Pappan och havet är visserligen formellt en barnbok men jag tycker att den är lika mycket en bok för oss vuxna eftersom den handlar om en familj i kris och språket känns ofta ganska vuxet. Inledningsmeningen är härlig: "En eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig". För att muminpappan skall få känna sig nödvändig igen lämnar familjen Mumindalen och flyttar ut till en liten ö med en stor fyr. Pappan försöker få fyren som länge varit släckt att lysa igen men misslyckas, vilket kör hans självförtroende till botten. Han blir irriterad. Han försöker sysselsätta sig med manliga göromål så som fiske och vetenskapliga iakttagelser, men även det går så där. Muminpappan genomlever helt enkelt en manlig identitetskris.
Muminmamman mår inte heller så bra. Hon känner sig ensam, försummad och onödig och hon längtar tillbaka hem till Mumindalen. Som ett led i sitt terapiarbete börjar hon pryda fyrens väggar med målningar med motiv från Mumindalen.
Mumintrollet är det ingen som har tid med i det här läget, så han sköter sig själv så gott han kan. Han springer ute på nätterna och förälskar sig i en sjöhäst. Stackars Mumintrollet är i puberteten, kan man tänka sig! När han är ute och ränner om nätterna är Morran ofta i närheten. Morran, denna ensamma och kyliga varelse... Vad ska Mumintrollet ta sig till med henne? Kanske kan han göra hennes hjärta lite varmare.
Lilla My är den enda i familjen som verkar vara sig själv, hon hetsar inte upp sig för någonting, utan mest går omkring och iakttar och fäller dråpliga kommentarer. Dessutom påstår hon sig veta allas hemligheter, även öns.
Förutom muminfamiljen bor det en fiskare på ön, en mycket märklig, tystlåten gubbe. Han verkar bitter på något sätt. Och vart tog fyrvaktaren vägen?
Muminpappan, muminmamman, Mumintrollet, Lilla My, fiskaren och även Morran som, fast hon är stum, är underbart modellerade karaktärer med egna känslor, drömmar och viljor. De har svårt att komma varandra nära men försöker och kämpar för att familjen ska fungera. Fast frågan är ändå om det inte är läge för muminföräldrarna att skilja sig. Jag älskade också miljön i den här boken, särskilt beskrivningar av havet och även fyren som kändes lite grann som ett eget väsen.
Och så språket, alla dråpliga kommentarer som är perfekta one liners! Jag njöt och jag njöt och jag njöt. Den här boken var en njutning från början till slut. Pappan och havet är en saga men som alla bra sagor beskriver den världen och mänskliga relationer på ett alldeles ypperligt sätt. Som alla bra sagor är den tidlös och känner inte heller till några övre åldersgränser hos läsaren. Pappan och havet är en på alla sätt tilltalande bok.
I fall du har tid och lust att lyssna på Tove Jansson när hon själv läser ur Pappan och havet, klicka här.
