I novellens inledning vaknar fadern svettig ur en mardröm i vilken han just var i färd med att döda sin son. Han grubblar över hjärnas irrvägar och minns grälet som han hade med sonen kvällen innan. Grabben ska bli svetsare, den jäveln. Han som har läshuvud och allt och skulle kunna bli något bättre än fadern blivit. Frun var inte till mycket hjälp under meningsutbytet. Du som alltid är så stolt över ditt svetsande, sa hon till honom, det har väl smittat av sig på pojken. Helvete! Då hör han pojkjäveln skramla i köket, går ut dit, de pratar. Det är tidigt på morgonen, grabben ska till jobbet. På kvällen hittar pappan en hälsning från sonen på köksbordet och ögonblicket som följer är ett av de vackraste beskrivningarna av faderskärlek som jag läst.
Det är en fantastisk novell, skriven med stor inlevelse och psykologisk insikt. Aino Trosell lyckas mycket bra med känslokrockarna och skildrar konflikten mellan fadern och sonen med ömhet, värme och humor. Sonen är en fin och klok kille som avväpnar sin pappa innan han hinner blinka.
Jag tycker också att det är roligt hur Aino Trosell utnyttjar sin något udda kunskap om svetsyrket. Det märks att hon själv tycker att det är ett spännande yrke att vara svetsare och att det krävs stor yrkesskicklighet för att vara bra på det. Hon har jobbat som svetsare i sin ungdom, hörde jag henne berätta en gång i någon intervju, och den här novellen andas verkligen fascination över hantverket.
