Den sympatiska Taiye Selasi

  En av böckerna att längta till i vinter: Komma och gå av Taiye Selasi.

Kim Leine har fått Nordiska rådets litteraturpris 2013 - nu blir det att läsa av!

Foto: Magnus Froderberg/norden.org

Nordiska rådets litteraturpris som är på 350 000 danska kronor har i år tilldelats den dansk-norske författaren Kim Leine för romanen Profeterna vid Evighetsfjorden som enligt motiveringen är "ett medryckande epos om förtryck och uppror, ett antikolonialistiskt, brett förgrenat verk, som fantiserar över människan som kropp och tanke." Profeterna vid Evighetsfjorden är Kim Leines fjärde roman och berättar historien om den danske prästen Morten Falck som i slutet av 1700-talet reser till Grönland.

Leine är född i Norge, men flyttade till Danmark som 17-åring. Kim Leine har bott och arbetat på Grönland i 15 år. År 2004 återvände han till Danmark och debuterade med minnesromanen Kalak (2007).

2009 utkom romanen Tunu, där Kim Leine söker sig tillbaka till Grönland, denna gång som ram för berättelsen om en ung dansk manlig sjuksköterskas möte med det grönländska samhället och bygdekulturen.

Jag har inte läst något av Kim Leine men har varit lite nyfiken redan sedan Kalak kom ut för den boken har jag hört mycket gott om. Som så ofta har det bara inte blivit av att läsa den. Jag är jättenöjd och glad över att Leine vann för nu blir det att läsa av! Redan igår kväll klickade jag hem den prisade romanen som e-bok. Den verkar hur bra som helst. I vinter blir den läst, hurra. Här nedan finns ett reportage om författaren och Profeterna vid Evighetsfjorden som sändes i Kulturnyheterna.

Vad tycker du om årets vinnare? Jag försöker läsa böcker av de som vinner Nordiska rådets litteraturpris, förra årets vinnare Merethe Lindström har blivit en favorit. Brukar du läsa verk av vinnarna?

Mãn

Mãn är titeln på Kim Thúys andra roman på svenska och också namnet på romanens huvudperson och berättarjag. Eftersom namnet Mãn betyder "som fått allt hon bett om" eller "det finns inget mer att begära" eller "alla önskningar har gått i uppfyllelse" känner sig Mãn förpliktigad till att vara nöjd och tillfreds med livet. Länge är hon det också.

Hon har växt upp i en anonym vietnamesisk storstad som adoptivdotter till en lärarinna som också sålde bananer som hon själv glaserade i kokos. När Mãn senare kommer till Montreal lagar hon mellanmålet till sin man eftersom hon vill att han efter tjugo år i Kanada återigen ska få känna smaken av den typiska blandningen av jordnötsolja och kokos. Hon hoppas få tjäna honom och göra honom sällskap utan att tränga sig på, "lite grand som smakerna själva, som nästan passerar obemärkta eftersom de alltid finns där".

Mãn och hennes man driver en restaurang där det varje dag serveras bara en rätt. Matlagningen, ingredienserna, smakerna och dofterna är romanens byggstenar. Likt Proust som låter minnen väckas av Madeleinekakan doppad i lindblomsteet, serverar Kim Thúy hela berättelser sprungna ur alla gamla recepten. Via maten kommer historier från Vietnam och flera personliga livsöden till oss och i kombination med Thúys geniala språkbehandling är dessa stycken små prosaiska underverk. I en skål kycklingsoppa skriver Kim Thúy fram sitt forna hemland Vietnam.

En enda rätt per dag. Ett minne åt gången. för jag fick anstränga mig hårt för att inte låta känslorna svämma över tallrikens gränser. Varje gång saltkaret av misstag föll till golvet och täckte det med vita korn hade jag fullt upp med att lägga band på mig själv för att inte räkna saltkornen, så som mamma brukade göra när hennes dagsranson inskränkte sig till trettio korn. Vår allt större kundkrets hindrade mig som tur var från att försjunka i synen.

I Kanada upptäcker Mãn att man visst får önska sig något i livet, att man visst kan längta efter något trots att namnet dikterar annat. När hon en dag träffar en ung man på restaurangen börjar hon för första gången i sitt liv också längta efter (och uppleva) kärleken. Kärleksaffären utanför äktenskapet skakar om Mãns världsuppfattning i grunden. Som vietnames har hon varit van att leva i nuet utan gårdagens och morgondagens närvaro - och acceptera det -  men med kärleken kommer tiden och ifrågasättandet in i hennes liv.

Mãn samlar på ord, det gjorde hon redan som ung när hon kom över boksidor som handlarna använde för att slå in bröd eller fisk. Det var när böcker var förbjudna varor i Vietnam.

Ur denna värdefulla skörd lade jag ordet "leda" ur boken Bonjour tristesse av Francoise Sagan på minnet, liksom "längtan" av Verlaine och "straffkoloni" av Kafka. Mamma förklarade också vad fiktion betyder med hjälp av följande mening av Albert Camus i Främlingen, då det hos oss var otänkbart att en kvinna uttryckte den sortens önskemål: "På kvällen kom Marie och frågade om jag ville gifta mig med henne".

Att ord är viktiga även för Kim Thúy kan man inte missa när man läser texten. Ordens klang, form och innebörd kan ibland leda till missförstånd, vad vissa ord betyder är inte självklart när man möter dem för första gången.

Jag tar ständigt miste; hittills har jag blivit mest förvånad över ordet "rebell" som jag trodde kom från franskans "belle", vilket betyder vacker: att bli vacker på nytt därför att skönhet är något som man erövrar och förlorar.

I romanen har ord sin plats och sin betydelse, inte minst genom hur layouten lyfter fram några av dem. Ett klarrött ord på vietnamesiska och svenska i marginalen högst upp på sidan när ett nytt kapitel börjar är inte bara effektfullt och stiligt, det är talande också. Det valda vietnamesiska ordet ger kapitlet dess själ.

Kim Thúys berättarstil är kompakt, kapitlen är ibland bara några få rader långa. Ändå ryms här både mörker och ljus. Jämfört med förra boken (Ru, recenserades här) är Mãn betydligt ljusare och några enstaka gång också rolig. Kim Thúy skriver en fantastisk och unik prosa, en värld att kliva in i. Den smakar och doftar Vietnam.

Titta gärna på reportaget som Kulturnyheterna har gjort.





Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Läsning är ett permanent tillstånd

Vilken fantastisk dag jag hade på Stockholm Literature!

En bättre dag i litteraturens och konstens tecken än den jag (och många med mig) hade igår på

Litteraturfestivalen på Moderna museet i Stockholm kan jag inte tänka mig. Ett flertal bokaktuella stjärnförfattare från när och fjärran var närvarande, det var författaruppläsningar, föredrag, litterära samtal och signeringar. Allt inramat av konst och kärleken till ordet.

Efter en kopp kaffe och en stärkande bulle i museets café rivstartade jag med programmet. Teju Cole som är aktuell med romanen Öppen stad läste ur boken.

Teju Cole

Sedan skyndade jag mig till signeringsstationen för att ställa mig i kö eftersom Chimamanda Ngozi Adichie skulle signera böcker. Jag var inte på hennes föredrag men en skymt av henne ville jag ändå få. Jag tycker att det är jätteroligt att få se författare som jag beundrar livs levande, få det bekräftat att de finns på riktigt och är människor av kött och blod. Kanske är jag fånig på den punkten men jag gillar det. Jag hade med mig novellsamlingen Det där som nästan kväver dig för den nya romanen Americanah har jag inte skaffat än.

Chimamanda Ngozi Adichie

Nästa författaruppläsning bjöd Taiye Selasi på, hon läste ur Komma och gå - en roman som jag var tvungen att panikinhandla i museets shop. Hon läste naturligtvis på engelska och det var så mycket rytm i språket, en sådan melodi och rörelse att jag baxnade. Underbart! Tyvärr är min bild på henne inget vidare skarp och vid signeringsbordet ville jag inte tränga mig på med kameran i ansiktet på henne.

Taiye Selasi

Sedan avnjöt jag en mycket god och smakrik morotssoppa i restaurangen innan det var dags för ett seminarium/samtal i auditoriet. Merethe Lindström och konstnären Karin Mamma Andersson pratade om paralleller i deras verk och Karin Mamma Andersson visade bilder på några av sina målningar som hon tyckte uttryckte ungefär samma känslor, stämningar, tomheter och tystnader som romanen Saknade. "Som om vi var i samma vatten och simmat," sa Karin M Andersson. Det var en mycket bra idé att förena en visuell ordkonstnär och en bildkonstnär på det här sättet och visa hur den enes målningar tangerar den andres texter - reducerade målningar och reducerade meningar, små skiftningar och detaljer som gör människors avtryck i verkligheten synliga, långsamheten och inzoomningen som finns tydliga i bådas verk. Det var otroligt intressant.

                       

Och så bar det av till nästa författaruppläsning - Jan Kjaerstad läste ur Normans område. Han ställde en fråga innan han började: Kan litteraturen vara viktigare än livet?

Jan Kjaerstad

Senare på eftermiddagen var jag också med när Jan Kjaerstad samtalade med Monika Fagerhom. Ett fullständigt lysande samtal! Jag skulle gärna ha lyssnat på dem två i timmar. De pratade om författarskap och författandet och de var roliga, avslappnade, hade självdistans och sa kloka och tänkvärda saker och jag njöt så mycket att jag inte hade en tanke på att anteckna något, så det blir inga citat här, tyvärr. Men jag minns att Monika Fagerholm t.ex. sa att man inte ska se på skrivandet som att en text ska produceras fram, för en text är platt och horisontell. Man ska tänka som så att man skapar en värld att gå in i, för den är mångdimensionell. Sedan minns jag också Jan Kjaerstads tanke att läsningen inte innebär en verklighetsflykt utan tvärtom ett kliv in i andra verkligheter. Inte som att fly från något utan snarare som att komma till något. Det tyckte jag var fint.

Kim Thúy

Dagens höjdpunkt var när jag mötte Kim Thúy, först alldeles plötsligt utanför restaurangen när hon var på väg in tillsammans med Johanna Daehli från bokförlaget Sekwa. Vi stannade till en stund, skakade hand, växlade några ord. Eller växlade och växlade. Kim Thúy började prata, jag log och nickade mest för min engelska är kass och även om jag förstår vardagsspråket kan jag inte säga något vettigt själv på detta tungomål. Dessutom var jag alldeles omtumlad av att stå öga mot öga med henne. Jag tror att hon pratade om att det finns duktiga bokbloggare här i Sverige. Och så lovade hon att signera boken åt mig efter uppläsningen lite senare. Uppläsningen var en speciell upplevelse. Först läst skådespelaren Anna Björk på svenska och efteråt läste Kim samma sidor en gång till på franska. Jag kan inte ett ord på franska men det var ändå en upplevelse att höra texten läsas upp på originalspråket och av författaren själv. Återigen detta med rytm, intonation och satsmelodi. Och hur gick det med den utlovade signeringen? Se själv, bättre kan det inte bli:

När jag lämnade Moderna museet vid 18-tiden, var jag nöjd och lycklig så som bara en läsande människa kan vara efter ett intensivt och inspirerande möte med litteratur kan vara.

Det var också roligt att träffa några andra bokbloggare som var på plats, bla.a. Sara, Linda och Anna.

Hela skörden med boksigneringar ser ut så här:

Nominerade till Augustpriset - läs två av böckerna i ordlös twitterversion

Om du vill läsa vilka böcker som är nominerade till Augustpriset 2013, hittar du informationen bakom länken. Bland de som är nominerade i fackboksklassen finns också Bea Uusmas Expeditionen, en kärlekshistoria och 438 dagar av Martin Schibbye & Johan Persson och båda böckerna finns i en ordlös twitterversion, endast "skrivna" med hjälp av emojisymboler. Som kluriga rebusar utan facit. Kul idé, även om jag inte fattar så värst mycket av handlingen på det viset. Undrar om det kommer fler emojiversioner av Augustprisnominerade böcker. Någon med fantasi som känner sig manad?

Forma Books Blog Award 2013 - dags att nominera

Årets upplaga av Forma Books Blog Award är igång, vilket betyder att det är dags för er som läser bokbloggar att nominera er favorit. Priset ges till den bokblogg som på bästa sätt uppmärksammar litteraturen och skapar ett alldeles eget rum för den bokintresserade att vistas i.

Nomineringsperioden pågår t.o.m. 31 oktober och du kan nominera en eller flera bokbloggar. Efteråt kommer en jury att presentera årets finalister (tre i varje kategori) och en allmän omröstning tar vid (11-25 november). Vinnarna presenteras den 26 november. Läs mer om priset här.

Det som är nytt för i år är att det finns tre olika kategorier: Årets bokblogg, Årets nischade bokblogg och Årets bokrecension.

Om du vill nominera Bokmania, blir jag förstås mycket glad. 

Än klappar hjärtan

Systrarna Astrid, Sandra och Lena. Deras öden. En sommar som är och en sommar som har varit, växelvis beskrivna från systrarnas olika perspektiv. Helena von Zweigbergk, en av Sveriges mest folkkära författare, är tillbaka med en ny relationsroman.

Än klappar hjärtan handlar alltså om tre systrar. De håller på att gå ner sig i gamla och nya oförrätter och utstrålar en desperat längtan efter att få tillbaka sina liv från förr.

Romanen börjar med en vardaglig scen som kan ses som symboliskt viktig för hela berättelsen. Astrid står vid delikatessdisken och ska köpa några goda ostar att ha på buffébordet nästkommande dag när hennes son ska ta studenten. Men hon står där och velar, vet inte alls vad hon vill ha. Så är det med Astrid. Velighet är hennes andra namn. På samma sätt vet hon inte heller om hon vill ha sin man Henrik eller hellre sonens biologiske pappa som är inbjuden på festen och som hon inte har sett sedan pojken var ett år gammal. Charmige men omogne Michael, Astrids stora kärlek som fortfarande bränner. Men snart blir Astrid varse att hennes velighet har ett pris. Och notan delas mellan henne och de som älskar henne mest: maken, sonen och de två döttrarna. Tyvärr tycker jag att Astrid är för schablonartat skildrad för att jag ska ta henne tillräckligt på allvar. Hon liknar en karikatyr, är irrationell och självupptagen. En mur som är svår att forcera.

Det blir en sommar som dramatiskt förändrar systrarnas liv. Förutom svek, lögner, förluster och brustna drömmar handlar Än klappar hjärtan om sökande efter platsen varifrån man kan få syn på sitt liv från den rätta vinkeln. För att se det sådant som det verkligen är. Med tanke på hur mycket grus vi ofta har i ögonen, är det inte lätt.

Lillasystern Lena får besked om att hon har obotlig cancer och endast några månader kvar att leva. Trots sjukdomen och dödsdomen är Lena den mest levande karaktären i boken. Hon har inte råd med lögner längre, masker ska av och gamla oförrätter ska upp på bordet. Inget ska sopas under mattan längre. Lena har ett hemligt kärleksförhållande på andra sidan Atlanten men ingen egen familj, så hennes livs största strid utspelar sig mestadels på systerskapets planhalva. Hennes sjukdom kanaliserar fram kärleken systrarna emellan, liksom viljan att reda ut missförstånd och förlåta misstag. Åtminstone i den mån det går.

Och så är det Sandra, mellansystern. Hon brottas dels med ekonomiska svårigheter när hennes och maken Pers dansskola hotas av konkurs, dels också med brustna drömmar och ett krackelerat äktenskap. Hon och Per är utelämnade och varandras rastlöshet och missnöje medan dottern Emilia vissnar mellan dem. Som den mellansyster Sandra är spelar hon också vågmästarrollen mellan Astrid och Lena.

Stilistiskt har romanen sina toppar och sina dalar. Som vanligt är Helena von Zweigbergk som bäst när hon låter personerna själva komma till tals i dialoger eller när hon speglar deras relationsproblem mot bakgrunden av vardagliga banaliteter. Hon är stor i det som finns närmast hjärtat och i det småskaliga. Då känner jag verkligen hjärtan att klappa och texten att skälva. Men när hon lämnar över till romanens allvetande berättare kommer varken röster, känslor eller stämningar fram. Då finns där plötsligt en glasruta.

En fjärde kvinna finns också närvarande, systrarnas mor. Hennes roll är en biroll men hennes sorg och rädsla är lika stor som hennes kärleksfulla famn. I sista kapitlet hör vi henne och det är då jag inte längre kan värja mig mot tårarna.



(Den här recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 13-10-01. Här på bloggen efterpubliceras den med tidningens samtycke.)


Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Loppisfynd

Har fyndat på bokloppis på Stadsbiblioteket. Sallys söner är från 1943, har köpt den av ren bokkärlek för en tia. Upp genom mörkret kan vara bra att ha/läsa i beredskap i fall författaren skulle få Nobelpriset i framtiden. Gav en tjuga för den. 

Analfabeten som kunde räkna

Det var 2009 som journalisten och entreprenören Jonas Jonasson debuterade med romanen Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann och det blev en debut med dunder och brak och alldeles utan att några bokrecensenter lade sig i. Drygt sex miljoner exemplar har blivit sålda världen över, mer än en miljon läsare har köpt boken bara i Sverige, en ofattbar siffra. Och lagom till jul kommer filmen.

Analfabeten som kunde räkna är Jonassons nya roman och det är inte något fel på författarens fantasi och fabuleringsförmåga den här gången heller.

Analfabeten heter Nombeko Mayeki och kommer från Sydafrikas största kåkstad. Som femåring börjar hon arbeta som latrintömmare, blir föräldralös vid tio, vid fjorton blir hon chef för latrinföretaget, vid sjutton fånge på en forskningsanläggning för kärnvapen. Hon är gatusmart och ett matematiskt underbarn. Det är hon som räknar ut att den statistiska möjligheten att en analfabet i 70-talets Soweto växer upp och en dag finner sig instängd i en potatisbil tillsammans med svenske kungen och statsministern är en på fyrtiofem miljarder sjuhundrasextiosex miljoner tvåhundratolvtusen åttahundratio. Ändå verkar hon ha bortsett från variabler så som en sydafrikansk atombomb på tre megaton som ligger gömd i en lada i Gnesta, ägd av gamla Greta, tillika grevinnan Virtanen och barnbarn till Gustaf Mannerheim. Två israeliska Mossadagenter och en vänligt sinnad kinesisk president borde också finnas med i beräkningen. Fast då skulle den statistiska sannolikheten sjunka ännu mer. Ändå är det just vad som händer i boken.

Nombeko kommer till Sverige 1987 och hennes väg korsas snart med de mycket lika och än mer olika tvillingbröderna Holger och Holger. Holger 1 är en knäppskalle och Holger 2 finns inte, i alla fall inte enligt Försäkringskassans uppgifter. Likväl blir Nombeko och tvåan ihop. Holger 1 har som livsuppgift att föra vidare pappa Ingmars verk som i åratal gick ut på att med alla medel ställa till oreda i de monarkistiska leden. Eftersom en atombomb skulle passa Holger 1, måste Nombeko och Holger 2 hålla den hemlig för honom och hans arga anarkofeminist till flickvän.

Att Jonasson gör kungen och statsministern till romanfigurer är roligt och friskt, men ni må tro att varken Nombeko eller hennes vänner låter sig imponeras av överheter. Som helhet driver romanen också denna gång med mänsklig dumhet och inskränkthet. Med humorns hjälp visar den fingret åt fördomar, rasism och fundamentalism. Stilen bygger på situationskomik, underdrifter och ironi. Det är mycket man känner igen.

I jämförelse med ”hundraåringen” har ”analfabeten” sämre flyt ju närmare slutet man kommer, boken tappar fart de sista hundra sidorna och det blir glesare mellan skratten. Men Analfabeten som kunde räkna står sig som en mycket god tvåa.


Hundraåringen som klev ut genom fönstret recenseras här på bloggen.

(Recensionen publicerades ursprungligen i Eskilstuna Kuriren 13-10-01. Här på bloggen publiceras texten med tidningens samtycke.)

Köp boken Bokus eller AdLibris.

"Kupé nr 6" av Rosa Liksom som radioföljetong - och som surftåg

Jag brukar tipsa om böcker som sänds som radioföljetong i P1 och när de nu sänder Rosa Liksoms högintressanta roman Kupé nr 6, är det än mer självklart att blogga om programmet.

Jag läste och recenserade boken för ett år sedan efter att jag lyssnade på Rosa Liksom på bokmässan och redan där och då blev helt fascinerad av berättelsen. Sedan gjorde jag ett surftåg (en interaktiv litterär resa på internet) om författaren och boken. Många av er har rest med surftåget men eftersom möjligheten fortfarande finns, vill jag tipsa om det också. Det är bara att klicka på länken här eller på startknappen här nedan och följa instruktionerna. Dela gärna eller länka till surftåget på din blogg om du uppskattar det.

En egen strand

Aino Trosells nya roman En egen strand handlar om två medelålderssystrar, Hanna och Judit, som tröttnar på allt, tar sina besparingar och avgångsvederlag och flyr till ensamheten på en egen söderhavsö för att vila och läka sina sår. Idén om paradiset långt borta från den svenska vardagen kan inte uttryckas tydligare.

Hanna har blivit utbränt på grund av sitt jobb som socialarbetare inom fas 3-projektet och Judit kämpar med att bli erkänd för sitt måleri, vilket har gått så där. Båda är också trötta på karlar de har att dras med. Tanken är att de ska vara borta i ett år för att sedan komma tillbaka. Läkta. De är upprymda när de ger sig iväg, som två tonårsflickor på rymmen. Tänk att de är så modiga... Väl på plats på lilla ön lever de helt avskurna från omvärlden, enda kontakten med andra människor har de vid proviantering på grannön varannan vecka eller så. Inga moderna faciliteter, inga datorer, inga mobiltelefoner. En liten kanot har de som transportmedel, inte ens en motorbåt. Lokalbefolkningen får höra att systrarna absolut inte vill bli störda, något som visar sig vara ödesdigert.

Boken börjar som en relationsroman om systerskap och kvinnornas sociala villkor (Aino Trosells starka gren) men utvecklas snart till en psykologisk thriller. Det är givet att en gammal hemlighet som i åratal har förtigits mellan systrarna kommer upp till ytan och förgiftar stämningen i paradiset till det outhärdliga. Och när kanoten plötsligt är borta och därmed systrarnas enda möjlighet att lämna ön och få kontakt med omvärlden blir situationen snabbt kritiskt, särskilt när dricksvattnet i dunkarna också börjar ta slut. Allt detta sker dessutom i ett läge då Hanna och Judit helt mist förmågan att kommunicera med varandra. I det här skedet satt jag fastnaglad och ville ha mer.

Jag tycker att Aino Trosell lyckas bra med porträttet av systrarna, skildringen av deras relation och det psykologiska maktspelet de emellan. Storasystern som alltid har vetat bäst och som plötsligt tappar handlingskraften och talförmågan, det är spännande och levande beskrivet, liksom lillasysterns oanade ilskna kraft och hämndlystnad. Författaren borde ha nöjt sig med det, inte blanda in så mycket annat också.

Ja, paradiset blir till ett helvete och den tänkta viloperioden till en utmattande kamp på liv och död. När berättelsens final kommer blir jag alldeles överrumplad av den oväntade vändningen i handlingen - och ganska besviken eftersom jag plötsligt inte förstår någonting. Vad var dröm och vad var verklighet? Vilka ledtrådar har jag missat? Det måste ha funnits ledtrådar i texten som signalerade att allt inte var som det syntes vara? Helst skulle jag behöva backa och läsa om de sista två tre kapitlen men orkade inte med en omtagning, mitt engagemang för berättelsen har försvagats för mycket. Eftersom jag lyssnade på romanen som ljudbok gick det inte ens att bara bläddra tillbaka lite grann för att dubbelkolla vissa saker. Min läsning av En egen strand slutade alltså med ett snopet "jaha?".

En egen strand är en roman som vill så mycket att konstruktionen kväver inlevelsen och inslag som är tänkta att öka spänningen stör i stället - här tänker jag t.ex. på ett par äventyrshändelser till havs som jag hade lugnt kunnat vara utan. Aino Trosell är en duktig berättare men i det här fallet vore mindre mer.

När det gäller ljudboksversionen som jag har tagit del av, är Stina Ekblads uppläsning makalöst bra eftersom hon med sin röst fångar varje liten känsloyttring, spänning och förskjutning. Hon är strålande. Kanske är det rent av så att uppläsningen lyfter hela romanen? Det händer ibland.

 



 Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Bokadoption

När en vän rensar i sin bokhylla kan det hända att jag får adoptera en och annan utgallrad bok, som till exempel den här fina utgåvan fån 1954 av Den tappre soldaten Švejk av Jaroslav Hašek med Josef Ladas originalillustrationer. Om jag blev glad? Mycket!

 

Alice Munro - ett utmärkt val av Svenska Akademien

Hon är kvinna, hon är novellist, hon är populär, hon är lättillgänglig som författare. Jag är mycket nöjd med Svenska Akademiens val av årets Nobelpristagare, inte bara för att jag för första gången i mitt bokläsande liv lyckades gissa rätt. Jag har läst För mycket lycka och Brinnande livet (recenseras här), Nära hem och Kärlek, vänskap, hat har jag kvar. Det har aldrig tidigare hänt att Nobelpriset i litteratur skulle gå till en novellist, så det är roligt att Akademien tänkte lite i nya banor. Motiveringen var ovanligt kort och begripligt i år: "Den samtida novellkonstens mästare". Ett stort grattis till Alice Munro!

Mina tre Munro-böcker har fått kliva ner från hyllan för fotografering ute i det fria.

SvD bjuder på en av Alice Munros noveller, Brinnande livet. Du hittar den här.

Har du läst Alice Munro?

Pojkjäveln

En av de bästa novellerna jag läst på länge heter Pojkjäveln och är skriven av Aino Trosell. Den handlar om en fars kärlek till sin son som har mage att plötsligt bestämma själv över sitt liv och välja en egen väg. Som förälder har man ibland lust att helst strypa ungen som inte vill göra som vi säger och inte heller vill lyssna på våra välmenta ord om vad som är bäst för ungdomen i fråga, det ingår i föräldraskapet, det är en känsla som man som förälder känner igen. Men den blandas alltid med kärlek och viss beundran inför och inre stolthet över avkommas styrka och målmedvetenhet. I Aino Trosells novell kommer dessa krockande känslor till uttryck och författaren prickar exakt.

I novellens inledning vaknar fadern svettig ur en mardröm i vilken han just var i färd med att döda sin son. Han grubblar över hjärnas irrvägar och minns grälet som han hade med sonen kvällen innan. Grabben ska bli svetsare, den jäveln. Han som har läshuvud och allt och skulle kunna bli något bättre än fadern blivit. Frun var inte till mycket hjälp under meningsutbytet. Du som alltid är så stolt över ditt svetsande, sa hon till honom, det har väl smittat av sig på pojken. Helvete! Då hör han pojkjäveln skramla i köket, går ut dit, de pratar. Det är tidigt på morgonen, grabben ska till jobbet. På kvällen hittar pappan en hälsning från sonen på köksbordet och ögonblicket som följer är ett av de vackraste beskrivningarna av faderskärlek som jag läst.

Det är en fantastisk novell, skriven med stor inlevelse och psykologisk insikt. Aino Trosell lyckas mycket bra med känslokrockarna och skildrar konflikten mellan fadern och sonen med ömhet, värme och humor. Sonen är en fin och klok kille som avväpnar sin pappa innan han hinner blinka.

Jag tycker också att det är roligt hur Aino Trosell utnyttjar sin något udda kunskap om svetsyrket. Det märks att hon själv tycker att det är ett spännande yrke att vara svetsare och att det krävs stor yrkesskicklighet för att vara bra på det. Hon har jobbat som svetsare i sin ungdom, hörde jag henne berätta en gång i någon intervju, och den här novellen andas verkligen fascination över hantverket.

Pojkjäveln finns som solitär antingen som ljudbok eller som e-bok (kostar endast 37 kr). Jag lyssnade på ljudboksversionen i Tomas von Brömsens mycket trevliga och behagliga uppläsning.

Köp novellen på Bokus eller AdLibris.

"Från tunnelbana till fåtölj" - en lättläst bilderbok för vuxna

Det här måste vara första gången i Bokmanias historia som jag tänker recensera en skönlitterär bok å mitt jobbs vägnar men eftersom jag har hittat något så ovanligt som en lättläst bilderbok för vuxna som är nybörjare i svenska, vill jag mer än gärna göra det. Både den här boken och förlaget som ger ut den upptäckte jag när jag var på Bokmässan.

Boken som jag har förälskat mig i heter Från tunnelbanan till fåtölj och är skriven och illustrerad av författaren och serietecknaren Anna Fiske. Översättningen till svenska är gjord av Hans Peterson. Boken är utformad som en bildordbok men berättar samtidigt en engagerande historia om två ensamma människor som hittar varandra. Den är 36 sidor lång.

Den manliga huvudpersonen är ny i Sverige, är ensam och kan ännu nästan ingen svenska alls. Hans dagar beskrivs inte bara utifrån vad han gör, utan också utifrån vad han känner, saknar och längtar efter. Trots att boken saknar text i form av hela meningar, är berättelsen mångfacetterad och detaljrik. Det finns alltid en stor bild innehållande många detaljer till höger på uppslaget och färgfält med ord och bilder i till vänster. Den stora bilden stimulerar läsaren till visualisering och mentalisering samt till att försöka uttrycka sig och beskriva skeendet i bilden utifrån sin egna språkliga nivå, samtidigt som man har möjlighet att utvidga sitt ordförråd med en mängd nya vardagsord. På flera av bilderna interagerar mannen också med andra människor (på tunnelbanan, på biblioteket, på caféet, i huset där han bor, i parken). Han träffar en kvinna och förälskar sig, de börjar umgås. Eftersom det här är en kärleksberättelse för vuxna, slutar den med lite pussande och mys i soffan framför teven.

Jag ser stora möjligheter med en skönlitterär bok som vuxna människor kan ta till sig utan att i princip behärska något skriftspråk alls, vare sig de är nya i Sverige eller har språkliga begränsningar av andra orsaker. Det märks att boken utgår från det muntliga berättandet, det tryckta språket är i det här fallet inte det primära. Jag uppskattar också känslouttrycken och humorn.

Manifest: Läs så att det syns!

"Vi måste börja läsa offentligt igen. Läsa i fysiska böcker, tidningar och magasin. Inte för att det är så mycket bättre än på läsplattan eller i mobilen, utan för att det visar att läsandet är gott", skriver språkvetaren Patrik Hadenius i DN den 28 september och föreslår ett åtgärdsprogram.

Jag håller absolut med att vi behöver läsa mer offentligt. Det är fint och inspirerande med människor med näsan i en bok på offentliga platser.

Hedenius uppmanar oss att följa honom och läsa lite annorlunda. Här är hans åtgärdsprogram i sex punkter samt min kommentar till var och en av punkterna.

1. På bussen. Tidigare läste jag e-post, bläddrade på Facebook och spelade Wordfeud (ja, jag vet, mina barn tycker att jag är en dinosaurie som fortfarande spelar det spelet). Nu ska jag i stället ha med mig en bok och läsa den så att alla ser.

Min kommentar: Nu åker jag väldigt sällan buss, men åker tåg ibland. Och då är det inte alls ovanligt att jag har en fysisk bok med mig. Ganska ofta har jag det, faktiskt. Så första punkten är ok för mig.

2. Under middagen. Det diskuterades när OS hölls i Moskva, vad tistron egentligen är för bär och om ”Bron” börjar klockan åtta eller nio. Allt detta gick att svara på genom att plocka upp mobilen. Men nu ska jag ta fram det tunga uppslagsverket, den illustrerade floran och dagens kulturdel. Inte för att de är bättre, utan för att visa att de finns.

Min kommentar: Det här är jag med på. Gillar förresten att springa nerför trappan för att hämta en bok i biblioteket på nedervåningen. Bra med lite motion under middagen. 

3. På fiket. Här sitter normalt folk med kontoret på fickan, uppkopplade mot gratis-wifi, och knappar med ena handen och dricker nytrendigt bryggkaffe med den andra. Jag låter datorn ligga i väskan och plockar upp en bok. En kvinna vid bordet bredvid frågar nyfiket vad jag läser.

Min kommentar: Jag önskar att jag skulle vara en sådan människa som sitter på caféer och läser. Har inte kommit dit än. Fikar sällan på stan och när jag gör det, är det i sällskap.

4. I sängen. På nattduksbordet ligger böckerna som borde läsas. Men där sitter också laddaren som jag kopplar in telefonen i. Och när jag gjorde det brukade jag passa på att lägga en patiens. Nu ska jag låta telefonen ta igen sig och plocka upp boken som ligger precis bredvid.

Min kommentar: Jag har aldrig mobilen bredvid sängen, den stannar kvar i köket över natten, avstängd. Men däremot läser jag gärna på surfplattan i sängen för med surfplattan behövs ingen lampa som annars stör min äkta hälft som sover bredvid. Tyvärr, den här punkten kommer jag att bryta mot av rent praktiska skäl. Dessutom vet alla här hemma redan att läsandet är gott.

5. På toan. För att inte tappa mobilen på golvet eller i toaletten plockade jag upp den ur fickan. Lade den kanske på handfatet. Nu ska jag låta den ligga kvar där och i stället se till att det alltid finns magasin att läsa.

Min kommentar: Har aldrig nånsin varken mobil eller lektyr med mig på toan och tänker inte börja med det heller. Där faller den punkten.

6. Hos frisören. Det är bara några minuters väntetid hos den högeffektiva drop-in-frisören. Där finns ett ställ med veckotidningar, och en back med barnböcker. Jag ska plocka upp en damtidning och gotta mig. Om Se & Hör sköter sig kommer det att ge flera fikasamtal framöver.

Min kommentar: Jag väljer nog hellre barnböckerna än Se&Hör. Men det finns i och för sig Femina och Tara också och där finns det lite recensioner, finns det inte det?

Vad tycker du om Patrik Hedenius åtgärdsprogram? Berätta på din blogg och lägg gärna till en egen sjunde punkt. Här är min:

7. Ute. Jag har flera gånger försökt att vid fint väder gå ut på lunchen, ta först en kort promenad med min bok under armen och sedan sätta mig på en parkbänk och läsa en liten stund, en kvart eller så. Mycket trevligt, men blir sällan av då jag anser mig inte ha tid. Vid några tillfällen i somras kunde jag till och med gå och läsa samtidigt på en rak och bred strecka, men då läste jag på mobilen, ajabaja.

Mircea Cartarescus tal om litteraturens helgedom

Mircea Cartarescu höll ett tal på invigningen av årets bokmässa och man kan nu efteråt läsa det i sin helhet på olika platser på nätet, till exempel här. Det är ett fint och mycket tänkvärt tal om litteraturens helgedom och om varför den goda litteraturen gör oss till bättre människor. Om du inte var med på invigningen och inte heller har läst talet i någon tidning, rekommenderar jag läsningen varmt.

Några rader ur Cartarescus tal som jag själv gärna vill behålla i minnet (i översättning av Inger Johansson):

Läsa Homeros i mobilen? Först slogs jag av det övermodiga, kanske rentav hädiska i situationen. Jag lade ifrån mig mobilen där versraderna stod uppställda som stridsberedda akajer. Jag blev sittande med blicken i fjärran och kände bara den klara höstkylan. Hur kommer det sig att Iliaden som först levde i rapsodernas minnen och strupar utan vidare kunnat överföras till den nya tekniken med papyrusrullar, sedan till den nya boktekniken och till elektronisk form, oavkortad och utan tillägg, och liksom leviterat över alltihop, precis som lagens ord sägs ha gjort över Mose stentavlor? Hur kommer det sig att de flesta böcker är glömda redan innan de hunnit skrivas, medan somliga överbryggar avstånd i rum och tid och tekniker, så att någon en höstmorgon flera tusen år efter deras tillkomst kan vakna och få lust att läsa om dem?

*****

Litteraturens palats – som vi bokmänniskor söker oss till från alla håll, från alla tider, från alla historiens gömslen – reser sig på en ofantlig hög med spillror. Det är de dåliga böckernas berg, de i normlöshet förlorade och likväl viktiga, eftersom det är de som lyfter upp och synliggör helgedomen. Det är böckerna som skrivits för pengar, som lästs av voyeurism och sedan kastats i en gravhög stor som Golgata. Det är nittionio procent av världens böcker.

*****

Den stora litteraturen består inte av konstruktion, inte av teman, inte av ordkonst. Den når det mänskligas yttersta gräns, bortom vilken vi är omgivna av en oändlig gud.

*****

Jag skulle inte skriva en rad om inte litteraturen vore min religion. Och jag skulle inte läsa en författare som inte gör skrivandet till något mer än en fråga om liv och död – till en fråga om tro. Det har jag inte tid till. 

 

 

 

Nobelpriset i litteratur 2013?

I veckan som kommer är det dags igen för Peter Englund att öppna den vita dörren och uttala ett författarnamn. Vem blir det i år? Spekulationerna på vadslagningssidorna är förstås i full gång och vi bokbloggare börjar få förhöjd temperatur. På torsdag kl. 13 kommer det att hetta till ordentligt i ledet.

Vem tror jag att det blir i år? Jag gissar på Alice Munro.

Vem hoppas jag på och håller tummarna för fast det inte är särskilt troligt att Peter Englund skulle ropa ut just hans namn? Milan Kundera.

Men egentligen säger jag som varje år. Jag låter mig gärna överraskas.