Jag är imponerad över romanens uppbyggnad och hur berättarperspektivet växlar. Vid varje perspektivbyte förskjuts hela synfältet och det är mycket skickligt gjort eftersom det innebär att ljuset varje gång faller på en ny detalj eller att en helt ny sida av händelsen eller av någon person belyses.
Intrigen kretsar kring en hustrus försvinnande, man misstänker ett våldsbrott och, förstås, att maken är den skyldige. Men han bedyrar sin oskuld. Det äkta paret Nick och Amy berättar växelvis om vad som hänt, om sitt äktenskap och sin relation till den andra parten. Två olika versioner, eller rent av tre, kanske till och med fyra. Det är spännande.
När en tredje person kommer in i handlingen, stjärnadvokaten vad-han-nu-heter, får romanen ännu en dimension. Från denna stund läser jag boken som en berättelse om hur massmedia formar allmänhetens bild av ett brottsoffer och en misstänkt gärningsman i ett uppmärksammat mål, hur lätt det är att manipulera bilden och vilseleda för att uppnå vissa bestämda syften. Det kusliga med det hela är att Gillian Flynn gör just detta - vilseleder oss läsare ända fram till upplösningen och det dröjer ganska länge innan man ens märker att man faktiskt svalt betet och fastnat på kroken. Gone Girl bjuder också på djupgående psykologiska skildringar. Flynn tar av lager på lager tills hon når botten i människornas själ, den mörka kärnan och det patologiska i oss. Vi alla anstränger oss för att skapa en positiv bild av oss själva men vad händer när fasaden får sprickor och mörkret och börjar välla ut?
Jag nämnde i början att jag lyssnade på Gone Girl som ljudbok. Anna Maria Källs uppläsning är proffsig och lyssnarvänlig.
