Några rader ur Cartarescus tal som jag själv gärna vill behålla i minnet (i översättning av Inger Johansson):
Läsa Homeros i mobilen? Först slogs jag av det övermodiga, kanske rentav hädiska i situationen. Jag lade ifrån mig mobilen där versraderna stod uppställda som stridsberedda akajer. Jag blev sittande med blicken i fjärran och kände bara den klara höstkylan. Hur kommer det sig att Iliaden som först levde i rapsodernas minnen och strupar utan vidare kunnat överföras till den nya tekniken med papyrusrullar, sedan till den nya boktekniken och till elektronisk form, oavkortad och utan tillägg, och liksom leviterat över alltihop, precis som lagens ord sägs ha gjort över Mose stentavlor? Hur kommer det sig att de flesta böcker är glömda redan innan de hunnit skrivas, medan somliga överbryggar avstånd i rum och tid och tekniker, så att någon en höstmorgon flera tusen år efter deras tillkomst kan vakna och få lust att läsa om dem?*****
Litteraturens palats – som vi bokmänniskor söker oss till från alla håll, från alla tider, från alla historiens gömslen – reser sig på en ofantlig hög med spillror. Det är de dåliga böckernas berg, de i normlöshet förlorade och likväl viktiga, eftersom det är de som lyfter upp och synliggör helgedomen. Det är böckerna som skrivits för pengar, som lästs av voyeurism och sedan kastats i en gravhög stor som Golgata. Det är nittionio procent av världens böcker.*****
Den stora litteraturen består inte av konstruktion, inte av teman, inte av ordkonst. Den når det mänskligas yttersta gräns, bortom vilken vi är omgivna av en oändlig gud.*****
Jag skulle inte skriva en rad om inte litteraturen vore min religion. Och jag skulle inte läsa en författare som inte gör skrivandet till något mer än en fråga om liv och död – till en fråga om tro. Det har jag inte tid till.
