"Det går inte skriva sönder ett landskap, det återuppstår alltid på nytt med nya författare", säger Kerstin Ekman och tänker på Selma Lagerlöf och t.ex. Göran Tunström.
Terése Söderlind berättar mycket fängslande om den historiska bakgrunden till Vägen till bålberget, varför hon ville skriva romanen och hur idén hade kommit till henne. Jag har boken men har inte läst den än, har inte hunnit. Men längtar efter det.
Kerstin Ekman å sin sida berättar varför hon valde att läsa Vägen till bålberget och vilka tankar och känslor som boken väckte hos henne. Hon talar om att vi än idag inte är fria från häxprocesser, de förekommer fortfarande, om än i andra former. Hon fängslades av romanens nutidsanknytning.
Hur påverkar en trakt människor som lever där? Therése Söderlind tycker att om hon hade bott i Ångermanland utan ett några år långt avbrott, hade hon inte kunnat skriva historien. Distansen var nödvändig för henne.
Berättandet kommer tillbaka, vi vill låta oss förledas och vi vill tro att det påhittade har hänt. Det finns hopp för människan, tycker TS, romanen är inte död. Vi läser för att vi vill veta vilka vi är. En människa lever så länge vi kan se henne, sedan hon har dött måste berättelserna komma till.
Enligt Kerstin Ekman vill vi ha ordning och reda i vår världsuppfattning, därför läser vi.
"Tidens tro drabbar människan" står inristat på minnesstenen på Bålberget som var avrättningsplatser under häxprocesserna. Thereése Söderling tycker att det är en stark och mycket talande mening, inte minst när vi betänker synen på kvinnor och kvinnokroppar. Av samtalet förstår jag att kvinnokroppen har en central roll i romanen Vägen till Bålberget, att det finns några starka scener kopplade till havandeskap och födande.
Har du läst Vägen till Bålberget?
