söndag, november 24, 2013

Pappas vingar

Den italienska författaren Milena Agus gjorde ett stort intryck på mig när jag för två år sedan (vad tiden går!) läste hennes hänförande roman Onda stenar (recenseras här). I år har en ny roman av Agus kommit ut på svenska i översättning av Madeleine Gustafsson, Pappas vingar heter den. Jag hade boken med mig hem från bokmässan men den rätta högtidsstunden att börja läsa den infann sig först nu i november. (Vänligen notera ordet högtidsstund.)

Pappas vingar utspelar sig på landsbygden på Sardinien, ofta på en kulle med ändlös utsikt över havet där madames hus ligger. Madame äger inte bara sitt vackert belägna hus, hon äger också mycket mark som många skulle vilja köpa för att bygga nya turistanläggningar. Men madame vägrar att sälja för vad skulle hon med pengar till? Hon är fri, hon är sin egen. Madame är en säregen kvinna som klär sig i konstiga klänningar, tror på magi och låter sig undervisa i franska av en afrikansk strandförsäljare. Hon lever ensam men så kärlekstörstande som hon är umgås hon gärna med sina älskare. Och när hon gör det, spanar en fjortonårig tjej gärna på henne. En av älskarna tar med tiden en stor plats i madames liv. Han heter doktor Giovanni och är den ende som någonsin kallat madame för Agnese. Hade hon ens ett namn? undrar hon själv.

Fjortonåringen är bokens egentliga huvudperson och berättare, det är hennes dagbok vi läser. Fast det här med dagboksform känns inte riktigt äkta eftersom jag för det mesta har svårt att köpa att det skulle vara en fjortonårings redogörelser som jag läser. Innehållet och tankeströmmen verkar alldeles för allmängiltiga, som om flickan samtidigt agerade romanens allvetande berättare. Kanske är det författarens tanke också, det är möjligt. Men bortsett från det är texten hudnära och magnetiserande.

Flickans pappa är död och hon saknar honom mycket. Mamman är sängliggande och till ingen hjälp när det gäller viktiga livsfrågor, flickan är olycklig och rädd efter alla olyckor som drabbat hennes familj. Hon kallar ofta på sin pappa för att få hjälp, helst skulle hon vilja att han tog henne med sig dit där han är. När pappa kommer till henne, har han alltid vingar. I flickans närmaste omgivning finns det ett flertal vuxna som hon inte riktigt förstår sig på och som går henne och hennes morfar på nerverna. Morfar är bra, tycker flickan, men också han är ledsen. Ibland gråter han. Är det därför han gör som han gör när eldsvådan bryter ut?

Fjortonåringen och madame närmar sig sakta varandra under berättelsen gång och blir snart varandras förtrogna. Flickan noterar människors motsträviga inställning till madame men inser att ingen egentligen känner henne. En respektfull vänskap uppstår de två emellan, kanske är det längtan efter lyckan redan här på jorden som för dem närmare varandra. Det kan ju inte vara som grannkäringen säger, att att pocka på lycka är högmod och otacksamhet.

Pappas vingar är ett underbart porträtt av en udda, vuxen kvinna och en nyfiken, tänkande och inför livet orolig fjortonåring. Det är en bok om längtan efter kärlek och lycka, om Gud och våra livsvillkor här på jorden. Det är också en bok om hur turismen exploaterar Sardinien och om att pengar inte är allt.

Milena Agus språk lyser i beskrivningar av öns vackra omgivningar men hon excellerar också i personbeskrivningar och i gestaltningen av känslorna. Det är en prosa som spänner från jordnära enkelhet till poetisk magi. Boken är en liten godbit. Liten, för att den bara är på 120 sidor. Egentligen är det otroligt att det ryms så mycket handling och så mycket känslor i en så tunn bok.

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Inga kommentarer: