Böcker och fågelholkar i förening

Att se prylar som dessa väcker ett enormt begär hos mig. Många av er känner nog till det faktum att Mr Bokmania är en fågelfantast av högsta rang, så i kombination med mitt lätta bokgalenskap vore en bokfågelholk den ultimata prydnaden och bruksföremålet för vår trädgård. Tänk om tillverkaren skulle utöka sortimentet med Donna Tartts Steglitsan som har så otroligt fint omslag. Då skulle jag inte kunna bärga mig. En svensk bok skulle också passa som fågelholk, Korparna av Tomas Bannerhed. Har du fler förslag på romaner som skulle passa som fågelholkar? Jag har en till förresten: Frihet av Jonathan Franzen.

Fågelholkarna säljs här.

På söndag börjar Bokmanias julkalender

Första advent står för dörren, någon som har missat det? Nej, knappast. Julkalendrarnas tid! Ho ho ho, det blir en julkalender även här på bloggen, i år igen. (Fjolårets julkalender finns kvar och kan återses när som helst, temat var böcker i konsten.)

Namnet på årets julkalender är Julkavalkad med författare, hattar och djur.
Varje dag fram till julafton, prick klockan 09.30 öppnas en lucka. Välkommen!

Det här fina julpyntet hittar du här.

Nomineringar till Nordiska rådets litteraturpris 2014

Nyss har man utsett årets vinnare av Nordiska rådets litteraturpris och så är det dags för nomineringar till nästa års upplaga. Från Sverige nomineras två författare: Eva Runefelt för diktsamlingen Minnesburen och Andrzej Tichý för romanen Kairos.

Hela listan med de nominerades namn finns här.

Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek

Det var svårt att i längden motstå lockelsen att läsa Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek av Lena Andersson och när det stod klart att hon har fått Augustpriset för den fanns det liksom ingen anledning att fördröja processen längre. Vid det laget förstod jag också dessutom klart och tydligt att den här boken nog skiljer sig.

Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek är en bra bok. Den är bra, även om den har ett par svackor där berättelsen står och stampar lite grann. Handlingen som sträcker sig över ett år fortlöper helt linjärt och är mycket enkel, kan lätt sammanfattas enligt följande mönster: en flicka lär känna en pojke, flickan vill ha pojken, pojken vill ha flickan, sedan vill pojken inte ha flickan längre, flickan vill inte fatta, flickan blir desperat. "Flickan" heter Ester och är poet och essäist. Hon är den som säger allt det man inte ska säga, gör det man inte ska göra, ringer alldeles för tidigt, tjatar och är allmänt förälskat jobbig. "Pojken" heter Hugo Rask, är konstnär och den där undanglidande typen som inte vill binda sig. En dag ska Ester hålla ett föredrag om konstnären, det är så de möts första gången.

Det gick två månader. Det var vår, smutshinnornas och skräpet i skrevornas tid. Allt syntes i solens vassa strålar. Sorg kan inte vara akut hur länge som helst. Snart förflyttas den till dagvården, sedan till rehabiliteringen.

Det speciella med Lena Anderssons roman är inte vad som händer och inte heller varför det händer, även om hon verkligen går in för att undersöka emotionell besatthet, självbedrägeriets mekanismer, hängivenhetens destruktivitet och maktutövning i kärlekens namn. Det som skiljer den här kärleksromanen från alla andra är språket. Vad exakt säger man när man gör slut? Vilka ord kommer över ens läppar då? Med vilka ord formuleras reaktionen? Hur känns dem här orden att uttala och hur känns dem att höra? Vad säger man när man ringer, fast man har föresatt sig att inte ringa? Det är här berättelsens krutdurk ligger!

"Hjärnan känner inga tempus. Det den har längtat efter har den redan haft. Språnget sker när vi inte vill förlora den framtid vi redan känt."

Lena Anderssons språk är sparsamt och avskalat, det är en text där varje ord och varje mening är viktiga och där förälskelsens romantik får maka på sig till förmån för uttryck i stil med "förena sig i köttet", vilket egentligen mycket bättre beskriver själva situationen. Eller när hon skriver "subjekt, predikat, objekt" i stället för att skriva jag-älskar-dig-meningen som man normalt gör. Lite ironi här, lite torr humor där, en skvätt grammatik. Helheten är rolig och dynamisk.

Samtidigt är den här boken full med helt fantastiska oneliners och stycken som jag vill behålla, komma ihåg, ha kvar i mitt tankeförråd. Ibland stannar jag upp och tänker att de här raderna, det är ju ren poesi! Jag stryker under, gör streck i marginalen, antecknar ämnesindelade sidnummer på en post-it-lapp. Det är så bra. Så bra!

"Fysikernas bryderi:
Att vi inte minns det som ännu ej har inträffat.
Filosofernas bryderi:
Att vi minns något bara för att det inträffat.
Psykologernas bryderi:
Att vi minns som det passar oss.
Politikernas bryderi:
Att folk har minne.
Medicinarnas bryderi:
Att minnet sviktar.
De olyckliga älskandes bryderi:
Att minnet av det som hänt förändrar oss."

Recensionen närmar sig sitt slut men innan jag sätter sista punkten vill jag nämna en sak till, något som faller under kategorin stilgrepp. Det finns en väninnekör, ungefär som det finns en kör i antika tragedier. Denna väninnekören består av Esters närmaste tjejkompisar (vi alla har ett liknande obarmhärtigt gäng i vår närhet) och har en egen kollektiv röst i boken. Det är ett riktigt kul inslag. Väninnekören kommer gärna och dricker vin med Ester när hon är olycklig, bistår med mental stöttning och i vanlig ordning håller med om att Hugo är en otacksam idiot. Fast ibland bryter Ester å det grövsta mot väninnekörens välmenande råd, så kär och galen som hon är. Ja, ni vet hur det ibland blir.

Om man nånsin i sitt liv var hopplöst och upp över öronen förälskad i fel kille, finns det höga odds för igenkänning när man läser Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek. Varför det nu skulle vara viktigt med igenkänning.


 Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Laddar inför Munromania den 10 december

Nobelldagen den 10 december kommer att ta en speciell riktning i bokbloggarvärlden för vi ska nämligen fira med MUNROMANIA.

En bokbloggarvän tänker sig att vi högtidlighåller "novelldagen" den 10 december och låter våra bloggar svämmas över av inlägg om Alice Munro. Alla som vill vara med och hylla novellens mästarinna är välkomna att anmäla sig hos Anna på bokbloggen ...och dagarna går (vilket jag har gjort). Hon fixar sedan en länklista så att vi kan klicka oss runt till varandra och läsa våra inlägg om Alice Munro. Det ska bli spännande.

Jag laddar inför Munromania. Vilken novell ska jag välja?

Man kan skriva om precis vad man vill och hur mycket eller lite man vill bara det handlar om Munro och/eller hennes noveller. Man publicerar inlägget när som helst under dagen.

Vilken Munrosvallvåg i bokbloggarhavet det kommer att bli! Visst hänger du på! 

Nya novellixer i novembermörkret

Novemberfyran från Novellix

Karolina Ramqvist, Elsa Billgren, Martina Montelius och Gun-Britt Sundström är månadens novellförfattare på Novellix. Efter att ha läst Främlingsleguanen (recenseras här) är jag mest nyfiken på Martina Montelius novell. Vilken är du nyfiken på?

Hallå, är det någon där?

Är det värt att hålla på? Ibland undrar jag om det är för döva öron jag försöker göra min bokläsarröst hörd här på bloggen och jag är inte ensam som märker att kommenterandet av blogginlägg och responsgivandet har rasat och nått bottennivåer. Besöksstatistik är det bra ställt med, det är inget problem för Bokmania, men det är tråkigt att kommunikationen för det mesta endast är enkelriktad.

Anna undrade på sin blogg för en månad sedan om bloggen har tappat sin roll som plats för litteratursnack och när hon och jag pratade om det när vi sågs på Stockholm Literature, höll jag med henne. I viss mån har facebook och twitter tagit över, det är så lätt att gilla och favoritmarkera med ett klick medan det nu för tiden, när man främst läser bloggar i mobilen, är betydligt krångligare att lämna en kommentar på själva bloggen. Men det blir inte några längre kommentarer på twitter/facebook heller, mest bara den där tummen upp. Visst är det trevligt, men... Så det går inte att skylla på sociala medier enbart.

Sedan är det säkert tidsaspekten också. Man följer många bloggar, det bli många inlägg att läsa, man hinner eller orkar inte att regelbundet kommentera, kanske orkar man inte ens att tänka efter och formulera sin tanke. Lättast att behålla den för sig själv. Eller så tänker man att "jag gör det senare". Jag är inte guds bästa barn själv i det avseendet men jag försöker att lämna några kommentarer på några bloggar varje vecka i alla fall.

Vad tycker ni, både ni som själva bloggar och ni som bara är bloggläsare?

The Book List Challenge: 100 böcker du ska ha läst innan du dör

"Hur många av de här hundra böckerna som man ska ha läst innan man dör har du redan läst?" är frågan. Jag har läst 43, alltså nästan hälften. Det betyder att jag fortfarande har 57 titlar kvar, men om jag är intresserad att läsa de alla är tveksamt. Men några fler lär det bli med tiden, det tror jag. Det var illa fall kul att gå igenom listan.

Hur många har du läst?

Jan Allan minns sitt femtiotal

Idag är det ingen vanlig bloggdag, utan en dag då jag med glada tillrop välkomnar en gästrecensent. Hurra! Han heter Erik Lennartsson, tillhör min och Mr Bokmanias närmaste vänkrets och när vi är ute och promenerar med våra hundar händer det ofta att vi diskuterar böcker. Rätt som det är får jag lov att vid nästa promenad lägga en bok i hans brevlåda. Hittills har det alltid varit en bok som jag själv har läst som har väckt hans intresse, men sista gången var det annorlunda. Det gällde jazzmusikern Jan Allans foto- och memoarbok Jan Allan minns sitt femtiotal och det var alltså Erik som skulle läsa boken först för att sedan berätta om den för mig. Du kan gästblogga om boken på Bokmania när du har läst klart, sa jag, halvt på skämt, halvt på allvar. Så snart jag plockade upp Jan Allans bok ur brevlådan kände jag nämligen att jag var fel målgrupp för den. Jag är född på 60-talet, uppvuxen i ett annat land, har aldrig lyssnat på jazz. Vet ingenting om jazz över huvud taget, särskilt inte den svenska. Samtidigt kunde jag ju märka att boken nog var riktigt intressant för den som antingen var med när det begav sig eller är intresserad av den tiden och som uppskattar musiken och artisterna som finns med i boken. Det är en visuellt mycket vacker bok, med många svartvita fotografier och beskrivande texter. Den andas femtiotal och fina (musik)minnen. Den andas nostalgi. En pärla för den som vet att uppskatta den. Men nu är det bäst att min gästrecensent Erik tar ordet och fortsätter...

"Den här boken tror jag att du gillar", sa min goda vän vid en av hundpromenaderna. Jag tog med mig boken och vid hemkomsten efter hundpromenaden satte jag på kaffebryggaren i vanlig ordning för att dricka förmiddagskaffet och läsa morgontidningen. Men denna gång glömde jag faktiskt bort mitt nybryggda kaffe. Jag hade nämligen öppnat boken och blivit helt uppslukad av bilderna och texterna. Den ena minnesbilden efter den andra från min ungdomstid dök upp när jag tittade och läste i boken. Tid och rum försvann. Min goda vän vet att jag är jazzintresserad och att jag har spelat trumpet under min ungdomstid på 60-talet. Själv visste hon inte vem Jan Allan är eller hur en svensk folkpark ser ut. Det är heller inte så underligt eftersom hon kom till Sverige först i början av 90-talet.

Det är intressant att läsa om de idoler och förebilder som man hade under sin ungdomstid, både om svenska och om besökande amerikanska musiker från den tiden. I boken får vi en inblick i hur de själva upplevde den musik som de spelade och den musik som andra spelade. Hur deras vardag var och hur de tänkte. Det som dock slår mig allra mest, när jag läser och tittar, är att mina egna upplevelser och tankar från ungdomstiden så tydligt kommer fram. Jag upplever att boken handlar lika mycket om mig som om personerna som beskrivs. När jag t.ex. ser bilder av musikinstrument på en bil från 50-talet minns jag hur vi med hatkärlek kånkade på och transporterade våra instrument. När det visas bilder från någon jamsession kommer mina minnen när jag var med och försökte att få det att låta bra.

Men mina minnen handlar inte bara om musik från 50- och 60-talen. Jag får ännu fler minnen från min ungdomstid utan musikanknytning. När det visas bilden på bilen som mitt i vintern kört ner i diket, tänker jag på en liknande händelse när jag och min kamrat tillsammans med våra flickvänner hade kört bilen i diket. Då ser jag att det är vi som står där och tänker: Vad gör vi nu? Vid bilder av flickor som Jan Allan och hans kamrater mötte eller umgicks med så tänker jag på dem jag själv fotograferade. De flickor som jag såg, de som jag längtade efter eller var tillsammans med. Samma igenkännande får man från bilderna av folkparksmiljöerna, av stadsgatorna, klädstilen och t.o.m. den detaljen att 13 liter Esso Extra bensin kostade en tia. Dessa tidstypiska omvärldsbilder var mina inramningar vid de tillfällen när man nervöst och osäkert bjöd ut en flicka och körde henne i pappas SAAB från 1963, eller när man nyförälskad bara promenerade runt med någon på tu man hand.

Boken visar den spännande ungdomstiden, den hoppfulla och fina tiden. Det är viktigt att man då och då får minnas den. En sådan här bok som Jan Allan minns sitt femtiotal vill man ha liggande framme för att inte bara jag, utan även våra gäster och vänner ska kunna titta i den, glädjas och le åt sin egen ungdomstid. (Erik Lennartsson)

Lyssna gärna på Jan Allan när han gästar Go´morron-programmet och berättar om sin bok. Många av fotografierna visas i klippet, musiken hörs. Jag kan faktiskt tänka mig att Jan Allan minns sitt femtiotal kommer att blir en uppskattad julklapp.

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Hej lästid!

Är sjuk och det i sig är inget vidare men att det samtidigt innebär schysst mycket lästid är inte så dumt. Som tur är (i oturen) så går det bra att läsa. Idag blir det Lena Andersson och hennes Egenmäktigt förfarande hela dagen. Har redan placerat mig i det just nu varmaste rummet - i biblioteket. 

De " vuxna" Augustprisvinnarna och jag

Så bra, jag är mycket nöjd med att Bea Uusma och Lena Andersson har vunnit Augustpriset i faktaboksklassen respektive i den skönlitterära. Den ena gissade jag till och med på (Bea Uusma) medan den andra har jag ännu inte läst, så därför gissade jag på P O E i stället. Vilken tur alltså att jag så sent som i förra veckan läste ut Expeditionen: En kärlekshistoria (du hittar recensionen här). Och Egenmäktigt förfarande: En roman om kärlek ligger överst i min bokhög. I kväll måste jag läsa ut vinnaren av Nordiska rådets litteraturpris (mycket priser nu!), Kim Leines Profeterna vid Evighetsfjorden men imorgon ska jag sätta igång med Egenmäktigt förfarande. Har du läst böckerna?

Kul förresten att årets Augustgala var kvinnornas fest! Och så tycker jag att Lena Anderssons tacktal var underbart. Jag tittade på galan live via en länk här på bloggen och det funkade alldeles utmärkt. Undrar om det går att se den i efterhand också? Det var bland annat väldigt trevligt att ta del av kändisläsarnas bokpresentationer.

När de ännu inte vet att de har vunnit, utan sitter i godan ro
och pratar om att det verkar som om de har skrivit samma bok.

Augustgalan live via en bokblogg nära dig, dvs här!

I kväll går Augustgalan av stapeln i Stockholms Konserthus och då får vi reda på vilka tre böcker som vinner årets Augustpriser och vilket bidrag som vinner Lilla Augustpriset.

Klockan 17.30 startar galan och du kan följa sändningen direkt här på bloggen. 

Vem tror du vinner årets Augustpris i den skönlitterära klassen? Jag gissar på P O Enquist.
Vem tror du vinner årets Augustpris i faktaboksklassen? Jag gissar på Bea Uusma.

Pappas vingar

Den italienska författaren Milena Agus gjorde ett stort intryck på mig när jag för två år sedan (vad tiden går!) läste hennes hänförande roman Onda stenar (recenseras här). I år har en ny roman av Agus kommit ut på svenska i översättning av Madeleine Gustafsson, Pappas vingar heter den. Jag hade boken med mig hem från bokmässan men den rätta högtidsstunden att börja läsa den infann sig först nu i november. (Vänligen notera ordet högtidsstund.)

Pappas vingar utspelar sig på landsbygden på Sardinien, ofta på en kulle med ändlös utsikt över havet där madames hus ligger. Madame äger inte bara sitt vackert belägna hus, hon äger också mycket mark som många skulle vilja köpa för att bygga nya turistanläggningar. Men madame vägrar att sälja för vad skulle hon med pengar till? Hon är fri, hon är sin egen. Madame är en säregen kvinna som klär sig i konstiga klänningar, tror på magi och låter sig undervisa i franska av en afrikansk strandförsäljare. Hon lever ensam men så kärlekstörstande som hon är umgås hon gärna med sina älskare. Och när hon gör det, spanar en fjortonårig tjej gärna på henne. En av älskarna tar med tiden en stor plats i madames liv. Han heter doktor Giovanni och är den ende som någonsin kallat madame för Agnese. Hade hon ens ett namn? undrar hon själv.

Fjortonåringen är bokens egentliga huvudperson och berättare, det är hennes dagbok vi läser. Fast det här med dagboksform känns inte riktigt äkta eftersom jag för det mesta har svårt att köpa att det skulle vara en fjortonårings redogörelser som jag läser. Innehållet och tankeströmmen verkar alldeles för allmängiltiga, som om flickan samtidigt agerade romanens allvetande berättare. Kanske är det författarens tanke också, det är möjligt. Men bortsett från det är texten hudnära och magnetiserande.

Flickans pappa är död och hon saknar honom mycket. Mamman är sängliggande och till ingen hjälp när det gäller viktiga livsfrågor, flickan är olycklig och rädd efter alla olyckor som drabbat hennes familj. Hon kallar ofta på sin pappa för att få hjälp, helst skulle hon vilja att han tog henne med sig dit där han är. När pappa kommer till henne, har han alltid vingar. I flickans närmaste omgivning finns det ett flertal vuxna som hon inte riktigt förstår sig på och som går henne och hennes morfar på nerverna. Morfar är bra, tycker flickan, men också han är ledsen. Ibland gråter han. Är det därför han gör som han gör när eldsvådan bryter ut?

Fjortonåringen och madame närmar sig sakta varandra under berättelsen gång och blir snart varandras förtrogna. Flickan noterar människors motsträviga inställning till madame men inser att ingen egentligen känner henne. En respektfull vänskap uppstår de två emellan, kanske är det längtan efter lyckan redan här på jorden som för dem närmare varandra. Det kan ju inte vara som grannkäringen säger, att att pocka på lycka är högmod och otacksamhet.

Pappas vingar är ett underbart porträtt av en udda, vuxen kvinna och en nyfiken, tänkande och inför livet orolig fjortonåring. Det är en bok om längtan efter kärlek och lycka, om Gud och våra livsvillkor här på jorden. Det är också en bok om hur turismen exploaterar Sardinien och om att pengar inte är allt.

Milena Agus språk lyser i beskrivningar av öns vackra omgivningar men hon excellerar också i personbeskrivningar och i gestaltningen av känslorna. Det är en prosa som spänner från jordnära enkelhet till poetisk magi. Boken är en liten godbit. Liten, för att den bara är på 120 sidor. Egentligen är det otroligt att det ryms så mycket handling och så mycket känslor i en så tunn bok.

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Augustpodden: Sven Olof Karlsson och Kjell Westö

Det här med augustpodden är riktigt kul, tycker jag. Så spännande och intressant att lyssna på alla författarsamtalen! Lyssnar du också? Har du fått någon favorit? Min favorit är nog augustpodden del 3 (P O Enquist och Lena Sundström).

Kjell Westö och Sven Olof Karlsson

Nu finns del 6 utlagt för nedladdning (även på iTunes), så senare i dag ska jag lyssna, vilket jag ser fram emot. I det här avsnittet är det Kjell Westö och Sven Olof Karlsson som samtalar om följande: Kan man skriva en arbetarskildring när man har en borgerlig bakgrund? Vad betyder klass och rötter för ens litterära hemort?  Hur gör man en skildring om andra världskriget trevlig?

Expeditionen: Min kärlekshistoria

Också jag hatar att frysa. Det är vad jag tänkte när jag läste Bea Uusmas inledningsmening i boken Expeditionen: Min kärlekshistoria. Det är kul att börja en bok som handlar om en gammal polarexpedition med "jag hatar att frysa" för den antyder graden av författarens besatthet av sitt ämne, särskilt när vi vet att Bea Uusma har gjort upprepade resor till Svalbard och även till Vitön i jakt på material och gåtans lösning. Gåtan som boken handlar om är: Hur dog polartrion André, Fraenkel och Strindberg på Vitön år 1897? Vad hände?

Innan jag började läsa Expeditionen: Min kärlekshistoria hade jag ingen aning om att jag var intresserad av Nordpolsfarare även om jag här om året faktiskt besökte Polarmuseet i Tromsö, staden där Andréexpeditionen börjar och, på sätt och vis, även har sitt definitiva slut i och med att det är dit de tre expeditionsmedlemmarnas kvarlevor anländer trettio år senare. Det var ett intressant museibesök men några varaktiga minnen lämnade det inte hos mig.

Bea Uusmas bok däremot - den kommer jag inte att glömma på väldigt länge. Jag älskade den från första sidan ("Allt i den här boken är sant. Allt har hänt på riktigt. Utom sidan 171 och 172.") och slukade de 300 sidorna på två sittningar då jag var så uppslukad av hela historien att jag var i princip okontaktbar för omvärlden.

Dessa tre stiliga herrar visste mycket om mycket men ingenting
om hur man överlever i den arktiska vildmarken.

Expeditionen: En kärlekshistoria är historien om tre exceptionellt naiva karlar som under ledningen av en besatt fantast (André), som inte vågade erkänna sina begränsningar och inte för en sekund tänkte ge upp sin dröm, ger sig iväg till Nordpolen. I en väteballong som fram till deras avfärd inte klarade att vara i luften i mer än ett dygn! Drömmen - och planen - var att under ordnade former ta sig till Nordpolen och flygandes över den sätta upp en flagga på isen som markering av bedriften, för att sedan fortsätta färden innan de landade någonstans där det var läge att ta på sig sidenslipsarna, finkavajerna och öppna champagneflaskorna som de hade med sig i packningen för att ta emot folkets jubel. Era jubelidioter! vill jag skrika åt dem flera gånger. Naturligtvis gick allting snett, de tvingades nödlanda på packisen och till fots försöka ta sig tillbaka till fast mark igen. De gick och gick och gick och packisen drev dem hela tiden tillbaka. Till slut gick gruppen i land på Vitön där de efter några dagar mötte döden. Trettio år senare hittades lägret och kvarlevorna av en slump. Vad var männen med om de sista dagarna innan de dog, efter att alla dagboksanteckningar upphör? Varför dog de? De hade både mat, varma kläder, ammunition och mediciner kvar. De kunde ha klarat sig. Men något gick snett. Ett mysterium!

Den kraschade ballongen.
Strindberg var expeditionens fotograf.
Filmerna finns bevarade.

Bea Uusma har intresserat sig för Andréexpeditionens öde i femton års tid och hennes nyfikenhet, engagemang och berättarlust smittar av sig. Boken är oerhört spännande fast man på förhand vet hur det går. Hon skriver personligt och fängslande och boken är uppbyggd på ett mycket överskådligt och visuellt tilltalande sätt. Olikfärgade textsidor, foton, kartor och översiktstabeller. Jag läste rubb och stubb, ville inte missa ett enda ord. Det är ganska ovanligt när det gäller en faktabok. Men kanske är förklaringen att trots att Bea Uusma inte skriver om något som inte går att belägga (förutom sidan 171-172) är hennes stil så nära det skönlitterära uttrycket att jag upplever det som om jag läste en roman. Att berättelsen innehåller även en hjärtskärande kärlekshistoria bidrar möjligen till att boken känns i läsningens hetta mer som en roman än en faktabok.

Expeditionen: Min kärlekshistoria är en oerhört fängslande och mycket välskriven bok. Den är en välavvägd mix av författarens personliga äventyr i Andréexpeditionens fotspår mer än 100 år senare, den verkliga expeditionens drömmar och stora umbäranden och, inte minst, forskningens olika teorier om gåtans lösning under tidens lopp. Och till slut författarens egen teori.

Jag har funderat ganska mycket över varför jag blev så förtjust i boken, dvs bortsett från att historien och alla fakta i sig är intressanta. Jag tror att jag tilltalades av författarens brinnande nörderi och hängiven besatthet över sitt ämne. Hur ett av en slump väckt intresse kan utvecklas till ett livsprojekt. Men jag insåg också att jag läste boken som en allmängiltig berättelse om människans drömmar, längtan att sätta sina spår i världen och om mänskliga tillkortakommanden.

Bea Uusmas bok finns i olika utföranden. Jag har satsat på att skaffa den som inbunden, illustrerad utgåva och det är jag glad för. Det är ett praktfullt verk (läs ett smakprov) och foton mm förhöjer läsupplevelsen. Sedan finns boken  i en textutgåva (smakprov) och som e-bok, naturligtvis till ett lägre pris än den illustrerade utgåvan. Jag blir inte förvånad om den illustrerade utgåvan blir en vanlig julklapp i år.

Tre andra som har läst och känt som jag: Annika Koldenius, Nobelprisprojektet och Calliope books.

Lyssna gärna på Augustpodden med Bea Uusma.

Tillägg: Boken har fått Augustpriset 2013 som årets bästa faktabok. 

Missade du några seminarier på bokmässan? Eller Stockholm Literature? Ingen fara!

Missade du Bokmässan? Eller var du där men hann inte med alla seminarier som du hade velat se? Inget att gråta över, det finns räddning. Utbildningsradion har samlat ett tjugotal samtal och seminarier som UR Samtiden spelade in på bokmässan i Göteborg. Du hittar programmen HÄR.

Vad sägs till exempel om Caitlin Moran, Johan Persson och Martin Schibbye, P O Enquist och Helena von Zweigbergk eller Jonas Gardell? Dessa tänker jag titta på vid tillfälle. Inspelningarna ligger uppe fram till juli 2018 så någon panik är det tack och lov inte. 

Här är annars två seminarier som jag själv var på och kan varmt rekommendera: Fram med fiktionen (mitt blogginlägg) och Berättartraditionen lever vidare (mitt blogginlägg).

När jag ändå håller på att tipsa om inspelade seminarier och författarframträdanden, måste jag även länka till programsidan där programmen från Stockholm Literature i oktober finns samlade: HÄR. Philipp Meyer, Kim Thúy, Jan Kjaerstad och Monika Fagerholm (strålande samtal!) och Taiye Selasi lockar jättemycket.

Mycket nöje!

Augustpodden: Samtal mellan Bea Uusma och Lena Andersson

Jag tycker faktiskt att det är jätteroligt att lyssna på Augustpodden! Nu är del 5 ute. Samtalet mellan Bea Uusma och Lena Andersson har rubriken Det som göms i snö kommer upp i tö och det är ju fiffigt med tanke på vad deras böcker handlar om. I Augustpodden pratar de om att vara ute på hal is, jaga efter den exakta detaljen och dagsljusets betydelse för författandet. Jag har läst - och varit omåttligt förtjust i - Bea Uusmas bok om Andréexeditionen (planen är att det kommer en recension imorgon, så håll utkik), Lena Anderssons kärleksroman har jag dock inte läst. Än. Men den ligger här hemma och bidar sin tid. Så här presenterar författarna sina böcker för varandra inför samtalet:


Lyssna via iTunes här.

Så här års blir det lätt så här

Trött, tröttare, tröttast. Känner du igen dig just nu?

Doris Lessing är död

Doris Lessing är i författarnas himmel nu men hennes böcker är lyckligtvis kvar hos oss för alltid. Kommer ni ihåg hur det var när hon fick höra av journalisterna att hon har fått Nobelpriset? Hennes reaktion är lite av en klassiker numera.
Till exempel den här repliken:
– Vi ska fotografera er, har ni inte hört nyheten?
– Nej.
– Ni har tilldelats Nobelpriset i litteratur.
– Christ.

Eller den här:
– Vad betyder priset för er?
– Ja, jag har vunnit varenda europeiskt pris de senaste 30 åren, every bloody one of them.

Doris Lessing har blivit 94 år gammal och skrivit böcker i sextio år. Det är fantastiskt. Själv har jag läst Det femte barnet (här) och Ben, ute i världen (här). Många Lessing-romaner väntar på mig än.

 

Resultatet av "Hej bokkonsument-testet": Jag är allätaren och bokknarkaren

Det här personlighetstestet Hej bokkonsument! som Marcus på bokbloggen Marcusbiblioteket har knåpat ihop är jätteroligt. Resultatet jag har fått efter att först har besvarat alla frågorna är följande: Jag är allätare och bokknarkare. Det är i och för sig vad jag redan visste men det skadar inte att få sin diagnos svart på vitt. De flesta av påståendena här nedan stämmer mycket bra in på mig, med ett par undantag (det där om Daniel Steel och att all läsning är bra läsning, men låt gå). Jag är mycket nöjd med diagnosen! Funderar på att skriva ut den, rama in den och sätta upp på väggen vid mina överfulla bokhyllor. Som typ ett bevis för att det här med ständiga bokinköp inte är något jag kan rå för:

"Nej det kanske inte låter så glamouröst att vara en allätare och knarkare, men om jag säger såhär då: du är den som bär hela den här underbara jävla bokbranschen på dina axlar.

Det går att se dig på Swecon lika gärna som på Bokmässan lika gärna som på textival eller ett poetry slam (med reservation för viss statistisk felmarginal för det sistnämnde). Poängen är att du är fördomsfri och gillar bra böcker. Och bra böcker är som Pokémon för dig – du måste hela tiden fånga fler. Om du slutade köpa böcker nu skulle du klara åtminstone ett par år av läsning. "Hemska tanke", tänker du nu, "bara 2 år, jag måste köpa fler".

Du har färgsorterad bokhylla ibland, du har alfabetiserad bokhylla ibland. Du har dubbla rader i bokhyllan och böcker utspridda lite över allt. Du har boktipset och goodreads och kan snacka såväl deckare som dikt. Danielle Steel och Daniel Defoe är lika välkomna hos dig.

Du har döpt din unge/katt/hund/partner till Billy efter den kända bokhyllan, eller efter något annat bokrelaterat som typ din favoritkaraktär.

Ingen törs längre ge böcker till dig i present eftersom det är omöjligt för en utomstående att veta vilka titlar du har läst. Du älskar såväl att låna böcker som att köpa.

Du är en bokambassadör som sprider läsglädje och lånar gärna ut böcker. Du skulle kunna ha en väggbonad med texten "All läsning är bra läsning" men du är för busy med att planera inköpen på årets bokrea för att hinna brodera någon sån." (Från Marcusbiblioteket)

Augustpodden: Myter och dispyter

Tore Janson, som är nominerad till Augustpriset i kategorin Årets Svenska Fackbok för boken Germanerna, samtalar med Allan Klynne som är författare och fil dr. i antikens kultur- och samhällsliv. De pratar om historiekunskapernas betydelse. Är det bra att ha dem? Samtalsämnet historieförfalskning och mytens makt över vår historia och nutid känns lockande. Jag har inte läst boken men ska ta och lyssna på den här Augustpodden. Vem vet? Kanske blir jag inspirerad till läsning.
(Tidigare inlägg om Augustpodden)

   

Främlingsleguanen

Huvudpersonen i Martina Montelius debutroman Främlingsleguanen är en fyraåring utan föräldrar, utan namn och utan uttalad könstillhörighet. Barnet är en liten hen utan upphovsmän men med en tysktalande leguan som husdjur och vän. Främlingsleguanen är mycket speciell som barndomsskildring. Här är barndomen inte det minsta mysig, tvärtom är den äcklig, kladdig, utlämnande och full av rädslor och besvikelser. Martina Montelius roman handlar om ett barn som är van vid att ingen nånsin ser det och som tycker att världen är en ganska hemsk plats. Men gråta? I helvete heller!

Det utsatta barnet är ett vanligt tema i litteraturen och därför måste det vara extra svårt för en författare att undersöka ämnet från en ny sida och på ett sätt som känns nytt och originellt, men jag tycker att Martina Montelius klarar den svåra uppgiften med bravur, framför allt tack vare den okonventionella berättarstilen och det okonventionella språket. Berättelsen är skriven i jag-form, det är alltså fyraåringen själv som berättar om sitt liv. På vuxenspråk. Och det fungerar.

Barnet vi har att göra med har ett vuxet språk och dess tankeförmåga är också på en vuxen människas nivå, ofta till och med snäppet över den eftersom hen lätt genomskådar alla vuxna och deras förljugenhet och självgodhet. Andra små barn har jaget inte heller mycket till övers för, de är bara små, outvecklade varelser som i sin okunskap och naivitet låter sig vilseledas av vuxenvärlden. Jaget är ett barn som läser klassiker och använder ord som detektera, inducera och intervenera och som iakttar, analyserar och gör listor. Jagets huvudsysselsättning är att överleva och strategin är att göra sig osynlig.

Några månader har passerat sedan jag hoppade av dagis. Inga formulär fanns att fylla i, så jag öppnade i all anspråkslöshet grinden och gick hem. Personalen har inte vidtagit åtgärder. Förmodligen tror de att jag fortfarande är där.

Kontrasten mellan barnets ålder och dess sätt att uppfatta och kommentera sig själv och omvärlden är ett kraftfullt stilistiskt verktyg och ett grepp som jag gillar och uppskattar, också för att det sipprar fram ett slags galet humor ur det ibland högtravade språket. Till exempel tar inte jaget bara hand om sin reptil som råkar bli sjuk, hen "kurerar leguanens emotionella instabilitet". Med nikotinplåster dessutom.

När jaget blir mycket rädd för vuxenvärldens tilltag ser hen till att "sänka sin medvetandegrad" som barnet uttrycker det. Bli staty. Osynlig. Inte väcka onödig uppmärksamhet. För att överleva och inte bryta ihop följer jaget några enkla regler, bl.a. att det är tillåtet att gråta endast över sådant som är fiktion, som Lilla huset på prärien eller liknande. För övrigt råder rationalitet, självdisciplin och ordning. Denna regel nämns flera gånger under berättelsens gång, som det utsatta barnets mantra, och det känns verkligen grymt att inse att det antagligen är fråga om en vanlig försvarsmekanism som utsatta barn tar till i krissituationer.

Jag har läst Främlingsleguanen som en berättelse i två plan. Dels som en ganska rolig skildring av en lillvuxen persons liv efter att hen har sagt upp sig på sitt dagis i syfta att börja ett nytt liv enligt egna önskemål (även om det inte går helt enligt planerna), dels som en smärtsam allegori över vilka strategier utsatta barn tvingas att ta till för att klara livhanken och förståndet. Så Främlingsleguanen är både rolig och smärtsam.

Jag har inte berättat så mycket om själva handlingen för jag uppfattar den egentligen som underordnad själva idén om det ensamma barnet. Men visst finns det fler karaktärer i boken, visst händer det saker i vardagen. I jagets närhet finns till exempel den något udda grannkvinnan Ammi, läskiga tanten kallad, som i början av bekantskapen ger jaget trygghet, men oundvikligen sviker även hon till slut. När barnet upptäcks och följaktligen hamnar på barnpsyk, fråntagen sin leguan, blir det svårt att styra sorgen och rädslan mer.

Jag är imponerad och fascinerad av den här debutromanen, den är precis i min smak när det gäller språket och tonen i berättandet. Jag kommer helt klart att framöver hålla ett öga på romanförfattaren Martina Montelius. Främlingsleguanen är ett stycke prosa som sticker ut, på ett positivt sätt. En underbar roman!

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Augustpodden: P O Enquist och Lena Sundström i samtal

Årets Augustnominerade författare har blivit ombedda att läsa varandras böcker för att sedan samtala om dem. Samtalen spelas in och resulterar i historiens första Augustpodd, som ett sätt att fira 25-årsjubileet av Augustpriset. Avsnitten publiceras löpande fram till Augustgalan den 25 november. De finns förutom på hemsidan också tillgängliga på iTunes allt eftersom de spelas in.

Eftersom Bokmania i första hand riktar in sig på vuxenlitteratur ska jag publicera podd-avsnitten ur den kategorin. Om du är intresserad av att lyssna på författare nominerade i barn- och ungdomsklassen, hänvisar jag till Augustpodden.

Det är kul att plötsligt kunna följa med hem till några av de nominerade författarna eller bara sitta med på ett hörn på ett kontor eller ett café någonstans och tjuvlyssna på deras samtal.

P O Enquist och Lena Sundström

Idag kan ni, Bokmanias läsare, ta del av samtalet mellan Per Olov Enquist och Lena Sundström. Båda tillhör mina favoriter, jag lyssna r alltid mer än gärna på vad de har att säga. I Augustpodden pratar de om ansvar, sex och politik. Det är spännande! Varför är det så svårt att skriva om sex och tortyr? Existerar kvistfria furugolv? Är det lättare att skriva en roman än en fackbok? Det är några av frågorna de försöker att reda ut.

Samma värld!

Lyssna, lyssna, lyssna! Samma värld är ett fantastiskt stycke text som också är mästerligt framfört. Sedan jag hörde dikten i Go´kväll för mer än en månad sedan har jag återvänt till den flera gånger. Den är vacker och mycket tankeväckande. Varsågod, Emil Jensen.

 

Måndag imorgon. Blir det Book Hangover för dig?

Böcker + te = 100% SANT

Att det smakar gott med en kopp te när man sitter och läser en bok är ett välkänt faktum. Men det kanske också gäller att välja rätt sorts te, eller vad säger du? Vad sägs då om en serie teer inspirerade av litterära klassiker? Jag tror att min favorit skulle bli Alice i Underlandet. Jag är extra förtjust i att inledningsstycket finns tryckt på burkens baksida. Design: Flora Chan.

En mörk strimma av ljus

När jag var på bokmässan i september valde jag att gå och lyssna på författaren och journalisten Samar Yazbek ett par gånger, bl.a. tack vare ett tips från Anna på bokbloggen Och dagarna går.

Samar Yazbek bor sedan 2011 i exil i Frankrike men kommer från Syrien, ett land där hennes roman En mörk strimma av ljus också utspelar sig. Förra året fick Samar Yazbek Svenska PEN:s Tucholskypris för sin rapportering från upprorets Damaskus.

En mörk strimma av ljus handlar inte om kriget i Syrien utan handlingen utspelar sig fortfarande i fredstid. Berättelsen börjar ganska banalt med att överklasskvinnan Hanan en natt finner sin man i sängen med tjänsteflickan Alya. Flickan blir omedelbart utkastat ur huset, slängd tillbaka till misären i Damaskus fattigkvarter. Också Hanans liv skakas om. Genom att både Hanan och Alya ser tillbaka på vad som har hänt utvecklar sig historien till ett okonventionellt relations- och kärleksdrama bakom murar resta av klasstillhörighet och könsroller.

Allt eftersom handlingen fortskrider bjuder Samar Yazbek oss in bakom stängda dörrar. Framför oss breder ut sig ett samhälle där två saker är styrande - patriarkatet och klass. Männen bestämmer över kvinnorna i både över- och underklassen och samtidigt utövar kvinnorna makt gentemot varandra också såväl inom den egna klassen som över klassgränser och den maktutövningen är nog så hård och grym, ungefär efter principen att man alltid ger sig på den som i något avseende är svagare än man själv. Ett kraftigt medel är sex och i Yazbeks roman är sex och sexuellt utnyttjande kvinnor emellan ett viktigt verktyg för maktutövande. Hanan och Alya blir båda efter ett tag mycket beroende av sitt förhållande, både fysiskt och emotionellt, samtidigt som relationen matmor och tjänsteflicka egentligen är den enda rådande, inte bara på dagtid.

Alya försökte komma ihåg vilka skor hon gått i hemma hos Hanan och började skratta när hon insåg att hon inte ägt några ytterskor. Allt hon hade var tofflor eller skor för tjänstefolk. Vid de få tillfällen då hon varit tvungen att gå ut hade hon använt sina tofflor. Det hade aldrig föresvävat Hanan, som överöst henne med presenter och lärt henne röka cigariller, att köpa henne ett par skor. Alya hade varit hennes fånge, ett redskap för hennes nycker. Hanan hade inte velat att hon någonsin skulle lämna villan.

Medan Hanans livsberättelse är fängslande och på grund av de patriarkala normerna även upprörande och sorglig, är Alyas historia brutal och omskakande. Hon har vuxit upp med misshandel, våldtäkter, förnedring, smuts och stank och vill inte tillbaka till det livet. Inte nu när hon har fått smaka på kärlek och en relativ trygghet i Hanans hus. Och Hanan? Vad känner hon i sitt hjärtats skrymslen?

Samar Yazbek lyckas med enkla medel och ibland nästan med viss naivitet i uttrycket få fram kontrasterna i det syriska storstadssamhället. Hon får fram nyanserna mellan rikedom och lyx och den brutala skillnaden mellan rikedom och fattigdom. Hon får mig som läsare att förstå på vilket sätt männens hårdhänta makt får kvinnor att också utöva makt, fast med ord och mjuka fingrar i stället. Hur alla vill kontrollera någon, det gäller bara att hitta ett sätt. Hon skildrar kärlek och hat som bränsle för människors agerande samt egoism och oförmåga att se den verkliga människan bakom ansiktet på den som man inbillar sig att man faktiskt älskar.

En mörk strimma av ljus vibrerar av känslor. Det är en fängslande roman.

Läs gärna och lyssna på reportaget om boken och författaren i Kulturnytt.


Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Varsågod - en 1700-talsdikt om böcker

Til mina böcker

Du vishets samling, du förnuftets bästa föda,
Du ledsna stunders bot, du ädla sinnes ro !
Hur’ trygg kan jag, bland Er, I stumma vänner, bo,
Som synas utan smink, och vinnas utan möda ?
I varnen ej av agg, med smickran ingen döda :
Man, utan fara, kan på orden Eder tro.
För den, vars tankar hälst på kunskapsvägen gro,
Ert bästa sällskap städs av nöjen överflöda.
Vad ljuva tidsfördriv förmån I icke ge ?
Man sanning får hos Er beprydd och upptäckt se :
Kring världsens skådoban naturen genomfara.
Sig själv, och allt vad är för män’sko-ljus berett :
Kan någon lust emot så rena nöjen svara,
Som kraft och näring ger åt hjärta och åt vett ?

(Sonet "Til mina böcker" av Hedvig Charlotta Nordenflycht, ca 1752)

Bokälskare är folk med humor

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA, och kolla här för där finns det mycket mer :-D

Kerstin Thorvall: Uppror i skärt och svart

Den första biografin över Kerstin Thorvall, bekännelsebokens obestridda drottning, heter Kerstin Thorvall: Uppror i skärt och svart och är skriven av författaren och kulturjournalisten Beata Arnborg.

Kerstin Thorvall (1925-2010) var dotter till en kristen mor och en psykiskt sjuk far och enligt dåtidens regler borde hon inte ha fötts. Uppfostran, generna och sedan vetskapen om sin bakgrund har präglat hennes liv; hon led av depressioner och ångest som hon dämpade med hårt arbete och genom att ta för sig av sex. Detta är inget som överraskande kommer fram i biografin, allt är redan känt från Thorvalls egna litterära produktion. Vad Arnborg gör är att hon granskar och jämför verklighet med fakta och fiktion i romanerna (och påpeka skillnaderna) samt låter familjen, vänner och kollegor att kommentera och uttala sig i hög utsträckning, ibland i överkant. Biografin är kronologiskt upplagd. Den börjar med föräldrarnas bröllop och faderns brutala våldtäkt av mamman, dotterns födelse och hennes barndom och uppväxt. Egna äktenskap, egna barn. Tecknandet och skrivandet. Resorna. Döden.

Kerstin Thorvall var framgångsrik som modetecknare, skribent i veckopressen, barnboks- och romanförfattare, lyriker, debattör. Vi ser en begåvad människa med stort behov av gensvar, ombytlig i sitt umgänge, besvärlig och hätsk, egocentrisk som mor.

Arnborg gör gällande att Thorvall är omistlig för den svenska samtidslitteraturen och trots att hon på sin tid var hårt ansatt av främst manliga kritiker, fick hon i slutet av sitt liv en viss upprättelse. Arnborg visar också hur viktig Kerstin Thorvall var för en hel generation kvinnor. Hon vaskar fram ett kvinnligt geni, en konstnär och förkämpe i kvinnans frigörelsekamp, en människa som var mycket och för mycket och både före sin tid och ett barn av den. Det är flera motstridiga bilder av Thorvall som Beata Arnborg svetsar samman och hon gör det mycket bra.




(Den här recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 2013-10-22. Här på bloggen återges den med tidningens samtycke.)




Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Saknade

Merethe Lindströms andra roman på svenska, Saknade, har berört mig och etsat sig fast på det sätt som bara ett fåtal böcker gör. Om det var handlingen? Om det var språket? Jag tror att det var den unika "lindströmska" kombinationen av båda som gjorde romanen oförglömlig för mig, trots att jag kunde känna igen lite av tematiken och språkstilen från Dagar i tystnadens historia som belönades med Nordiska rådets litteraturaturpris 2012 och kom på svenska förra året (recenserades här).

Hur skriver man fram tystnaden och människors oförmåga att tala med varandra, fast de skulle vilja? I Saknade gör Merethe Lindström just det, skriver fram tystnaden, hjälplösheten, moderskärleken, vilsenheten och rädslan. Boken handlar om Ida som är barnpsykolog och ensamstående mamma till Silje. I enlighet med ordspråket som säger att skomakarens barn ofta går barfota, har Ida stora problem med sin dotter. Ida når inte till henne, vet i ärlighetens namn inte ens var hon är, har inte sett henne på länge. Sedan tonåren har Silje varit borta långa perioder, knarkat och levt ett utsatt liv. När de då och då har kontakt, vågar Ida inte fråga Silje om vad hon gör och hur hon har det. Hon blir stum av rädsla för att frågorna skulle jaga bort Silje. Fast Silje försvinner ändå igen, gång på gång. Tankarna på dottern som finns där ute någonstans vållar Ida en stor själslig smärta och hon känner sig hopplös också som barnpsykolog. Hur ska hon kunna hjälpa andra när hon inte kan hjälpa sin egen dotter och sig själv?

När blev jag stum? När blev det jag kunde, när blev det så hjälplöst? Yrket. Andra erfarenheter. Det finns ingenting i det språk jag har lärt mig som kan användas.

Nuet framkallar naturligtvis också minnen från Siljes barndom, som den gången hon som liten flicka försvann i köpcentret men hittades flera timmar senare i skogen. Kunde hon ha blivit utsatt för övergrepp? Varför ville flickan aldrig berätta något? Ida rotar i det förflutna, gräver i minnen som är fulla kontraster.

Som om det med hjälp av orden fanns en ny möjlighet, att orden låg där och var en hängbro mellan det som hade varit möjligt och det som hela tiden hade verkat omöjligt.

Den viktiga handlingen i Saknade utspelar sig i människors inre och för att gestalta starka känslor väljer Merethe Lindström att gå den språkliga sparsamhetens väg där mindre blir mer. Korta, avhuggna meningar, fragment. Motstridiga tankar som korsar varandra i flödet precis som det brukar vara i hjärnan när vi sitter och grubblar och ältar. Genom att använda språket som ett slags dämpande filter lyckas hon skapa distans till de starka känslorna utan att det förtar effekten. Tvärtom. Vad människor inte säger. Den tystnaden!

Mycket av textens kraft sitter i detaljerna. Merethe Lindström förstår att det är i detaljerna som livet finns och fäster därför gärna sin blick på små rörelser, kroppsliga förnimmelser och synintryck. Men också på vardagsföremål som alltid avslöjar något om personerna som äger dem och om omständigheterna.

Jag hör en telefon som ringer. Först tror jag att det är den gamla telefonen ute i hallen. Men det är mobilen. Du kan alltid nå mig på det numret, du kan alltid ringa mig, Silje. Jag söker igenom rummet och försöker komma underfund med varifrån ljudet kommer, men jag lyckas inte, den ena örat utan hörsel gör mig förvirrad. Till slut hittar jag mobilen i soffan. Den ringer inte längre.

När jag läste ut Saknade funderade jag länge över detta med ord och tystnad, vad de gör med oss, vad de kan göra oss till. Är det kanske så att vi tror att tystnad är ett gömställe? Att om vi kryper in där kan ingen hitta oss? Och så inbillar vi oss att det är bättre så? Jag vet inte. Men att Saknade är en väldigt bra bok, det vet jag.

Svensk översättning: Urban Andersson.

Titta gärna på klippet från Kulturnyheterna. Ulrika Milles berättar mer om boken och sätter handlingen på ett intressant sätt i ett större samhällsperspektiv.





Köp boken på Bokus eller AdLibris. Som e-bok kostar Saknade endast 60 kr!