Kerstin Thorvall (1925-2010) var dotter till en kristen mor och en psykiskt sjuk far och enligt dåtidens regler borde hon inte ha fötts. Uppfostran, generna och sedan vetskapen om sin bakgrund har präglat hennes liv; hon led av depressioner och ångest som hon dämpade med hårt arbete och genom att ta för sig av sex. Detta är inget som överraskande kommer fram i biografin, allt är redan känt från Thorvalls egna litterära produktion. Vad Arnborg gör är att hon granskar och jämför verklighet med fakta och fiktion i romanerna (och påpeka skillnaderna) samt låter familjen, vänner och kollegor att kommentera och uttala sig i hög utsträckning, ibland i överkant. Biografin är kronologiskt upplagd. Den börjar med föräldrarnas bröllop och faderns brutala våldtäkt av mamman, dotterns födelse och hennes barndom och uppväxt. Egna äktenskap, egna barn. Tecknandet och skrivandet. Resorna. Döden.
Kerstin Thorvall var framgångsrik som modetecknare, skribent i veckopressen, barnboks- och romanförfattare, lyriker, debattör. Vi ser en begåvad människa med stort behov av gensvar, ombytlig i sitt umgänge, besvärlig och hätsk, egocentrisk som mor.
Arnborg gör gällande att Thorvall är omistlig för den svenska samtidslitteraturen och trots att hon på sin tid var hårt ansatt av främst manliga kritiker, fick hon i slutet av sitt liv en viss upprättelse. Arnborg visar också hur viktig Kerstin Thorvall var för en hel generation kvinnor. Hon vaskar fram ett kvinnligt geni, en konstnär och förkämpe i kvinnans frigörelsekamp, en människa som var mycket och för mycket och både före sin tid och ett barn av den. Det är flera motstridiga bilder av Thorvall som Beata Arnborg svetsar samman och hon gör det mycket bra.
(Den här recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 2013-10-22. Här på bloggen återges den med tidningens samtycke.)
Köp boken på Bokus
