Andarnas hus är Isabel Allendes debutroman från 1982 och jag kan nu för mitt liv inte begripa varför jag dröjde i 28 år med att läsa den. Redan när jag var ungefär halvvägs i boken stod det klart för mig att detta är en bok som hamnar på min personliga tio-i-topp-boklista i alla kategorier, för det är en roman som drabbar en med all sin kraft. Det var omöjligt att värja sig mot berättelsen. Att läsa den var en närmast fysisk upplevelse för det kändes som om varenda cell i kroppen läste och upplevde det lästa. Hjärnan som gick på högvarv, hjärtat som skälvde av sinnesrörelse, lungorna som ibland glömde att dra in luft, fingertopparna som darrade av anspänningen. En läsupplevelse lika sällsynt som fantastisk!
Andarnas hus utstrålar en enorm berättarglädje och är, trots mycket tragik, späckad med burlesk humor - en humor som bottnar i ordkonsten snarare än i händelserna. Det är något magiskt över Allendes språk, tycker jag. Det är mycket vackert och går rakt in i hjärtat.
Genremässigt passar Andarnas hus i facket magisk realism.
Genremässigt passar Andarnas hus i facket magisk realism.
Romanen är en krönika över släkten Trueba och över Chile från 1900-talets första decenniet fram till millitärkuppen 1973 och den har två berättare som i samförstånd återger sin familjs spretiga historia: morfadern Esteban och dotterdottern Alba. Morfadern är en mäktig, våldsam, pragmatisk och högerorienterad godsägare som på äldre dagar till och med blir senator i parlamentet, medan dotterdottern Alba dels har ärvt sin känsliga mormor Claras förmåga att tala med andar och dels sina föräldrars socialistsympatier. Albas biologiske far och morfadern är mångåriga ärkefiender. Kampen mellan de två är på liv och död och hatet är djupt. Trots olikheterna och trots att Esteban och Alba politiskt drar åt helt skilda håll är förhållandet mellan morfadern och Alba ömsint, kärleksfullt och präglat av tillgivenhet.
Boken följer Esteban och hans familj under fyra generationer och årtionden av sociala motsättningar i samhället då klyftorna mellan staden och landet och mellan de rika och de fattiga är avgrundssjupa, vilket påverkar även familjen. Estebans maktfullkomlighet och våld, dotterns och dotterdotterns förbjudna kärlekar, hat, lögner, politik, familjeproblem, Claras telepatiska förmågor och förbindelser med de dödas andar i huset på hörnet i huvudstaden. Det är spännande, fantasieggande, rörande, upprörande, gripande. Nät tiden efter millitärkuppen beskrivs baxnar jag över hur grymma människor kan vara mot varandra. Familjen Trueba får mer än sin beskärda del av lidande, men även av hopp, kärlek, försoning och solidaritet.
Jag tycker mycket om hur personerna beskrivs och hurdanna de är, de har alla sina speciella egenheter. På ett ställe i boken säger Estebans fru Clara att det i alla familjer finns en galning men att i familjen Trueba är galenskapen jämnt utspridd. När Clara uttalar detta vet hon verkligen vad hon pratar om.
En annan sak som jag fångas av är hur människoöden vävs samman i berättelsen och korsar varandra över tid. Det är mycket skickligt gjort och bokens röda tråd är tydlig.
Trots att boken även är en krönika över Chiles smärtsamma 1900-talshistoria förekommer inga årtal, vilket kan tyckas märkligt till en början. Men det fungerar alldeles utmärkt med explicita tidsangivelser i form av omnämnandet av milstolpar som andra världskriget, månlandningen, stora jordbävningen i Chile, vulkanutbrottet eller millitärkuppen. Verkliga personer nämns inte heller vid namn. Pablo Neruda, till exempel, kallas bara för Poeten och Salvador Allende kallas först för Kandidaten och sedan för Presidenten. Namnet Pinochet nämns inte en endaste gång. Jag har funderat lite över varför det är så och tror att Allende ville göra på det sättet för att förstärka illusionen av ett tidlöst sago- och historieberättande. Andarnas hus är som en saga där det goda slås mot det onda, där övernaturliga krafter har stor betydelse och där lyckan och kärlek kostar många tårar och mycket lidande.
(Recensionen är en repris från januari 2010)
