lördag, december 14, 2013

En julkavalkad med författare, hattar och djur (del 14)

Och på den fjortonde dagen öppnades en ny lucka i himlens oändliga tak och genom den trädde silhuetten av Sylvia Plath (1932-1963) fram. Jag är övertygad om att om det finns en författarhimmel, så finns Sylvia Plath där. Så begåvad, så skör. Så full av drömmar, så skyddslös och ångestfull. Jag upptäckte hennes författarskap ganska sent, egentligen för bara några år sedan, men mötet med hennes poesi och prosa var ett känslomässigt jordskalv för mig. Glaskupan, Ariel, Dagböckerna - det var en sommar som gick och aldrig kommer åter men det gör ingenting för på sätt och vis finns den kvar eftersom den läsupplevelsen var tidlös. I februari var det 50 år sedan hon dog, hoppas hon har funnit frid.


Detta speciella porträtt av Sylvia Plath hittade jag här.




Har du ett favoritcitat av Plath uppskrivet nånstans? Eller en tanke eller ett minne kring henne och hennes böcker? Dela gärna med dig i kommentarsfältet.


God Jul!

2 kommentarer:

Klemperer sa...

Jag läser Sylvia Plath så gärna. "The bell jar" var en uppenbarelse när jag var 20. Vad jag trodde när jag läsde Plath's dikter var att det finns en "okänd" motsägelse mellan hennes "socialising" och hennes dikter som det här:

"Perfection is terrible, it cannot have children./
Cold as snow breath, it tramps the womb./

Where the yew trees blow like hydras,/ [...]

The thick Germans slumbering in their bottomless Stolz./
And the black phones on hooks/

Glittering
Glittering and digesting

Voicelessness. The snow has no voice.

Det är "The Munich Mannequins". Jag tänkte, när jag läsde dikten, att det finns en "katastrof" här. Marie Luise Kaschnitz (känner du hennes böcker?) skrev om Plath, tror jag - om Nazisterna, hennes far som dog när hun var ung - och Plath. Jag vet inte vad hände i hennes liv och vad vi bara tänker när vi läsar hennes dikter...

Plath, så tänkte jag (men vad vet jag...^^) var inspärrad mellan "american socialising", hun tänkte väldigt om att hun vore "cool" och gjorde allting för det - och den brinnande önskan att vara fri.

Så jag läsde ofta Sylvia Plath, och sen direkt en dikt av Emily Dickinson, även om det kanske är två ganska olika dikter. Dickinson var nu ingen "socialising" människa alls. Men ibland läser jag gärna - båda tillsammans.


Jag tycker inte om vad "man" skriva om Plath i tidningar och på kultur-sidor idag, jag undvikar att läsa det. Det är ofta om "dekonstruktion" och "hypes" och andra moder och klichéer, inte om Sylvia Plath.

Ted Hughes, hennes man till 1962, verkligen "kastade bort" Plaths brev när hun dödade sig själv. Och han publicerade inte dikter som han tänkte vore "för personligt och aggressiv". Nu verkar det att om myter och rykter om Sylvia Plath vore viktgare än hun själv? Kanske Hughes hade rätt? Jag vet inte.

Så mycket "skönhet" och poesi och "noggrannhet"(?) i Plaths "Ariel" - och tillsammans med det katastrofer. Hennes mor var allt för "socialising and be happy" - men det är en oärlig, tvetungad fasad, en lögn. Ibland så tänker jag det var så svårt för Sylvia Plath. Och det kommer att bli så väldigt svårt för vår tid, som är även mer en glatt fasad än i Plaths tid (i Tyskland kanske lite mer än i Sverige, inte vet jag).
Bara att vi inte vet.

Om du tror att det är ganska fel, så kan vi i alla fall läsa här ("Little Fugue"):

I like black statements./
The featurelessness of that cloud, now!

Kanske Sylvia Plath kommer att bli även viktigare om det skulle kommer en motståndelse, en "fight" emot den likgiltigheten vi leva med nu. Om man följar allting, som många tror vore så jättebra, kan det vara en katastrof. Och om det är så, så försöker alla att "skratta bort" det. Plath gjorde inte så. Och "the bell jar" och "Ariel" är underbara böcker för många år sen, även om myter och rykter kommer att glömmas bort?

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Ja, Plath måste vara en av världens mest analyserade författaröden. Det är nästan omöjligt att helt bortse från biografiska fakta när man läser henne. Det är på gott och ont.