Wislawa Szymborska till frukost - om diktsamlingen "Här"

Det var fortfarande mörkt ute när jag skulle äta frukost i morse. Söndagsmorgon, ingen dagstidning. Längtan efter ord. Som styrd av en osynlig kraft gick jag till bokhyllan och planlöst tog fram diktsamlingen Här (2009) av Wislawa Szymborska (1923-2012). Det är en tunn diktsamling, knappt ett tjugotal dikter, men vilka dikter! Jag läste med stor hunger och kände hur många av raderna lade sig runt mitt hjärta som om de för all framtid skulle utgöra ett skyddande lager mot världen. Det är dikter som handlar om mig och om dig, om vår värld i nuet och om universum som inte har någon början och inte något slut. Eller så handlar de om konsten och litteraturen. Men även om minnet, kärleken och skilsmässan, livet och döden, krig.

Szymborskas sätt att skriva är genialiskt enkelt och hennes bildspråk är knutet till vardagen. Allting är solklart och mycket nära och jag bara suger åt mig, läser och stryker under och gör hundöron på sidorna. Det är många rader som jag gärna vill minnas; jag vill bära med mig orden i fickan som små, lena och vackra stenar för att påminnas om att det alltid finns hopp och tröst att hämta någonstans.

Bäst tycker jag om dikterna Tonåring, Icke-läsning, Identifiering, Vermeer, I väntan på attentatet, Skilsmässa, Mitt svåra liv med minnet, Mikrokosmos, Här och, ja, faktiskt flera till.

Så länge kvinnan där på Rijksmuseum,

samlad, i målad tystnad,

dag efter dag häller

mjölken ur kannan i bunken

förtjänar inte Världen

världens undergång.

(Vermeer)

Köper man Prousts verk

får man ingen fjärrkontroll med sig från bokhandeln,

man kan inte zappa

över till en fotbollsmatch

eller en frågesport och vinna en Volvo.

(Från dikten Icke-läsning)

Ibland får jag nog av hennes sällskap.

Jag föreslår skilda vägar. Från och med nu, en gång för alla.

Då ler hon sitt medlidsamma leende,

för hon vet att den domen skulle drabba även mig.

(Från dikten Mitt svåra liv med minnet)