Låter det lockande med en blod- och oljebestänkt släktsaga i
amerikansk nybyggarmiljö? Inte? I så fall avsäger du dig en spännande
läsupplevelse och det är bara att beklaga. Eller är du nyfiken? För att göra romanen
Sonen av den amerikanske författaren
Philipp Meyer (f. 1974) rättvisa, ska du helst glömma att du har sett serier
som Familjen Macahan, Dallas och Lilla huset på prärien.
Sonen är ingen
saga, för det är berättelsen om släkten MacCulloughs blodiga historia från
1850-talet fram till idag alldeles för skoningslös. Tre personer berättar –
översten Eli, sonen Peter och Peters sondotter Jeanne Anne.
Som 100-åring ser Eli tillbaka på sitt händelserika liv och
konstaterar skojfriskt att utmaningen mest var att behålla skalpen. När han var
pojke utplånades hans familj brutalt av comancher och han själv togs som slav. Redan
tidigt i romanen breder våldet ut sig i all sin vidrighet, skildrat med
patosfri exakthet och så osentimentalt att läsningen känns nästan outhärdlig.
Elis tillvaro hos comancherna varar i tre år, han blir till
slut en av dem. När han som gamling minns, gör han det utan lidelse, så som det
var, förskönar eller förtiger ingenting. Han minns både vänskapen och
lojaliteten hos krigarna och deras brutalitet gentemot fienderna. Han minns
kvinnornas kärleksfulla smekningar om nätterna, liksom deras tre dagar långa
tortyrorgier av vita fångar. Han minns bisonjakter, höga himlar och
plundringståg.
Elis berättelse ser jag som bokens bästa del. Den bjuder på allt
- intressanta fakta, spännande händelser, tänkvärda resonemang, livfulla
personbeskrivningar, känslor och humor. Indianerna är inte trögtänkta hos Meyer,
tvärtom. Repliker mellan Eli och hans krigarvänner bubblar ofta av ironi och ungdomliga
skämt.
Som 16-åring kommer Eli tillbaka till de vita men har svårt
att anpassa sig. Trots att han har förblivit vit i själen har han levt för
länge som indian. På grund av häststölder döms Eli till armén och strider för
Amerikas konfedererade stater under 1860-talet.
Översten grundar familjeimperiet genom att bygga sin ranch
på marken som tidigare tillhörde indianerna och innan det mexikanerna. Philipp
Meyer sticker inte under stol med att den amerikanska 1800-talshistorien i
Texas går ut på att alla stal av alla och folk försökte utrota varandra i
omgångar.
Elis son Peter har invändningar mot att fadern låter mörda
en hel mexikansk familj för att komma åt deras egendom. Han börjar skriva
dagbok för att berätta sanningen om sig själv och sin familj. Dessa personliga dagboksanteckningar
ger en annan syn på saker och ting. Peters berättelse innehåller också en annan
viktig romaningrediens – den förbjudna kärleken.
Peters sondotter J.A. är gammal när vi möter henne, det är
nutid. Eftersom ranchen förfogar över stora oljerättigheter är hon stenrik men
har också fått offra mycket. Hon är en matriark som härskat i sextio år och hennes
berättelse om ranchens historia är också berättelsen om kvinnans plats i Texas
mansdominerade värld.
Det fungerar bra med tre olika röster och perspektivbyten. De
tre berättelserna kompletterar varandra och karaktärerna är levande personer
med drömmar men också med tunga plikter gentemot gruppen.
Sonen har som
motto ett citat ur E Gibbons Det romerska
rikets uppgång och fall och när jag betraktar Jeanne Annes död i slutet kan
jag inte undgå att skymta en viss civilisationsvarning i symboliken. En gång i
tiden tillhörde Texas Mexiko, sedan kom indianerna. Idag är amerikanerna där.
Men vem säger att ordningen kommer att bestå? Civilisationer har kommit och gått
förut.
(Den här recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 13-11-12. Här på bloggen återges den med tidningens samtycke.)
Se och hör Philipp Meyer samtala med Lars Gustafsson på Stockholm Literature i oktober 2013.
