Hon har växt upp i en anonym vietnamesisk storstad som adoptivdotter till en lärarinna som också sålde bananer som hon själv glaserade i kokos. När Mãn senare kommer till Montreal lagar hon mellanmålet till sin man eftersom hon vill att han efter tjugo år i Kanada återigen ska få känna smaken av den typiska blandningen av jordnötsolja och kokos. Hon hoppas få tjäna honom och göra honom sällskap utan att tränga sig på, "lite grand som smakerna själva, som nästan passerar obemärkta eftersom de alltid finns där".
Mãn och hennes man driver en restaurang där det varje dag serveras bara en rätt. Matlagningen, ingredienserna, smakerna och dofterna är romanens byggstenar. Likt Proust som låter minnen väckas av Madeleinekakan doppad i lindblomsteet, serverar Kim Thúy hela berättelser sprungna ur alla gamla recepten. Via maten kommer historier från Vietnam och flera personliga livsöden till oss och i kombination med Thúys geniala språkbehandling är dessa stycken små prosaiska underverk. I en skål kycklingsoppa skriver Kim Thúy fram sitt forna hemland Vietnam.
En enda rätt per dag. Ett minne åt gången. för jag fick anstränga mig hårt för att inte låta känslorna svämma över tallrikens gränser. Varje gång saltkaret av misstag föll till golvet och täckte det med vita korn hade jag fullt upp med att lägga band på mig själv för att inte räkna saltkornen, så som mamma brukade göra när hennes dagsranson inskränkte sig till trettio korn. Vår allt större kundkrets hindrade mig som tur var från att försjunka i synen.I Kanada upptäcker Mãn att man visst får önska sig något i livet, att man visst kan längta efter något trots att namnet dikterar annat. När hon en dag träffar en ung man på restaurangen börjar hon för första gången i sitt liv också längta efter (och uppleva) kärleken. Kärleksaffären utanför äktenskapet skakar om Mãns världsuppfattning i grunden. Som vietnames har hon varit van att leva i nuet utan gårdagens och morgondagens närvaro - och acceptera det - men med kärleken kommer tiden och ifrågasättandet in i hennes liv.
Mãn samlar på ord, det gjorde hon redan som ung när hon kom över boksidor som handlarna använde för att slå in bröd eller fisk. Det var när böcker var förbjudna varor i Vietnam.
Ur denna värdefulla skörd lade jag ordet "leda" ur boken Bonjour tristesse av Francoise Sagan på minnet, liksom "längtan" av Verlaine och "straffkoloni" av Kafka. Mamma förklarade också vad fiktion betyder med hjälp av följande mening av Albert Camus i Främlingen, då det hos oss var otänkbart att en kvinna uttryckte den sortens önskemål: "På kvällen kom Marie och frågade om jag ville gifta mig med henne".Att ord är viktiga även för Kim Thúy kan man inte missa när man läser texten. Ordens klang, form och innebörd kan ibland leda till missförstånd, vad vissa ord betyder är inte självklart när man möter dem för första gången.
Jag tar ständigt miste; hittills har jag blivit mest förvånad över ordet "rebell" som jag trodde kom från franskans "belle", vilket betyder vacker: att bli vacker på nytt därför att skönhet är något som man erövrar och förlorar.I romanen har ord sin plats och sin betydelse, inte minst genom hur layouten lyfter fram några av dem. Ett klarrött ord på vietnamesiska och svenska i marginalen högst upp på sidan när ett nytt kapitel börjar är inte bara effektfullt och stiligt, det är talande också. Det valda vietnamesiska ordet ger kapitlet dess själ.
Kim Thúys berättarstil är kompakt, kapitlen är ibland bara några få rader långa. Ändå ryms här både mörker och ljus. Jämfört med förra boken (Ru, recenserades här) är Mãn betydligt ljusare och några enstaka gång också rolig. Kim Thúy skriver en fantastisk och unik prosa, en värld att kliva in i. Den smakar och doftar Vietnam.
Titta gärna på reportaget som Kulturnyheterna har gjort.
Köp boken på Bokus
