Stjärnans ögonblick är en sorglig berättelse som utspelar sig i början av 70-talet och handlar om en ung, fattig kvinna som heter Macabéa och som lever i en mycket socialt utsatt del av Brasilien. Hon blir av med jobbet som maskinskriverska och när hon sedan även förlorar sin moster rämnar tillvaron, fast hon var elak och dum. Macabéa lämnar trakten Nordeste och beger sig till Rio. Hon är totalt osynlig i världen, det är nästan som att hon inte ens finns för sig själv. I storstaden upplever Macabéa en kort kärleksromans, blir för ett ögonblick en stjärna på sin egen himmel, men blir lämnad för en annan flicka. När hon besöker en spådam, blir hon spådd en lysande framtid, en explosion. En stjärnas ögonblick? Eller är det en stjärnas död som sierska har sett?
Det finns ännu en huvudperson i romanen, författaren Rodrigo. Det är han som skriver fram och berättar Macabéas historia och skildrar hennes sociala utsatthet. Tack vare att det finns en romanfigur i boken som är författare uppstår en mycket intressant metalitterär situation, för på det viset är Stjärnans ögonblick också en roman om en roman, en fiktion om en fiktion och en berättelse om att skriva. Vi följer så att säga skapandet av berättelsen och författandets vedermödor och det är mycket spännande.
Lispectors litterära stil är unik och speciell. Hon använder sig gärna av upprepningar och variationer av ett tema, ungefär som i ett musikstycke. På samma sätt känns texten också mycket rytmisk. Handlingen i sig är inte det viktigaste i Stjärnans ögonblick, utan det är språket. Så här efteråt, när jag tänker på vad boken handlar om, har jag lite svårt att minnas just det. Men känslan har jag kvar, den har bott in sig hos mig för alltid. Lispector skriver å ena sidan mycket poetiskt, å andra sidan är hon existentiell och socialt kritisk. Ibland (i dialogerna) tänkte jag på Beckett och hans absurda humor för Lispectors humor är lite av den sorten.
Det är en stor njutning att läsa boken och jag njöt verkligen för fulla muggar av Lispectors formuleringskonst. Tänk att kunna skriva meningar som "de tomma armarna utan kram", "jag kommer att sakna mig så himla mycket när jag dör", "sorg är en misslyckad glädje", "fakta är ord uttalade av världen", "tystnaden är så total att inte ens tanken tänker" eller "orden är ljud överförda från skuggor som osymmetriskt korsar varandra".
För övrigt är romanens inledningsmeningar berömda, de lyder så här:
Allt i världen började med ett ja. En molekyl sa ja till en annan molekyl och livet föddes.Vill du veta med vilket ord romanen slutar? Med tanke på bokens första mening är det knappast en slump att det sista ordet är ett enkelt "Ja." Det är så Lispector gör. Vad som utspelar sig mellan första meningens "ja" och den sista meningens "ja" är ett fyrverkeri och, som jag redan sa, en njutning.
