Jag är absolut övertygad om att bokläsning är den enskilt viktigaste faktor när det gäller att lära sig empati, utveckla sin förmåga att förstå andra människor och inse att vi alla, oavsett hudfärg och ursprung, gråter samma tårar - vare sig det är tårar av lycka eller sorg. Det är bara litteraturen som gör det möjligt för oss att leva sig in ett obegränsat antal olika människoöden och tänka tanken "Hur skulle jag göra i den situationen?".
Skönlitteratur ger oss ett känsloregister och en djupare upplevelse av tid och rum på ett sätt som formell historieundervisning aldrig kan åstadkomma, det är det som är den stora skillnaden. Litteraturen ger oss möjlighet att se längre än näsan räcker, den visar oss vilka världar som är möjliga på andra sidan inskränkthetens mur. Litteraturen visar på alternativ, litteraturen inger hopp, litteraturen gör världen större. Litteraturen gör våra hjärtan större. Litteraturen har också den magiska kraften att låta oss skåda djupt ner i våra egna själar, den har kraften att avslöja våra egna fördomar och svagheter men också våra styrkor och innersta drömmar.
Som bokbloggare är jag inte ensam om att skriva ett inlägg mot rasism idag, utan tvärtom kommer vi att vara många som skriver under rubriken BOKBLOGGARE MOT RASISM. Anledningen till det är den senaste tidens händelser i Sverige. Att visa sin åsikt och ta ställning är det minsta man kan göra, så därför är jag med. Alla bokbloggare är välkomna att delta idag. Är du inte bokbloggare? Misströsta inte. Du kan sprida hashtaggen #bokbloggaremotrasism och/eller #jagärintesverigedemokrat på facebook och twitter samtidigt som du i samband med det tipsar om en bok som på något sätt handlar om rasism och främlingsfientlighet.
Innan jag började skriva det här inlägget genomsökte jag bokhyllan efter böcker som jag tycker skulle kunna utgöra ett baspaket i kursen "med litteratur mot rasism". Jag har ganska många. En av de bästa böckerna - inte bara i ämnet utan också bland de som jag har läst i år - är romanen Mycket hände efter min död av portugisen Ricardo Adolfo (här). Det är en omskakande och fantastiskt vackert skriven berättelse om en familj som är illegala flyktingar i en storstad någonstans i Europa. De kan inte språket och utan att veta sin adress åker de vilse i tunnelbanan. Kan du föreställa dig paniken?
Andra böcker som enligt mig borde ingå i grundkursen är klassikern Dödssynden av Harper Lee (här), Lasermannen av Gellert Tamas, Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri (här), Asfaltsänglar av Johanna Holmström (här), Agaat av Marlene van Niekerk (här), Kiffe kiffe imorgon av Faïza Guène (här), Onåd av J.M. Coetzee och Hjärtdjur av Herta Müller (här). Jag tror att dessa böcker har förmågan att göra läsaren till en lite bättre människa, lite mera förstående.
Innan jag sätter punkt, tillåt mig att berätta något personligt som gör mig stolt och mycket varm om hjärtat. Jag är lärare på sfi och mitt jobb är att lära vuxna, illitterata invandrare att läsa, skriva och tala svenska för att på så sätt underlätta deras integration i vårt samhälle. Jag älskar mitt jobb och jag älskar mina elever. Jag lär mig mycket av dem om världen och människans svåra villkor. För två veckor sedan hade jag utvecklingssamtal och flera av eleverna sa till mig (via en tolk): "Ivana, du är mer än vår lärare. Du ser oss. Du är vår mor, vår syster och vår bror." Jag har tårar i ögonen bara jag tänker på det. Ett bättre bevis på att jag inte är rasist kan jag inte tänka mig.
