett par dagar sedan gjorde då Virginia entré i mitt hem och vid det här laget har hon hunnit bli hemmastad i bokhyllan och påbörjat sitt arbete i stödbranschen.

Det var en glädje att öppna försändelsen eftersom bokstödet skulle levereras vackert inslaget och "färdigt att lägga under granen". Nu hade jag inga planer på att vänta ända till julafton för att öppna min klapp, utan öppnade det direkt. Och det var verkligen med en stor omsorg som Glansholms hade slagit in bokstödet. Verkligen fint gjort, kärlek hela vägen. Jag blev mycket glad.

Bokstödet är stadigt och ganska tungt och silhuetten gör sig fint mot mot boken som det stödjer, särskilt om omslaget är ljust eller åtminstone inte för brokigt. Bredden på stödet motsvarar bredden på en normalstor bok. Eftersom min bokhylla är vit, syns alla fyra bokstöden som jag har riktigt bra.

Så om du är i behov av en sista-minuten-julklapp eller en födelsedagspresent eller en inflyttningspresent, är ett litterärt bokstöd av det här slaget ett bra tips.

Nästa gång jag kommer att kommer att vara i behov av stöd, blir det Tranströmer som bokstöd.

Hägring 38

I Hägring 38, liksom i sina tidigare romaner, rör sig Kjell Westö i hemstaden Helsingfors under en intressant historisk tid. Denna gång utspelar sig handlingen år 1938. Det var ett år som började med ett stort mått av hopp och framtidstro men slutade med rädsla inför vad som var på väg att ske i Europa och även i Finland. Boken har belönats med Sveriges Radios romanpris 2014 och med Nordiska rådets litteraturpris 2014 (eftersom romanen "på stämningsmättad prosa levandegör ett kritiskt ögonblick i Finlands historia med bäring på vår samtid").

Hägring 38 är väldigt skickligt skriven. Två personer står i centrum: advokaten Claes Thune och hans sekreterare fru Matilda Wiik.

Thune driver sin advokatfirma och umgås gärna med vännerna i Onsdagsklubben. Han är skild då hans fru lämnade honom för en av vännerna. Han är bitter och känner sig mycket ensam. Syftet med Onsdagsklubben är att träffas och prata politik en gång i månaden, men egentligen handlar mötena mest om att supa sig fulla. En av vännerna är jude och lider psykiskt av det tilltagande judehat som sprider sig från Tyskland och Österrike.

Matilda Wiik tar anställning hos Thune efter att hon slutat hos en konkurrent, självklart undrar Thune varför. Matilda är gift men lever ensam, maken lämnade henne för flera år sedan utan att höra av sig mer. På jobbet är Matilda mycket duktig och väldigt korrekt och avvaktande. En dag kommer en av Thunes vänner i Onsdagsklubben till kontoret och det visar sig att han är någon som Matilda kallar Kaptenen. Han känner inte igen henne men hon känner igen honom som mannen som våldtog henne i lägret under finska inbördeskriget 1918. Matilda var bara sexton år då. Hon har försökt att glömma allt sedan dess, men inser nu att det inte är möjligt.

I samma ögonblick som Kaptenen dyker upp i handlingen antar boken nästan formen av en spänningsroman eftersom det är dolt i dunklet vem av vännerna som är denna kapten och man anar också mer och mer att Matilda börjar se en möjlighet att hämnas. Spänningen varar ända till näst sista sidan. Slutet är mycket överraskande. Vilken final!

En av romanens bipersoner är Matildas yngre bror. Han placerades på ett barnhem under inbördeskriget och vad han upplevde där rullas också upp allt efter som handlingen fortskrider. Också han har oläkta sår i själen.

Jag ser stora paralleller mellan vad Matilda utsattes för under inbördeskriget tjugo år tidigare och de allt starkare rykten om internering av judar i Österrike och Tyskland 1938. Ryktena ökar nämligen i ungefär samma takt som författaren låter läsaren känna till detaljerna om vad Matilda varit men om i lägret och vilka politiska strömningar som var orsaken till det. Man förstår att historien ständigt har en tendens att upprepa sig och att människan aldrig lär sig. På det viset ger berättelsen ett varnande eko även in i samtiden.

Kjell Westö lyckas fantastiskt bra med att väva samman trådarna som först löper enskilt från Claes Thune och vännerna i Onsdagsklubben och Matilda Wiik men som sedan korsas och vävs samman. Jag tycker också att Westö har skapat levande och mänskliga karaktärer som både har styrkor och svagheter. Hägring 38 är också en roman som visar hur stora händelser i samhället påverkar enskilda individer, vilket är ett tema som jag brukar uppskatta. Westö har lyckats alldeles ypperligt bra med att gestalta historiens avtryck i vanliga människors liv.



Två andra som läst och gillat: Hermia says och Enligt O, 

Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Fint med äldre utgåvor - senaste tillskottet i bokhyllan

När jag såg tre av de här fyra böckerna på Glansholms bokhandel och antikvariat var jag bara tvungen att klicka hem dem. Den fjärde hittade jag på Bokbörsen och köpte den i samma veva. Det är inte första utgåvor men ändå från tiden då romanerna var ganska nya, dvs slutet av 70-talet och början av 80-talet. Jag gillar omslagen och kommer säkert att älska innehållet också. Har länge tänkt på att jag borde/vill läsa Kerstin Ekmans tetralogi om kvinnorna och staden. I min bokhylla ska Kerstin Ekman bo bredvid Moa Martinsson, Elsie Johansson och Kristina Sandberg. De hör ihop de här kvinnorna, visst gör de?

Kerstin Ekmans tetralogi

Min julläsning

Att planera julläsningen känns ovanligt lätt i år, kanske för att jag vet att jag blir tvungen att ägna en stor del av min lediga tid åt något annat under de fjorton dagarna som jag ska ha semester. För att i sista minuten bättra lite på resultatet när det gäller antalet lästa hyllvärmare väljer jag att läsa Den amerikanska flickan (Monika Fagerholm) och Alias Grace (Margaret Atwood). Sedan vill jag också läsa Öppen stad (Teju Cole) i jul, om jag hinner. Känns som en bra plan. Vad ska du läsa under jul och nyår?

Årets julläsning - förhoppningsvis.

Ny radioföljetong: "Nätternas gräs" av Patrick Modiano

Nätternas gräs av årets Nobelpristagare i litteratur Patrick Modiano i uppläsning av Staffan Göthe och i översättning av Anna Säflund-Orstadius sänds som radioföljetong med start torsdag 11 december kl. 11.35 i P1. Därefter finns programmen för efterhandslyssning på sverigesradio.se och i appen Sveriges Radio Play. Läs mer här.

Utan personligt ansvar

Jag tyckte om Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande (recenseras här) och jag tycker ännu bättre om Utan personligt ansvar som är en fristående fortsättning på Egenmäktigt förfarande. Jag uppskattar Lena Anderssons språk och berättarstil väldigt mycket. I mina ögon är hon en förnyare av den moderna svenska kärleksromanen vars rötter är sprungna ur den hjalmarsöderbergska myllan.

I Utan personligt ansvar möter vi Ester Nilsson igen, fem år efter att den omöjlige och i vardagen icke användbare Hugo Rask försvann från hennes liv. Den här gången fastnar Ester för skådespelaren Olof Sten som är gift och utan planer att ändra på det, vilket han gör klart för Ester många gånger. Ändå går hon med full kraft in i rollen som älskarinna, hon köper till och med en bil för att kunna skjutsa Olof runt om i landet när han är på turné med teatern. Det är så man baxnar lite. Förhållandet växlar mellan intensiva perioder och totalt uppehåll, Ester pendlar mellan kärlek och ilska, hopp och uppgivenhet. Man vet aldrig med Olof Sten, han är fruktansvärt ambivalent. Man kan också säga att Ester Nilsson har inte lärt sig ett skvatt av sina tidigare misstag på kärleksområdet utan gör om dem allihop. Hon är väldigt mänsklig. Och kär. Frågan är bara hur länge det håller.

Utan personligt ansvar är en roman om hjärta och smärta men den är intelligent och helt utan maräng, sockerglasyr och små rosa hjärtan i marginalen.

Jag gillar språkanalyser som Ester utsätter Olofs uttalanden för och jag trivs med Lena Anderssons torra humor och pricksäkra formuleringar, särskilt i dialoger när Ester och Olof grälar och Ester smular sönder Olof, om än bara verbalt. Ester kan var rapp och vass i replikerna, som till exempel när Olof beklagat sig över hur jobbigt det är med kvinnors så kallade sjätte sinne.

Kvinnor i din närhet tvingas bli väldigt uppmärksamma på de atmosfäriska störningar som aviserar dina manövrer. Du tror inte att det märks hur du slirar och girar. Sluta bedra din fru eller skilj dig från henne, det är mitt tips för att slippa drabbas av "kvinnornas" sjätte sinne.

Det är uppfriskande att ord som atmosfäriska störningar, diskurs eller avståndsreglering är en del av vokabulären och i vilka betydelser de används. Hela idén att använda sig av ekonomiska termer för att beskriva Olof Stens förehavanden gentemot Ester är strålande, särskilt teorin om uttag och insättningar på relationskontot och vilka "lagar" som styr fenomenet.

Eftersom Ester livnär sig som författare och skribent och är överhuvudtaget en högutbildad, tänkande människa, kommer det sig ganska naturligt att några av de mer reflekterande kapitlen liknar korta essäer i stilen. Det finns ett sådant avsnitt som jag minns mer än andra - det handlar om fresterskor/älskarinnor och hustrur som begrepp och företeelse och är både underhållande och intressant.

Också Kulturkollo och Dagens bok har skrivit om boken.


Köp boken på t.ex.Bokus eller AdLibris.

Vad varje bokhylla vill ha är ett snyggt författarbokstöd

Det finns bokrelaterade föremål som jag är mer förtjust i än andra och till den kategorin hör de otroligt snygga bokstöden designade av Jan Landqvist. Bokstöden, som är utformade som 15 cm höga silhuetter/porträtt i utskuren, svartlackerad stålplåt, har funnits i några år men varit svåra att få tag på då de nästan bara sålts i museibutiker och enstaka specialbutiker. Själv brukar jag beundra dem på bokmässan där de visas upp som Svenskt litteraturstöd och då håller jag hårt i plånboken för att inte köpa hela författargänget. Jag drabbas nämligen av ett kraftigt ha-begär så fort jag ser dem.

Jag har redan två Karin Boye och en Franz Kafka och har precis bestämt mig för att skaffa en ny kompis till dem, hon heter Virginia Woolf. Först ville jag adoptera Tomas Tranströmer men ändrade mig. Virginia är trots allt Virginia. 

Det finns ett tjugotal olika författarbokstöd och samtliga finns nu att köpa via Glansholms Bokhandel & Antikvariat. Julpriset är 248 kr/st och bokstöden ska levereras vackert inslagna, färdiga att läggas under granen. Med tanke på hur fina paket som kommer när man handlat böcker i antikvariatet är jag mycket förväntansfull inför Virginias ankomst.
(Om du vill titta, beställa eller få mer information, följ länken.)

Sist men inte minst måste jag berömma Glansholms Bokhandel & Antikvariat för idén att fotografera bokstöden tillsammans med böcker av den porträtterade författaren. Snyggt, tycker jag. Här är två till favoriter.

 

Förtvivlade människor

Romanen Förtvivlade människor av den idag 91-åriga Paula Fox är en ny bok i raden av återupptäckta litterära verk som erhållit status av en modern amerikansk klassiker. Förtvivlade människor gavs för första gången ut 1970 och kommer nu på svenska i översättning av Eva Johansson.

Vi förflyttar oss till Brooklyns finare kvarter år 1969 och stiftar bekantskap med det frivilligt barnlösa paret Sophie och Otto Bentwood, gifta sedan femton år tillbaka. Båda är lite över fyrtio, har det väldigt bra ställt, umgås med kulturmedvetna personer, är kulturmedvetna själva. Sophie är skönlitterär översättare, Otto är jurist.

Utanför Sophies och Ottos lilla, privata bubbla blomstrar hippiekulturen, det pågår demonstrationer mot Vietnamkriget och tecken på ökade sociala klyftor i staden syns även på paret Bentwoods fina gata. Sophie och Otto känner inte riktigt igen sig i detta nya New York. Det finns många bra scener i boken då detta på olika sätt kommer fram, till exempel när Sophie och Otto sitter på sina svindyra, designade köksstolar och dricker vin medan en hemlös man somnar i sina egna spyor på trottoaren utanför deras fönster. Det är hårt och talande.

När Sophie blir biten av en katt (redan på sidan två) är det alldeles tydligt ett dåligt tecken. Och mycket riktigt börjar sprickorna i tillvaron att framträda och situationen förvärras i samma takt som såret efter kattbettet blir inflammerat och allt mer ömt. Och eftersom en olycka kommer sällan ensam, säger Ottos kompanjon Charlie plötsligt upp sig från firman i syftet att i stället starta eget och sommarhuset på Long Island blir vandaliserat. Paret Bentwood hamnar oåterkalleligen i en allt djupare inre och yttre kris. Paranoian tilltar, liksom känslorna av förtvivlan, uppgivenhet och meningslöshet. Och ovanför allt svävar Sophies paniska rädsla för att kanske ha blivit smittad av rabies, något maken Otto inte visar någon större förståelse för. Sophie inser att ingenting är som det har varit och borde vara, allra minst deras äktenskap.

Förtvivlade människor är en tät och kompakt berättelse om två människor som tvivlar på att det finns någon mening med någonting här i livet längre och det stora med den här romanen är hur Paula Fox gestaltar och skildrar detta språkligt. Hon skriver ledigt men med en genialisk precision och är väldigt bra på att fånga de små sakerna och tecknen som får tillvaron att rämna. Hur mycket tål Sophies och Ottos relation innan äktenskapet kollapsar? Kan de sluta att tala förbi varandra?

Romanens slutscen kulminerar i en välregisserad  bild som lämnar utrymme för läsaren att göra sin egen tolkning av situationen. Jag ser scenen framför mig som på en teater eller på film, bilden känns som om den var tredimensionell, så stark och tydlig är den. Och jag sitter med boken i knät, försöker gissa mig till personernas nästa steg och känner samtidigt ett sug efter en omedelbar omläsning. Sophie och Otto må vara väldigt uttråkade men som läsare är man det definitivt inte.


Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Det blir ingen julkalender i år, tyvärr.

Första Advent och jag som tänkte dra igång en julkalender i år också... Men det blir ingen, för jag hinner inte. Jag inser mina begränsningar, tack och lov i tid. Min almanacka för december är nämligen exceptionellt full och om jag skulle behöva fylla en ny julkalenderlucka varje dag, skulle jag antigen bli sönderstressad efter en vecka eller helt enkelt ge upp. Bättre då att ge upp på en gång och spara min ork och lediga tid till läsning och vanligt bloggande. Idén till julkalenderns tema kan jag också spara, den kommer väl till pass om sisådär 365 dagar.

Men kanske blir det åtminstone en liten jultävling här, så håll utkik.

Har du en julkalender på din bokblogg eller har du hittat någon som du ska följa? Berätta/tipsa gärna så jag kan surfa dit och titta.

Máni Steinn. Pojken som inte fanns

Litteraturens förmåga att via en människas öde fånga en hel värld gör mig alltid lika upprymd, fascinerad och hänförd. Bara en sann ordkonstnär klarar sådant. Den isländske författaren och poeten Sjón gör det på knappt 130 sidor. Romanen heter Máni Steinn. Pojken som inte fanns och har just kommit ut i översättning av John Swedenmark. Boken är tvåfaldigt prisbelönt i hemlandet Island.

Romanens miljö är Reykjavík år 1918. Första världskriget rasar fortfarande ute i Europa och Island blir självständigt. Medan spanska sjukan härjar och skördar liv i Reykjavík får vulkanen Katla utbrott. Sextonårige Máni Steinn rör sig skugglikt mitt i kaoset men ändå utanför allting och söker tröst och kraft i filmens värld. Stumfilmen har nämligen gjort entré och stadens två biografer är mer än välbesökta, ända tills de stängs på grund av influensaepidemin. Máni återupplever gärna filmerna utanför biosalongen genom att, så att säga, väva in filmscenerna i sitt eget liv eller återskapa dem i sina drömmar, vilket skapar surrealistiska inslag i denna annars verklighetstrogna berättelse.

Sjón använder sig av stumfilmsestetiken i romanen, utnyttjar kontraster mellan skuggor och ljus och får dimman och gråheten att röra sig genom stadens gator. Det är höst, snart vinter. Språket är sparsmakat, lika kargt som omgivningarna och lika storslaget. Reykjavík antar en bild som speglar Mánis inre liv, svarta vingar som vrenskas i bröstet.

Máni är en ensam och annorlunda pojke. Han har sex med män, även mot betalning. Samtidigt drömmer han om Sóla, en vacker och mystisk flicka som inte heller är som andra. I relation till henne bor ömheten.

Romanen kulminerar i en närmast parodisk scen när Máni och en sjöman ertappas mitt i en sexakt, till råga på allt till tonerna av nationalsången när Islands nyvunna självständighet firas. Med händelsens upplösning närmar sig berättelsen snabbt sitt slut.

I epilogen som utspelar sig 1929 kommer ett engelskt filmteam till Reykjavík, i sig en verklig händelse. I boken visar sig filmteamet ha kopplingar till Máni. När Sjón dessutom lägger ut spår som leder fram till honom själv, blir jag förvirrad. Ärligt talat tycker jag inte att epilogen tillför berättelsen något väsentligt, snarare tvärtom.

Trots den märkliga epilogen är Máni Steinn. Pojken som inte fanns en lysande roman och en magisk berättelse om naturens krafter, film, homosexualitet, sjukdom, utanförskap och självständighet. Romanens värld har funnits.



(Denna recension publicerades ursprungligen i Eskilstuna kuriren och Sörmlands nyheter 2014-11-04. Här på bloggen återges texten med tidningens samtycke.)



Köp boken på t.ex. Bokus eller AdLibris.

Augustpriset 2014: Mina favoriter vann!

Grattis till Augustprisvinnarna Kristina Sandberg (Liv till varje pris recenseras här), Lars Lerin (Naturlära recenseras här) och Jakob Wegelius (har tyvärr inte läst Mördarens apa)!

Mina två favoriter vann, jag är glad.

Grattis också Matilde Villegas Bengtsson till Lilla Augustpriset för Orangeriet.

Juryns motiveringar:

Årets svenska skönlitterära bok
Liv till varje pris, Kristina Sandberg, Norstedts
Vissa livsresor förblir osynliga. Romanen Liv till varje pris är sista delen i en trilogi där varje del utgör ett eget helt. Med sitt epos om hemmafrun Maj visar Kristina Sandberg att inom en örnsköldsviksvånings väggar kan rymmas en hel odyssé. Med distans och empati skildras ett skört och sårigt familjeliv i välfärdsstaten. Noggrant registreras matoset, tvättångorna, havsbrisens farliga sälta. Vi står bredvid Maj i köket med livets stora frågor och vad kan hon hitta på åt dem till middag? 

Årets svenska fackbok
Naturlära, Lars Lerin, Albert Bonniers förlag
Bland blomster och brusande vatten leds läsaren mellan iakttagelser, infall och fakta. Det är blått gräs, blöta fötter och Busjöns läge. Det är världen via ett grässtrå. Det är nya infallsvinklar på tillvarons vindlingar. Allt omgivet av lerinska akvareller och bilder som gör detta till en bok att ofta återvända till. 

Årets svenska barn- och ungdomsbok
Mördarens apa, Jakob Wegelius, Bonnier Carlsen
Legenden om Sally Jones har fått sin fortsättning, nedskriven av gorillan Sally själv. Hennes vän Chiefen blir oskyldigt anklagad för ett mord och Sally måste rentvå hans namn. Det tar henne ut på ett svindlande äventyr, återgivet så levande att dofterna från Lissabons gränder och skummet från stormiga sjöresor stiger upp ur pappret. Jakob Wegelius berättarglädje ackompanjeras av detaljrika och tidstypiska porträtt och vinjetter i svartvitt. Välkommen in i en helt annan värld! 

Lilla Augustpriset
Orangeriet, Matilde Villegas Bengtsson, Malmö 
I Orangeriet skildras ett gripande nedslag i Uno och hans ensamstående pappas liv. Inuti Uno pågår känslan av att hans kropp inte är hans egen, att han borde ha en flickas kropp. Han drivs mellan den hans vänner tror att han är och den han vill vara. En lågmäld och samtidigt gåshudsladdad berättelse som tar plats under orangeriets tomatplantor, i den bortgångna moderns garderob och på en fest där Unos identitet avslöjas. Som läsare vill man bara fortsätta följa Uno i kampen för att vara sig själv.

Så kom den till slut, Augustpodden jag väntade på.

Igår skrev jag att jag undrade varför det inte hade kommit någon Augustpodd med Sara Stridsberg och Steve Sem-Sandberg, och att jag tyckte att det var synd. Den kom i förmiddags och det är verkligen bättre sent än aldrig, för den som väntar på nåt gott.... och så vidare, som man säger. Missa inte de två! Titta gärna på deras brevfilmer också, fast alla vid det här laget vet att ingen av dem vann priset. Vann gjorde Kristina Sandberg, hurra, hurra, hurra!

Sara Stridsberg, nominerad till Årets svenska skönlitterära bok för ”Beckomberga. Ode till min familj”, Albert Bonniers förlag. och Steve Sem-Sandberg, nominerad i samma kategori för ”De utvalda”, Albert Bonniers förlag. 

Vem vinner Augustpriset imorgon? Hoppas någon av dessa...

Imorgon kommer vinnarna av årets Augustpris att tillkännages och jag hoppas att det blir någon av dem som jag har läst eftersom jag naturligtvis tycker att det är de bästa kandidaterna som jag kände behovet att kasta mig över så fort de fanns att tillgå.

Jag har läst tre av de nominerade i skönlitterära klassen och en i fackboksklassen. Här kommer en snabb repetition med länkar till mina recensioner: De utvalda (Steve Sem-Sandberg), Liv till varje pris (Kristina Sandberg), Beckomberga. Ode till min familj (Sara Stridsberg) och Naturlära (Lars Lerin). Vem hoppas jag vinner? Kristina Sandberg. Vem tror jag vinner? Steve Sem-Sandberg.

Här kan man läsa motiveringar mm.

För övrigt är jag besviken att det inte har gjorts en Augustpodd med Sara Stridsberg och Steve Sem-Sandberg. Samtalet de emellan vore nog en höjdare.

Naturlära

Den väger nästan tre kilo, Lars Lerins Naturlära - limes norrlandicus, och är alltså inget man har med sig i fickan under skogspromenaderna för att bedriva naturnära fältstudier. Däremot kan man ha boken i knät där den vilar stadigt och låta sig försjunka i naturens fantastiska värld så som Lars Lerin presenterar den med sina akvarellmålningar, fotografier och personligt skrivna/valda texter. Boken är nominerad till Augustpriset och det skulle inte förvåna mig om den också vann priset för Årets bästa svenska fackbok. Vi får se. Jag hoppas.

Lars Lerins förmåga att se, uppfatta och översätta naturen till måleri är häpnadsväckande. Han har inställningen att ingenting i naturen, varken dött eller levande, är för litet eller obetydligt för att låta sig fascineras av och vilja avbilda. Hans målningar visar att han har behållit barnets nyfikenhet och upptäckarlust och texter som ackompanjerar bilderna bekräftar det.

 

Textdelen är en blandning av olika texttyper. Det finns många egenskrivna berättelser, personliga reflektioner, ögonblicksbilder, anekdoter och dagboksliknande anteckningar men också längre eller kortare utdrag och citat ur äldre naturvetenskapliga verk av exempelvis Linné, Lindén eller da Vinci. Det finns också vackra dikter av bl.a. Tranströmer, Aspenström och Tegnér samt en del annat som plötsligt och helt oväntat kan låta som vacker poesi. Det kan vara en samling skogsord eller en uppräkning av insektsnamn. Fascinerande.

Lars Lerin använder sin konst som verktyg för att upptäcka världen, konsten blir ett fönster mot universum. Det känns som att han i den här boken främst undersöker tidens relativitet, kosmos och alltings förgänglighet. Jag märker att dova färger från den mörka skalan dominerar och trots att boken i grunden följer årstidens växlingar är det få bilder som sprakar av färgglada blomster, glöder av solsken eller utstrålar värme i grönskan. Och jag undrar verkligen varför det är så mycket gråväder, frost och kyla.

Naturlära är både en konstbok och en bok att läsa från pärm till pärm. Om man gillar naturen och även är intresserad av konst, bjuder boken garanterat på en upplevelse lite utöver det vanliga. Lars Lerins unika förmåga att hantera såväl skrivpenna som pensel är alldeles fantastisk. Fast det visste jag redan. Men skönt ändå att få se det igen.

Köp boken på t.ex.  Bokus eller AdLibris .

Augustpodden del 6: Eva Staaf och Tina Thunander

Sjätte delen av Augustpodden heter På besök i andras verklighet och de som samtalar med varandra är barnboksförfattaren Eva Staaf och journalisten Tina Thunander. För att se brevfilmerna, klicka här.

Eva Staaf är tillsammans med illustratören Emma Adbåge nominerad till Årets svenska barn- och ungdomsbok för "Tilly som trodde att...", Rabén & Sjögren.
Tina Thunander är nominerad till Årets svenska fackbok för "Doktor Nasser har ingen bil", Leopard förlag.