onsdag, november 20, 2013

Expeditionen: Min kärlekshistoria

Också jag hatar att frysa. Det är vad jag tänkte när jag läste Bea Uusmas inledningsmening i boken Expeditionen: Min kärlekshistoria. Det är kul att börja en bok som handlar om en gammal polarexpedition med "jag hatar att frysa" för den antyder graden av författarens besatthet av sitt ämne, särskilt när vi vet att Bea Uusma har gjort upprepade resor till Svalbard och även till Vitön i jakt på material och gåtans lösning. Gåtan som boken handlar om är: Hur dog polartrion André, Fraenkel och Strindberg på Vitön år 1897? Vad hände?

Innan jag började läsa Expeditionen: Min kärlekshistoria hade jag ingen aning om att jag var intresserad av Nordpolsfarare även om jag här om året faktiskt besökte Polarmuseet i Tromsö, staden där Andréexpeditionen börjar och, på sätt och vis, även har sitt definitiva slut i och med att det är dit de tre expeditionsmedlemmarnas kvarlevor anländer trettio år senare. Det var ett intressant museibesök men några varaktiga minnen lämnade det inte hos mig.

Bea Uusmas bok däremot - den kommer jag inte att glömma på väldigt länge. Jag älskade den från första sidan ("Allt i den här boken är sant. Allt har hänt på riktigt. Utom sidan 171 och 172.") och slukade de 300 sidorna på två sittningar då jag var så uppslukad av hela historien att jag var i princip okontaktbar för omvärlden.

Dessa tre stiliga herrar visste mycket om mycket men ingenting
om hur man överlever i den arktiska vildmarken.

Expeditionen: En kärlekshistoria är historien om tre exceptionellt naiva karlar som under ledningen av en besatt fantast (André), som inte vågade erkänna sina begränsningar och inte för en sekund tänkte ge upp sin dröm, ger sig iväg till Nordpolen. I en väteballong som fram till deras avfärd inte klarade att vara i luften i mer än ett dygn! Drömmen - och planen - var att under ordnade former ta sig till Nordpolen och flygandes över den sätta upp en flagga på isen som markering av bedriften, för att sedan fortsätta färden innan de landade någonstans där det var läge att ta på sig sidenslipsarna, finkavajerna och öppna champagneflaskorna som de hade med sig i packningen för att ta emot folkets jubel. Era jubelidioter! vill jag skrika åt dem flera gånger. Naturligtvis gick allting snett, de tvingades nödlanda på packisen och till fots försöka ta sig tillbaka till fast mark igen. De gick och gick och gick och packisen drev dem hela tiden tillbaka. Till slut gick gruppen i land på Vitön där de efter några dagar mötte döden. Trettio år senare hittades lägret och kvarlevorna av en slump. Vad var männen med om de sista dagarna innan de dog, efter att alla dagboksanteckningar upphör? Varför dog de? De hade både mat, varma kläder, ammunition och mediciner kvar. De kunde ha klarat sig. Men något gick snett. Ett mysterium!

Den kraschade ballongen.
Strindberg var expeditionens fotograf.
Filmerna finns bevarade.

Bea Uusma har intresserat sig för Andréexpeditionens öde i femton års tid och hennes nyfikenhet, engagemang och berättarlust smittar av sig. Boken är oerhört spännande fast man på förhand vet hur det går. Hon skriver personligt och fängslande och boken är uppbyggd på ett mycket överskådligt och visuellt tilltalande sätt. Olikfärgade textsidor, foton, kartor och översiktstabeller. Jag läste rubb och stubb, ville inte missa ett enda ord. Det är ganska ovanligt när det gäller en faktabok. Men kanske är förklaringen att trots att Bea Uusma inte skriver om något som inte går att belägga (förutom sidan 171-172) är hennes stil så nära det skönlitterära uttrycket att jag upplever det som om jag läste en roman. Att berättelsen innehåller även en hjärtskärande kärlekshistoria bidrar möjligen till att boken känns i läsningens hetta mer som en roman än en faktabok.

Expeditionen: Min kärlekshistoria är en oerhört fängslande och mycket välskriven bok. Den är en välavvägd mix av författarens personliga äventyr i Andréexpeditionens fotspår mer än 100 år senare, den verkliga expeditionens drömmar och stora umbäranden och, inte minst, forskningens olika teorier om gåtans lösning under tidens lopp. Och till slut författarens egen teori.

Jag har funderat ganska mycket över varför jag blev så förtjust i boken, dvs bortsett från att historien och alla fakta i sig är intressanta. Jag tror att jag tilltalades av författarens brinnande nörderi och hängiven besatthet över sitt ämne. Hur ett av en slump väckt intresse kan utvecklas till ett livsprojekt. Men jag insåg också att jag läste boken som en allmängiltig berättelse om människans drömmar, längtan att sätta sina spår i världen och om mänskliga tillkortakommanden.

Bea Uusmas bok finns i olika utföranden. Jag har satsat på att skaffa den som inbunden, illustrerad utgåva och det är jag glad för. Det är ett praktfullt verk (läs ett smakprov) och foton mm förhöjer läsupplevelsen. Sedan finns boken  i en textutgåva (smakprov) och som e-bok, naturligtvis till ett lägre pris än den illustrerade utgåvan. Jag blir inte förvånad om den illustrerade utgåvan blir en vanlig julklapp i år.

Tre andra som har läst och känt som jag: Annika Koldenius, Nobelprisprojektet och Calliope books.

Lyssna gärna på Augustpodden med Bea Uusma.

Tillägg: Boken har fått Augustpriset 2013 som årets bästa faktabok. 

Inga kommentarer: