tisdag, november 26, 2013

Jan Allan minns sitt femtiotal

Idag är det ingen vanlig bloggdag, utan en dag då jag med glada tillrop välkomnar en gästrecensent. Hurra! Han heter Erik Lennartsson, tillhör min och Mr Bokmanias närmaste vänkrets och när vi är ute och promenerar med våra hundar händer det ofta att vi diskuterar böcker. Rätt som det är får jag lov att vid nästa promenad lägga en bok i hans brevlåda. Hittills har det alltid varit en bok som jag själv har läst som har väckt hans intresse, men sista gången var det annorlunda. Det gällde jazzmusikern Jan Allans foto- och memoarbok Jan Allan minns sitt femtiotal och det var alltså Erik som skulle läsa boken först för att sedan berätta om den för mig. Du kan gästblogga om boken på Bokmania när du har läst klart, sa jag, halvt på skämt, halvt på allvar. Så snart jag plockade upp Jan Allans bok ur brevlådan kände jag nämligen att jag var fel målgrupp för den. Jag är född på 60-talet, uppvuxen i ett annat land, har aldrig lyssnat på jazz. Vet ingenting om jazz över huvud taget, särskilt inte den svenska. Samtidigt kunde jag ju märka att boken nog var riktigt intressant för den som antingen var med när det begav sig eller är intresserad av den tiden och som uppskattar musiken och artisterna som finns med i boken. Det är en visuellt mycket vacker bok, med många svartvita fotografier och beskrivande texter. Den andas femtiotal och fina (musik)minnen. Den andas nostalgi. En pärla för den som vet att uppskatta den. Men nu är det bäst att min gästrecensent Erik tar ordet och fortsätter...

"Den här boken tror jag att du gillar", sa min goda vän vid en av hundpromenaderna. Jag tog med mig boken och vid hemkomsten efter hundpromenaden satte jag på kaffebryggaren i vanlig ordning för att dricka förmiddagskaffet och läsa morgontidningen. Men denna gång glömde jag faktiskt bort mitt nybryggda kaffe. Jag hade nämligen öppnat boken och blivit helt uppslukad av bilderna och texterna. Den ena minnesbilden efter den andra från min ungdomstid dök upp när jag tittade och läste i boken. Tid och rum försvann. Min goda vän vet att jag är jazzintresserad och att jag har spelat trumpet under min ungdomstid på 60-talet. Själv visste hon inte vem Jan Allan är eller hur en svensk folkpark ser ut. Det är heller inte så underligt eftersom hon kom till Sverige först i början av 90-talet.

Det är intressant att läsa om de idoler och förebilder som man hade under sin ungdomstid, både om svenska och om besökande amerikanska musiker från den tiden. I boken får vi en inblick i hur de själva upplevde den musik som de spelade och den musik som andra spelade. Hur deras vardag var och hur de tänkte. Det som dock slår mig allra mest, när jag läser och tittar, är att mina egna upplevelser och tankar från ungdomstiden så tydligt kommer fram. Jag upplever att boken handlar lika mycket om mig som om personerna som beskrivs. När jag t.ex. ser bilder av musikinstrument på en bil från 50-talet minns jag hur vi med hatkärlek kånkade på och transporterade våra instrument. När det visas bilder från någon jamsession kommer mina minnen när jag var med och försökte att få det att låta bra.

Men mina minnen handlar inte bara om musik från 50- och 60-talen. Jag får ännu fler minnen från min ungdomstid utan musikanknytning. När det visas bilden på bilen som mitt i vintern kört ner i diket, tänker jag på en liknande händelse när jag och min kamrat tillsammans med våra flickvänner hade kört bilen i diket. Då ser jag att det är vi som står där och tänker: Vad gör vi nu? Vid bilder av flickor som Jan Allan och hans kamrater mötte eller umgicks med så tänker jag på dem jag själv fotograferade. De flickor som jag såg, de som jag längtade efter eller var tillsammans med. Samma igenkännande får man från bilderna av folkparksmiljöerna, av stadsgatorna, klädstilen och t.o.m. den detaljen att 13 liter Esso Extra bensin kostade en tia. Dessa tidstypiska omvärldsbilder var mina inramningar vid de tillfällen när man nervöst och osäkert bjöd ut en flicka och körde henne i pappas SAAB från 1963, eller när man nyförälskad bara promenerade runt med någon på tu man hand.

Boken visar den spännande ungdomstiden, den hoppfulla och fina tiden. Det är viktigt att man då och då får minnas den. En sådan här bok som Jan Allan minns sitt femtiotal vill man ha liggande framme för att inte bara jag, utan även våra gäster och vänner ska kunna titta i den, glädjas och le åt sin egen ungdomstid. (Erik Lennartsson)

Lyssna gärna på Jan Allan när han gästar Go´morron-programmet och berättar om sin bok. Många av fotografierna visas i klippet, musiken hörs. Jag kan faktiskt tänka mig att Jan Allan minns sitt femtiotal kommer att blir en uppskattad julklapp.




Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Inga kommentarer: