lördag, november 16, 2013

Främlingsleguanen

Huvudpersonen i Martina Montelius debutroman Främlingsleguanen är en fyraåring utan föräldrar, utan namn och utan uttalad könstillhörighet. Barnet är en liten hen utan upphovsmän men med en tysktalande leguan som husdjur och vän. Främlingsleguanen är mycket speciell som barndomsskildring. Här är barndomen inte det minsta mysig, tvärtom är den äcklig, kladdig, utlämnande och full av rädslor och besvikelser. Martina Montelius roman handlar om ett barn som är van vid att ingen nånsin ser det och som tycker att världen är en ganska hemsk plats. Men gråta? I helvete heller!

Det utsatta barnet är ett vanligt tema i litteraturen och därför måste det vara extra svårt för en författare att undersöka ämnet från en ny sida och på ett sätt som känns nytt och originellt, men jag tycker att Martina Montelius klarar den svåra uppgiften med bravur, framför allt tack vare den okonventionella berättarstilen och det okonventionella språket. Berättelsen är skriven i jag-form, det är alltså fyraåringen själv som berättar om sitt liv. På vuxenspråk. Och det fungerar.

Barnet vi har att göra med har ett vuxet språk och dess tankeförmåga är också på en vuxen människas nivå, ofta till och med snäppet över den eftersom hen lätt genomskådar alla vuxna och deras förljugenhet och självgodhet. Andra små barn har jaget inte heller mycket till övers för, de är bara små, outvecklade varelser som i sin okunskap och naivitet låter sig vilseledas av vuxenvärlden. Jaget är ett barn som läser klassiker och använder ord som detektera, inducera och intervenera och som iakttar, analyserar och gör listor. Jagets huvudsysselsättning är att överleva och strategin är att göra sig osynlig.
Några månader har passerat sedan jag hoppade av dagis. Inga formulär fanns att fylla i, så jag öppnade i all anspråkslöshet grinden och gick hem. Personalen har inte vidtagit åtgärder. Förmodligen tror de att jag fortfarande är där.
Kontrasten mellan barnets ålder och dess sätt att uppfatta och kommentera sig själv och omvärlden är ett kraftfullt stilistiskt verktyg och ett grepp som jag gillar och uppskattar, också för att det sipprar fram ett slags galet humor ur det ibland högtravade språket. Till exempel tar inte jaget bara hand om sin reptil som råkar bli sjuk, hen "kurerar leguanens emotionella instabilitet". Med nikotinplåster dessutom.

När jaget blir mycket rädd för vuxenvärldens tilltag ser hen till att "sänka sin medvetandegrad" som barnet uttrycker det. Bli staty. Osynlig. Inte väcka onödig uppmärksamhet. För att överleva och inte bryta ihop följer jaget några enkla regler, bl.a. att det är tillåtet att gråta endast över sådant som är fiktion, som Lilla huset på prärien eller liknande. För övrigt råder rationalitet, självdisciplin och ordning. Denna regel nämns flera gånger under berättelsens gång, som det utsatta barnets mantra, och det känns verkligen grymt att inse att det antagligen är fråga om en vanlig försvarsmekanism som utsatta barn tar till i krissituationer.

Jag har läst Främlingsleguanen som en berättelse i två plan. Dels som en ganska rolig skildring av en lillvuxen persons liv efter att hen har sagt upp sig på sitt dagis i syfta att börja ett nytt liv enligt egna önskemål (även om det inte går helt enligt planerna), dels som en smärtsam allegori över vilka strategier utsatta barn tvingas att ta till för att klara livhanken och förståndet. Så Främlingsleguanen är både rolig och smärtsam.

Jag har inte berättat så mycket om själva handlingen för jag uppfattar den egentligen som underordnad själva idén om det ensamma barnet. Men visst finns det fler karaktärer i boken, visst händer det saker i vardagen. I jagets närhet finns till exempel den något udda grannkvinnan Ammi, läskiga tanten kallad, som i början av bekantskapen ger jaget trygghet, men oundvikligen sviker även hon till slut. När barnet upptäcks och följaktligen hamnar på barnpsyk, fråntagen sin leguan, blir det svårt att styra sorgen och rädslan mer.

Jag är imponerad och fascinerad av den här debutromanen, den är precis i min smak när det gäller språket och tonen i berättandet. Jag kommer helt klart att framöver hålla ett öga på romanförfattaren Martina Montelius. Främlingsleguanen är ett stycke prosa som sticker ut, på ett positivt sätt. En underbar roman!

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Inga kommentarer: