lördag, oktober 19, 2013

Än klappar hjärtan

Systrarna Astrid, Sandra och Lena. Deras öden. En sommar som är och en sommar som har varit, växelvis beskrivna från systrarnas olika perspektiv. Helena von Zweigbergk, en av Sveriges mest folkkära författare, är tillbaka med en ny relationsroman.

Än klappar hjärtan handlar alltså om tre systrar. De håller på att gå ner sig i gamla och nya oförrätter och utstrålar en desperat längtan efter att få tillbaka sina liv från förr.

Romanen börjar med en vardaglig scen som kan ses som symboliskt viktig för hela berättelsen. Astrid står vid delikatessdisken och ska köpa några goda ostar att ha på buffébordet nästkommande dag när hennes son ska ta studenten. Men hon står där och velar, vet inte alls vad hon vill ha. Så är det med Astrid. Velighet är hennes andra namn. På samma sätt vet hon inte heller om hon vill ha sin man Henrik eller hellre sonens biologiske pappa som är inbjuden på festen och som hon inte har sett sedan pojken var ett år gammal. Charmige men omogne Michael, Astrids stora kärlek som fortfarande bränner. Men snart blir Astrid varse att hennes velighet har ett pris. Och notan delas mellan henne och de som älskar henne mest: maken, sonen och de två döttrarna. Tyvärr tycker jag att Astrid är för schablonartat skildrad för att jag ska ta henne tillräckligt på allvar. Hon liknar en karikatyr, är irrationell och självupptagen. En mur som är svår att forcera.

Det blir en sommar som dramatiskt förändrar systrarnas liv. Förutom svek, lögner, förluster och brustna drömmar handlar Än klappar hjärtan om sökande efter platsen varifrån man kan få syn på sitt liv från den rätta vinkeln. För att se det sådant som det verkligen är. Med tanke på hur mycket grus vi ofta har i ögonen, är det inte lätt.

Lillasystern Lena får besked om att hon har obotlig cancer och endast några månader kvar att leva. Trots sjukdomen och dödsdomen är Lena den mest levande karaktären i boken. Hon har inte råd med lögner längre, masker ska av och gamla oförrätter ska upp på bordet. Inget ska sopas under mattan längre. Lena har ett hemligt kärleksförhållande på andra sidan Atlanten men ingen egen familj, så hennes livs största strid utspelar sig mestadels på systerskapets planhalva. Hennes sjukdom kanaliserar fram kärleken systrarna emellan, liksom viljan att reda ut missförstånd och förlåta misstag. Åtminstone i den mån det går.

Och så är det Sandra, mellansystern. Hon brottas dels med ekonomiska svårigheter när hennes och maken Pers dansskola hotas av konkurs, dels också med brustna drömmar och ett krackelerat äktenskap. Hon och Per är utelämnade och varandras rastlöshet och missnöje medan dottern Emilia vissnar mellan dem. Som den mellansyster Sandra är spelar hon också vågmästarrollen mellan Astrid och Lena.

Stilistiskt har romanen sina toppar och sina dalar. Som vanligt är Helena von Zweigbergk som bäst när hon låter personerna själva komma till tals i dialoger eller när hon speglar deras relationsproblem mot bakgrunden av vardagliga banaliteter. Hon är stor i det som finns närmast hjärtat och i det småskaliga. Då känner jag verkligen hjärtan att klappa och texten att skälva. Men när hon lämnar över till romanens allvetande berättare kommer varken röster, känslor eller stämningar fram. Då finns där plötsligt en glasruta.

En fjärde kvinna finns också närvarande, systrarnas mor. Hennes roll är en biroll men hennes sorg och rädsla är lika stor som hennes kärleksfulla famn. I sista kapitlet hör vi henne och det är då jag inte längre kan värja mig mot tårarna.




(Den här recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 13-10-01. Här på bloggen efterpubliceras den med tidningens samtycke.)


Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Inga kommentarer: