fredag, december 20, 2013

En julkavalkad med författare, hattar och djur (del 20)

Bakom julkalenderns tjugonde lucka kikar Marcel Proust (1871-1922) fram. Det var inte direkt planerat att han skulle vara med här men efter mitt spontana och entusiastiska inköp av alla sju delarna av På spaning efter den tid som flytt insåg jag att han därmed är värd sin plats. Jag har inte läst Proust än. Men när jag tänker på Proust, känner jag en skräckblandad läslusta. Han är en fascinerande författarpersonlighet och hans verk är imponerande bara man ser böckerna på rad i en bokhylla. I somras sände Klassikerrummet i P1 ett reportage om Prousts Swanns värld (del 1 i På spaning..) och jag tyckte att det var så himla bra att det nog var i samband med det som min nyfikenhet för Proust och hans romansvit väcktes på allvar. Det programmet är mitt Proust-minne.

Titta på de två första bilderna, det är som om det var två helt olika personer: först en mycket allvarlig och nästan lite sorgsen Proust och sedan en rolig Proust som i glada vänners lag spelar luftgitarr med en tennisracket. Visst är det lite överraskande? Den tredje bilden är en målning föreställande Proust med duvorna på Markusplatsen i Venedig (av Anna Myhrman).







Har du ett citat av Proust uppskrivet nånstans? Eller ett minne eller en tanke kring författaren? Dela gärna med dig i kommentarsfältet.


God Jul!

2 kommentarer:

Jenny B sa...

Jag hoppas att du kommer att tycka om Proust! Jag läste På spaning efter den tid som flytt som 18-åring, när jag knappt levat något själv. När jag läste om dem som 23-åring hade jag levt litet mer, men framför allt var det fint att läsa Marcels minnen en andra gång så att de blev som mina minnen också! Jag älskade böckerna och den världen de öppnar upp för en så mycket att jag sedan dess har läst om de tre första två gånger till. Ofta längtar jag efter att börja läsa om serien - men det finns ju så många intressanta olästa böcker som också pockar!!!

Just igår tänkte jag på en situation man kan hamna i och tänkte "ingen kan nog formulera det lika väl om Proust". (Det är när han en dag i sin ungdom är ovanligt dum och förolämpar sin älskade mormor, ser hur ledsen hon blir, skäms men struntar i att be om förlåtelse.)

Hoppas det inte låter som ännu mer skrävlande efter att jag sagt att det är härligt att läsa *om* serien, men ändå: när jag berättade för Gunnel Vallqvist (svenska översättaren) sade hon att om jag så bara läste om de tre första, så borde jag även läsa om den sista i serien, som knyter ihop allt. Så det har jag lagt på minnet för framtiden.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Känner mig avundsjuk på dig för att du har läst och gillat och älskar den. Hoppas att hamna i den känslan också i framtiden...