lördag, september 28, 2013

Måste allt vara sant? Fram med fiktionen!

"Det finns en form av sanning som man bara kommer åt genom fiktionen", inleder Philip Their med och jag tänker genast att Samar Yazbek sa det samma igår. Det käns som självklart för mig, men kanske är det inte det. Jag vet inte. Men så är jag ju inte författare heller.


Sitter på dagens första seminarium. Philip Their, Anna Fredriksson, Katarina Gäddnäs, Jens Liljestrand och Kjell Westö samtalar om begreppet autofiktion och om hur mycket av författaren själv och hur mycket av hans eller hennes eget liv finns i en roman som ändå är tänkt att vara fiktiv. Begreppet autofiktion diskuteras och det visar sig att de närvarande författarna har helt olika inställning till autofiktion. Kjell Westö och Anna Fredriksson är den rena fiktionens anhängare, medan Jens Liljestrand och Philip Their är mer på autofiktionens sida, åtminstone som ett inslag: "Man använder sig av verkligheten, redan i beskrivningar av platser är man där." Gränsen är ibland flytande.

Det mer eller mindre självbiografiska är en väg till läsarna, det går hem. Tänk bara på vilka böcker som på senare har fått Augustpriset eller hur Knausgård är populär, säger någon.

Svenska romaner som är renodlat fiktiva har gått åt underhållningslitteraturhållet medan "seriös" prosa verkar vara rädd för ren fiktion, att boken liksom inte skulle vara fullt så seriös. Det räcker inte för den svenska kvalitetslitteraturen att bara vara sannolik, helst ska personen i boken vara helt sann. Är detta en trend i Sverige? I Finland verkar situationen vara en annan. Där hade man inte ens någon livlig debatt om Knausgård.

På författarskolor lär man sig inte längre att hitta på en helt fiktiv intrig, så de unga författarna kan inte det, de vet inte riktigt hur man gör när man hittar på.

Nackdelen med den autofiktiva trenden blir att en autofiktiva författare till slut inte kan skriva om någon annan folk-, genus- och åldersgrupp än man själv tillhör, för allt annat skulle bli en form av maktutövning genom att man skulle tillskriva vissa egenskaper en annan grupp.

Kontexten kring en bok är ofta avgörande för hur boken uppfattas och tas emot. En tankeexperiment: tänk om Kristian Lundberg skulle säga att Yarden inte är på riktigt, att han bara har hittat på allting. Skulle Yarden vinna eller förlora något om den plötsligt inte var självbiografisk, utan bara ren fiktion? Sug på den karamellen

För att rädda fiktionen behöver vi författare som inte är lata och som vågar att hitta på. Det är svårt och jobbigt att hitta på. Vi behöver också författare som inte siktar på Augustpriset/Finlandiapriset.

3 kommentarer:

Hermia sa...

Tack för att du delar med dig av intressant diskussion! Det känns sorgligt tycker jag om fiktionen får stå tillbaka, har inte fattat att den idag ses som mindre seriös. Har på ngt vis tänkt att det varit tvärtom... För mig är det fiktiva "landskap" en författare bygger upp mycket mer intressant än det direkt autofiktiva, även om jag också gillar Knausgård (men kanske mer för att han skriver bra, med spännande struktur, än för att det han skriver är absolut sant).. Trist om det fiktiva tappar i seriositet.

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Jag trodde också att det snarare var tvärtom. Håller också tummarna åt fiktionen!

Anna sa...

Ser att vi följts åt i stora drag på mässan men inte sågs vi en enda gång. Så synd. Det blir kanske i Sthlm i slutet av månaden stället.

Ska nu ta mig an Cole och Meyer som jag ska höra där. Vi ses!