Hanna har blivit utbränt på grund av sitt jobb som socialarbetare inom fas 3-projektet och Judit kämpar med att bli erkänd för sitt måleri, vilket har gått så där. Båda är också trötta på karlar de har att dras med. Tanken är att de ska vara borta i ett år för att sedan komma tillbaka. Läkta. De är upprymda när de ger sig iväg, som två tonårsflickor på rymmen. Tänk att de är så modiga... Väl på plats på lilla ön lever de helt avskurna från omvärlden, enda kontakten med andra människor har de vid proviantering på grannön varannan vecka eller så. Inga moderna faciliteter, inga datorer, inga mobiltelefoner. En liten kanot har de som transportmedel, inte ens en motorbåt. Lokalbefolkningen får höra att systrarna absolut inte vill bli störda, något som visar sig vara ödesdigert.
Boken börjar som en relationsroman om systerskap och kvinnornas sociala villkor (Aino Trosells starka gren) men utvecklas snart till en psykologisk thriller. Det är givet att en gammal hemlighet som i åratal har förtigits mellan systrarna kommer upp till ytan och förgiftar stämningen i paradiset till det outhärdliga. Och när kanoten plötsligt är borta och därmed systrarnas enda möjlighet att lämna ön och få kontakt med omvärlden blir situationen snabbt kritiskt, särskilt när dricksvattnet i dunkarna också börjar ta slut. Allt detta sker dessutom i ett läge då Hanna och Judit helt mist förmågan att kommunicera med varandra. I det här skedet satt jag fastnaglad och ville ha mer.
Jag tycker att Aino Trosell lyckas bra med porträttet av systrarna, skildringen av deras relation och det psykologiska maktspelet de emellan. Storasystern som alltid har vetat bäst och som plötsligt tappar handlingskraften och talförmågan, det är spännande och levande beskrivet, liksom lillasysterns oanade ilskna kraft och hämndlystnad. Författaren borde ha nöjt sig med det, inte blanda in så mycket annat också.
Ja, paradiset blir till ett helvete och den tänkta viloperioden till en utmattande kamp på liv och död. När berättelsens final kommer blir jag alldeles överrumplad av den oväntade vändningen i handlingen - och ganska besviken eftersom jag plötsligt inte förstår någonting. Vad var dröm och vad var verklighet? Vilka ledtrådar har jag missat? Det måste ha funnits ledtrådar i texten som signalerade att allt inte var som det syntes vara? Helst skulle jag behöva backa och läsa om de sista två tre kapitlen men orkade inte med en omtagning, mitt engagemang för berättelsen har försvagats för mycket. Eftersom jag lyssnade på romanen som ljudbok gick det inte ens att bara bläddra tillbaka lite grann för att dubbelkolla vissa saker. Min läsning av En egen strand slutade alltså med ett snopet "jaha?".
En egen strand är en roman som vill så mycket att konstruktionen kväver inlevelsen och inslag som är tänkta att öka spänningen stör i stället - här tänker jag t.ex. på ett par äventyrshändelser till havs som jag hade lugnt kunnat vara utan. Aino Trosell är en duktig berättare men i det här fallet vore mindre mer.
När det gäller ljudboksversionen som jag har tagit del av, är Stina Ekblads uppläsning makalöst bra eftersom hon med sin röst fångar varje liten känsloyttring, spänning och förskjutning. Hon är strålande. Kanske är det rent av så att uppläsningen lyfter hela romanen? Det händer ibland.
Köp boken på Bokus
