tisdag, december 10, 2013

God morgon, det är Munromania idag!

God morgon, det är Munromania idag - Alice Munro regerar på många bokbloggar och noveller hyllas, det är både Nobeldagen och novelldagen. Därför passar jag på att återpublicera en del av mitt inlägg om Munros novellsamling Brinnande livet från i våras.

Trots att Brinnande livet är den tredje novellsamlingen som jag har läst av Alice Munro (de tidigare två är För mycket lycka och Kärlek vänskap hat), är det första gången jag skriver om hennes noveller. Jag avstod förut, av rädsla för att jag inte skulle förmå att göra Munros noveller rättvisa. Också nu känner jag mig otillräcklig och det får mig att fundera över varför. Och jag kommer på en möjlig anledning: Munros noveller kretsar inte så mycket kring en handling som kring en känsla. De låter sig endast i begränsad omfattning återberättas, ibland inte alls, men man UPPLEVER dem medan man läser dem. Texten transformeras på ett mirakulöst sätt till en känsla, vilken är det som blir kvar i minnet i stället för handlingen eller dialogerna eller något annat mer gripbart och beskrivbart. Tänk att hon kan skriva meningar som denna: "Det kommer alltid en morgon då man inser att alla fåglar är borta." Förstår du nu vad jag menar med känslan?

Brinnande livet innehåller fjorton noveller men fyra skiljer sig från de övriga på en avgörande punkt - de är självbiografiska, vilket är helt unikt för Munro. De har också mera handling i ordets vanliga bemärkelse och kretsar mycket kring Munros relation till modern som tydligen inte var alldeles oproblematisk: "Det var dock i och med min brors ankomst och det ändlösa pratet om att han var någon sorts present till mig som jag började inse att mammas uppfattningar om mig var vitt skilda från mina egna." (ur novellen Ögat)

Titelnovellen som utgör samlingens slutnovell och är "ingen historia, bara livet" är en av de självbiografiska texterna och också en av dem som jag tycker bäst om. Den slutar på ett mycket tänkvärt sätt:
"Vi säger om vissa saker att de inte kan förlåtas eller att vi aldrig kommer att förlåta oss själva. Men det gör vi - vi gör det ständigt."
Plötsligt, när jag skriver detta, slår det mig att slutraderna på ett djupare plan också går tillbaka till novell nummer ett som behandlar samma känsla och heter Att nå Japan, också en av de i mitt tycke bästa i samlingen. Den handlar om en kvinna som åker tåg tillsammans med sin lilla dotter. Medan hon faller åt en tillfällig sexuell förbindelse på tåget glömmer hon alldeles bort sin dotter och efteråt, när hon letar efter flickan, får hon syn på sitt egna ansvarslösa agerande och det skrämmer nästan livet ur henne.

En annan favorit är novellen Dolly om ett gammalt gift par som talar en hel del om döden och hur de tänker sig den. Här får man veta oerhört mycket om personerna och deras liv tillsammans om man läser ordentligt mellan raderna.

Jag skulle vilja berätta om flera av novellerna, de som jag har fastnat lite extra för eftersom de KÄNDES mer än de andra men då skulle det här blogginlägget bli alldeles för lång. De har i alla fall titlar som GrusAtt lämna MaverleyTåg och Paradis och är alla berättelser om de korta ögonblicken som inte går att förutspå men som får stora, och inte sällan tragiska, konsekvenser. Om de inte i sig är olyckshändelser.

Om du aldrig tidigare har läst Alice Munro har du ett spännande litterärt möte framför dig och om du har gjort det, kan jag i Brinnande livet lova ett kärt återseende. Allt det man gillar med Munro - och allt det som är Munro - finns här. Översättning Rose-Marie Nielsen.


Det blir mer Munromania på Bokmania klockan 9.30 när vi öppnar en ny lucka i julkalendern.

9 kommentarer:

Fru e sa...

Jag håller med dig om att det främst är en känsla som novellerna efterlämnar. De är svåra att återberätta. Jag har Brinnande livet oläst hemma och håller just nu på i Nära hem.

Erika sa...

Du beskriver det så bra det där med att man sitter kvar med en känsla. Jag har bara läst Brinnande livet och har de andra novellsamlingarna kvar. Lyckliga mig!!

Lotten sa...

Håller helt med om att det är känslan som lever kvar. Tror det är därför jag minns novellerna ovanligt länge också.

Gittan sa...

Javisst är det så... känslofyllda minnen blir minnen som stannar...ett läsvärt inlägg ★ Denna Dag Munromaniadagen :)

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Kul att vi är så överens, då är vi nog på rätt spår när det gäller upplevelsen som Munros noveller framkallar.

C.R.M. Nilsson sa...

Jag har inte läst den här novellsamlingen, men du har verkligen lyckats sätta fingret på det här med känslorna och att novellerna verkligen dröjer sig kvar i form av känslan.

Bokmoster sa...

Håller med dig - och de tidigare kommentarerna! - om känslan. När det gäller novellerna du nämner här, t ex Att nå Japan och Maverley, kände jag faktiskt en viss panik medan jag läste och det är texter jag sent ska glömma. Så skickligt av en författare att lyckas med detta. Alice Munro är verkligen värd priset i år.

Mia Eggimann sa...

Ja men det låter underbart, den skulle jag vilja läsa.
Jag läste Tiggarflickan det var mer som en roman än novell.
Mia

Bokmania / Ivana Eklund sa...

C.R.M. Nilsson: Tack. Fast det vore trevligt om jag kunde komma ihåg mer av handlingen. Att jag inte göre det retar mig lite grann.

Bokmonster: Klart hon är värt priset! Heja Alice!

Mia: Funderar på om jag ska läsa Tiggarflickan eller låta bli. Har inte bestämt mig.