Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek är en bra bok. Den är bra, även om den har ett par svackor där berättelsen står och stampar lite grann. Handlingen som sträcker sig över ett år fortlöper helt linjärt och är mycket enkel, kan lätt sammanfattas enligt följande mönster: en flicka lär känna en pojke, flickan vill ha pojken, pojken vill ha flickan, sedan vill pojken inte ha flickan längre, flickan vill inte fatta, flickan blir desperat. "Flickan" heter Ester och är poet och essäist. Hon är den som säger allt det man inte ska säga, gör det man inte ska göra, ringer alldeles för tidigt, tjatar och är allmänt förälskat jobbig. "Pojken" heter Hugo Rask, är konstnär och den där undanglidande typen som inte vill binda sig. En dag ska Ester hålla ett föredrag om konstnären, det är så de möts första gången.
Det gick två månader. Det var vår, smutshinnornas och skräpet i skrevornas tid. Allt syntes i solens vassa strålar. Sorg kan inte vara akut hur länge som helst. Snart förflyttas den till dagvården, sedan till rehabiliteringen.Det speciella med Lena Anderssons roman är inte vad som händer och inte heller varför det händer, även om hon verkligen går in för att undersöka emotionell besatthet, självbedrägeriets mekanismer, hängivenhetens destruktivitet och maktutövning i kärlekens namn. Det som skiljer den här kärleksromanen från alla andra är språket. Vad exakt säger man när man gör slut? Vilka ord kommer över ens läppar då? Med vilka ord formuleras reaktionen? Hur känns dem här orden att uttala och hur känns dem att höra? Vad säger man när man ringer, fast man har föresatt sig att inte ringa? Det är här berättelsens krutdurk ligger!
"Hjärnan känner inga tempus. Det den har längtat efter har den redan haft. Språnget sker när vi inte vill förlora den framtid vi redan känt."Lena Anderssons språk är sparsamt och avskalat, det är en text där varje ord och varje mening är viktiga och där förälskelsens romantik får maka på sig till förmån för uttryck i stil med "förena sig i köttet", vilket egentligen mycket bättre beskriver själva situationen. Eller när hon skriver "subjekt, predikat, objekt" i stället för att skriva jag-älskar-dig-meningen som man normalt gör. Lite ironi här, lite torr humor där, en skvätt grammatik. Helheten är rolig och dynamisk.
Samtidigt är den här boken full med helt fantastiska oneliners och stycken som jag vill behålla, komma ihåg, ha kvar i mitt tankeförråd. Ibland stannar jag upp och tänker att de här raderna, det är ju ren poesi! Jag stryker under, gör streck i marginalen, antecknar ämnesindelade sidnummer på en post-it-lapp. Det är så bra. Så bra!
"Fysikernas bryderi:
Att vi inte minns det som ännu ej har inträffat.
Filosofernas bryderi:
Att vi minns något bara för att det inträffat.
Psykologernas bryderi:
Att vi minns som det passar oss.
Politikernas bryderi:
Att folk har minne.
Medicinarnas bryderi:
Att minnet sviktar.
De olyckliga älskandes bryderi:
Att minnet av det som hänt förändrar oss."
Recensionen närmar sig sitt slut men innan jag sätter sista punkten vill jag nämna en sak till, något som faller under kategorin stilgrepp. Det finns en väninnekör, ungefär som det finns en kör i antika tragedier. Denna väninnekören består av Esters närmaste tjejkompisar (vi alla har ett liknande obarmhärtigt gäng i vår närhet) och har en egen kollektiv röst i boken. Det är ett riktigt kul inslag. Väninnekören kommer gärna och dricker vin med Ester när hon är olycklig, bistår med mental stöttning och i vanlig ordning håller med om att Hugo är en otacksam idiot. Fast ibland bryter Ester å det grövsta mot väninnekörens välmenande råd, så kär och galen som hon är. Ja, ni vet hur det ibland blir.
Om man nånsin i sitt liv var hopplöst och upp över öronen förälskad i fel kille, finns det höga odds för igenkänning när man läser Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek. Varför det nu skulle vara viktigt med igenkänning.
Köp boken på Bokus
