Analfabeten som kunde räkna är Jonassons nya roman och det är inte något fel på
författarens fantasi och fabuleringsförmåga den här gången heller.
Analfabeten heter Nombeko Mayeki
och kommer från Sydafrikas största kåkstad. Som femåring börjar hon arbeta som
latrintömmare, blir föräldralös vid tio, vid fjorton blir hon chef för
latrinföretaget, vid sjutton fånge på en forskningsanläggning för kärnvapen.
Hon är gatusmart och ett matematiskt underbarn. Det är hon som räknar ut att
den statistiska möjligheten att en analfabet i 70-talets Soweto växer upp och
en dag finner sig instängd i en potatisbil tillsammans med svenske kungen och
statsministern är en på fyrtiofem miljarder sjuhundrasextiosex miljoner
tvåhundratolvtusen åttahundratio. Ändå verkar hon ha bortsett från variabler så
som en sydafrikansk atombomb på tre megaton som ligger gömd i en lada i Gnesta,
ägd av gamla Greta, tillika grevinnan Virtanen och barnbarn till Gustaf
Mannerheim. Två israeliska Mossadagenter och en vänligt sinnad kinesisk
president borde också finnas med i beräkningen. Fast då skulle den statistiska
sannolikheten sjunka ännu mer. Ändå är det just vad som händer i boken.
Nombeko kommer till Sverige 1987
och hennes väg korsas snart med de mycket lika och än mer olika
tvillingbröderna Holger och Holger. Holger 1 är en knäppskalle och Holger 2
finns inte, i alla fall inte enligt Försäkringskassans uppgifter. Likväl blir Nombeko
och tvåan ihop. Holger 1 har som livsuppgift att föra vidare pappa Ingmars verk
som i åratal gick ut på att med alla medel ställa till oreda i de monarkistiska
leden. Eftersom en atombomb skulle passa Holger 1, måste Nombeko och Holger 2
hålla den hemlig för honom och hans arga anarkofeminist till flickvän.
Att Jonasson gör kungen och
statsministern till romanfigurer är roligt och friskt, men ni må tro att varken
Nombeko eller hennes vänner låter sig imponeras av överheter. Som helhet driver
romanen också denna gång med mänsklig dumhet och inskränkthet. Med humorns
hjälp visar den fingret åt fördomar, rasism och fundamentalism. Stilen bygger
på situationskomik, underdrifter och ironi. Det är mycket man känner igen.
I jämförelse med ”hundraåringen”
har ”analfabeten” sämre flyt ju närmare slutet man kommer, boken tappar fart de
sista hundra sidorna och det blir glesare mellan skratten. Men Analfabeten som kunde räkna står sig som
en mycket god tvåa.
Hundraåringen som klev ut genom fönstret recenseras här på bloggen.
Hundraåringen som klev ut genom fönstret recenseras här på bloggen.
(Recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 13-10-01. Här på bloggen publiceras texten med tidningens samtycke.)