Jag tyckte om Potichu, precis som jag tyckte om Himmel under Berlin. Potichu utspelar sig i Prag under ett dygn den 31 augusti, alltså årets sista sommardag. En dag, en natt. Fem karaktärer. Vi möter fem personer som någonstans djupt inom sig har en vag känsla av att sista tåget snart avgår, om det inte redan har gått. Ändå kan man inte säga att de generellt befinner sig i någon livsavgörande brytpunkt, tvärtom är deras historier ganska banala. Fast det är i det vardagliga som styrkan ligger, i kombination med en liten släng av magisk realism och ödestänkande. Tre saker har stor betydelse i berättelsen: musik, tystnad och transportmedel vilka är, som jag allt mer förstår, ganska signifikativa som motiv för Jaroslav Rudis prosa.
Vilka är personerna? En före detta filharmoniker Vladimir som befinner sig i en djup mental kris och som vill befria världen från oljud. Hans metod är att klippa av sladden till folks hörlurar. Punktjejen Vanda älskar tvärtom ljud och får panik när tystnad uppstår. Spårvagnsföraren Peter tror på ödet, letar efter sin drömkvinna och observerar staden utanför förarhytten. En av de bästa flickorna han känner är hans tik Malmö. Den framgångsrika unga diplomaten Hana flyger hem från Lissabon efter att ha upplevt en oförglömlig kärleksnatt på ett hotell, en natt som skakar om hennes liv i grunden. Under flygresan tänker hon en hel del på sitt liv. Romanens femte karaktär heter Wayne. Han är en amerikansk jurist bosatt i Prag och mycket framgångsrik. Men en dag tittar han på tv-nyheterna som rapporterar från kriget i Irak och tillvaron rämnar fullständigt.
Potichu har gett mig mersmak, så det är bara en tidsfråga tills jag läser också Grand Hotel. Jag uppskattar språket och berättarstilen.
