Bokmässan i korthet - lördag

Dag tre och den sista bokmässedagen för mig. Är fortfarande peppad men aningen mindre på hugget, börjar bli trött helt enkelt. Dröjer mig kvar i sängen lite extra på morgonen och läser en stund.

Förutom seminariet om fiktion versus autofiktion (se ett tidigare inlägg) lyssnade jag på en diskussion om Nobelpristagaren Mo Yans författarskap. Mo Yans svenska översättare Anna Gustafsson Chen samtalade med kritikern och sinologen Göran Sommardal om stilen och tematiken hos Mo Yan, vilken plats han har i den kinesiska litteraturen och hur det är att överföra hans verk till svenska. Det var intressant, för det gavs lite nycklar inte bara till Mo Yan utan också till kinesiska romaner i allmänhet. 

Dagens finaste pall åt bokmässegodiset.

Jag åt min andra räkmacka på tre dagar. Nu är kvoten uppfylld.

Autografjägaren i mig var i farten. Årets troffé blev Sofi Oksanens autograf, är överlycklig över den trots att den är totalt oläslig och mest ser ut som konstigt klotter. 

Dagens andakt  - när jag lyssnade på favoritförfattaren i DN-s monter. Jens Liljestrand intervjuade henne.

Caitlin Moran! Om inte hon är den kvinna som pratar fortast och gestikulerar vildast och vågar ta mest plats och är allmänt mest crazy på det där härligt otvungna sättet, då vet inte jag. Gillar Moran.

Dagens virkningsinspiration i avdelningen för hem & trädgård.

Dagens råka-gå-förbi-och-lyssna-i-fem-minuter-ögonblick inträffade när jag passerade digitala torget och Roine Brynolfssom berättade att det tog honom fyra månader att läsa in Ulysses, att det var bland det svåraste han gjort som ljudboksuppläsare. 

Men jag hastade strax vidare för att lyssna på Aino Trosell som skulle berätta om och läsa ur sin nya roman "En egen strand". Jag är ungefär halvvägs i den boken (som ljudbok i Stina Ekblads fantastiska uppläsning) och den bjuder på överraskningar.

Dagens kaffesug botades effektivast i Bokons monter. Måste vara mässans godaste kaffe!

Dagens och hela bokmässans häftigaste och roligaste bokkasse handlar om e-böcker.

Och sedan var det inte så mycket mer. Men kanske var det min bästa bokmässa hittills.

Måste allt vara sant? Fram med fiktionen!

"Det finns en form av sanning som man bara kommer åt genom fiktionen", inleder Philip Their med och jag tänker genast att Samar Yazbek sa det samma igår. Det käns som självklart för mig, men kanske är det inte det. Jag vet inte. Men så är jag ju inte författare heller.

Sitter på dagens första seminarium. Philip Their, Anna Fredriksson, Katarina Gäddnäs, Jens Liljestrand och Kjell Westö samtalar om begreppet autofiktion och om hur mycket av författaren själv och hur mycket av hans eller hennes eget liv finns i en roman som ändå är tänkt att vara fiktiv. Begreppet autofiktion diskuteras och det visar sig att de närvarande författarna har helt olika inställning till autofiktion. Kjell Westö och Anna Fredriksson är den rena fiktionens anhängare, medan Jens Liljestrand och Philip Their är mer på autofiktionens sida, åtminstone som ett inslag: "Man använder sig av verkligheten, redan i beskrivningar av platser är man där." Gränsen är ibland flytande.

Det mer eller mindre självbiografiska är en väg till läsarna, det går hem. Tänk bara på vilka böcker som på senare har fått Augustpriset eller hur Knausgård är populär, säger någon.

Svenska romaner som är renodlat fiktiva har gått åt underhållningslitteraturhållet medan "seriös" prosa verkar vara rädd för ren fiktion, att boken liksom inte skulle vara fullt så seriös. Det räcker inte för den svenska kvalitetslitteraturen att bara vara sannolik, helst ska personen i boken vara helt sann. Är detta en trend i Sverige? I Finland verkar situationen vara en annan. Där hade man inte ens någon livlig debatt om Knausgård.

På författarskolor lär man sig inte längre att hitta på en helt fiktiv intrig, så de unga författarna kan inte det, de vet inte riktigt hur man gör när man hittar på.

Nackdelen med den autofiktiva trenden blir att en autofiktiva författare till slut inte kan skriva om någon annan folk-, genus- och åldersgrupp än man själv tillhör, för allt annat skulle bli en form av maktutövning genom att man skulle tillskriva vissa egenskaper en annan grupp.

Kontexten kring en bok är ofta avgörande för hur boken uppfattas och tas emot. En tankeexperiment: tänk om Kristian Lundberg skulle säga att Yarden inte är på riktigt, att han bara har hittat på allting. Skulle Yarden vinna eller förlora något om den plötsligt inte var självbiografisk, utan bara ren fiktion? Sug på den karamellen

För att rädda fiktionen behöver vi författare som inte är lata och som vågar att hitta på. Det är svårt och jobbigt att hitta på. Vi behöver också författare som inte siktar på Augustpriset/Finlandiapriset.

Bokmässan i korthet - fredag

Idag har jag spanat in en trend. Det verkar vara inne att dela ut tablettaskar med bok- , läs- eller skrivtema. Kul, tycker jag. Halstabletterna mot skrivkramp är godast.

Endast en enda bok har jag köpt idag, den här (har länge velat köpa den. OBS! Handlar ej om att skaffa akvarium):

Dagens gud-jag-tror-jag-dör-upplevelse var när jag plötsligt såg min idol Sofi Oksanen gå framför mig i vimlet. 

Dagens i särklass mycket positiva upplevelse var att lyssna på artisten och numera även författaren Petter. Dyslektiker och stor bokälskare och bokläsare, för att inte tala om hans poetiska ådra som rappare. En klok och ödmjuk man.

Dagens vad-tråkigt-känsla var när jag såg Knausgårds böcker. Synd att ställde in sitt seminarium.

Dagens snygga bokomslag: Orbitor-serien av Cartarescu.

Dagens tv-inspelning: Babel. Bland de utländska gästerna fanns Richard Ford 

.... och Mircea Cartarescu.

Vilken underbar, fullspäckad dag. Och som jag har bloggat under hela dagen (klappar mig själv på huvudet)! Som pricken över i:et kopplar jag av med ett glas rött i hotellets bar. Uppe på rummet ligger min bok och väntar, det är Kerstin Thorvalls biografi jag läser.

I morgon är det en ny dag.

Samar Yazbek - en spännande författare från Syrien

Seminariemaraton fortsätter, nu sitter jag och lyssnar på samtalet mellan Görrel Espelund och den syriska författaren och journalisten Samar Yazbek, om bl.a. hennes roman "En mörk strimma av ljus" som just kommit ut på svenska och som jag köpte igår. Seminariet har rubriken Mod och sanningslidelse.

För sitt författarskap har Yazbek belönats med Tucholsky- priset eftersom hon utmanar syriska tabun, maktförhållandet mellan människor och samhällsproblem under en diktatur. Hon har förföljts, hotats och gripits. Till slut flydde hon från Syrien och bor nu i Frankrike. 

"Idén om tabun finns inte i mitt skrivande. Som författare äger jag hela livet och där finns inga tabun," säger Samar Yazbek.

Hur präglas mellanmänskliga relationer av diktatur och övergrepp? Det vill hon belysa i sitt skrivande. 

Hon menar att det viktiga är hur författare handskas med verkligheten, vilken roll de har vid stora händelser som t.ex. revolutionen i Syrien. För henne var det viktigt att skriva sin egen version av sanningen, antingen som fiktion eller självbiografisk.

Hur fick hon idén att skriva "En mörk strimma av ljus"? Den handlar om en makt- och kärleksrelation mellan två kvinnor i Syrien, något som är tabubelagt.

Att skriva är som ett träd vars rötter finns i verkligheten men grenarna sträcker sig ut i fantasivärlden. Så är det med "En mörk strimma av ljus". Det hela började med några besök hon några fängslade unga flickor. Där hörde hon en berättelse som gav henne idén. 

Efter den politiska revolutionen hoppas Yazbek på en feministisk revolution i Syrien eftersom som det är nu, vill regimen att kvinnor ska leva utanför historien och utanför samhället. Det är ett stort problem. En stor, framtida uppgift när regimen äntligen har fallit.

Jag ser fram emot att bekanta mig med hennes författarskap. Hon verkar vara en mycket klok kvinna. 

Sanningen om Torgny?

Jag ligger i när det gäller seminarier idag, lyssnar på nummer tre i ordningen och då är klockan bara lite över tolv. Kaj Schueler, Eva Ström och Kerstin Wixe pratar om min favoritförfattare Torgny Lindgren. Underbart. Som en kärleksförklaring till hans författarskap, språk, humor och berättarstil. I viss mån anknyter det här seminariet till det om berättartraditionen i svensk litteratur (se ett tidigare inlägg från idag) som jag var på i förmiddags.

Om det finns någon sanning om Torgny? Nejdå, det gör det inte. Det finns ingen absolut sanning om någon människa.

Överklass och underklass i den moderna litteraturen

Dagens andra seminarium: Anneli Jordahl, Jan Guillou och Ulrika Knutson samtalar om begreppet klass i litteraturen och i deras egna böcker. 

Vi som läser mest, vi är medelklassen och vi undrar förstås hur ytterligheterna på klasskalan beter sig, menar Ulrika Knutson.

Överklasskildrarna har ökat under 2000-talet, medan arbetarlitteraturen har sedan länge stått på den litterära piedestalen i kulturens finrum. Jan Guillou påpekar att det är konstigt att överklasslitteratur inte är riktigt rumsren, att det anses vara finare och mer litterärt att skriva arbetarlitteratur. AN och UK erkänner att han har en viss poäng där.

Guillou föredrar att hålla sig till överklassen i sina senaste romaner, helt enkelt för att det är den han begriper sig på (blink, blink, glimten i ögat medföljer). Dessutom vågar han inte att göra som Anneli Jordahl som är bra på att skildra både arbetarklass och överklass i en och samma bok. Guillou tycker att sånt är mycket svårt. Ändå anser han att han också skildrar klassamhället, låt gå att han gör det från andra hållet. Det måste också vara godtagbart, eller? Tanken på att skriva om arbetarklass är för honom förenat med ångest och handsvett. Jag är inte förvånad.

Det är viktigt - och oerhört svårt - att försöka komma förbi schablonerna när man skriver om klass. Det måste man som författare jobba hårt med, tycker AJ.

Vad både JG och AJ gör är att beskriva vårt demokratiska samhällets framväxt. Vad är det svåraste med att arbeta i en historisk dräkt, undrar Ulrika Knutson.

JG: Att glömma allt man vet om historiens gång "efteråt" för att kunna placera sig själv i respektive tid och rum och uppleva historiska skeenden så att säga "direkt" och utan facit. Man måste låtsas att man inte vet.

AJ: Att inte föra in anachronismer i fråga om språk och föremål och arbetssätt mm.

Vad har överklassen att lära oss? Guillou svarar: Bordsskick. (Skratt i salongen)

Vad är ännu oskildrat i klasslitteraturen?

JG: De nyrikas ångest över att inte komma in i överklassen. Man blir inte överklass bara för att man blir rik. Det krävs två generationer på Lundsberg för att få de rätta värderingarna. 

AJ: Dagens arbetarklass bär inte pannlampa utan bh och är av utländsk bakgrund.

Berättartraditionen lever i Sverige

Sitter just på ett seminarium med den rubriken, det är Therése Söderlind, Kerstin Ekman och Åsa Beckman samtalar om det ångermanländska landskapet som litterärt landskap. Ångermanland är en oberättad trakt, åtminstone om man jämför med Torgny Lindgrens och PO Enquists Västerbotten.

"Det går inte skriva sönder ett landskap, det återuppstår alltid på nytt med nya författare", säger Kerstin Ekman och tänker på Selma Lagerlöf och t.ex. Göran Tunström.

Terése Söderlind berättar mycket fängslande om den historiska bakgrunden till Vägen till bålberget, varför hon ville skriva romanen och hur idén hade kommit till henne. Jag har boken men har inte läst den än, har inte hunnit. Men längtar efter det.

Kerstin Ekman å sin sida berättar varför hon valde att läsa Vägen till bålberget och vilka tankar och känslor som boken väckte hos henne. Hon talar om att vi än idag inte är fria från häxprocesser, de förekommer fortfarande, om än i andra former. Hon fängslades av romanens nutidsanknytning.

Hur påverkar en trakt människor som lever där? Therése Söderlind tycker att om hon hade bott i Ångermanland utan ett några år långt avbrott, hade hon inte kunnat skriva historien. Distansen var nödvändig för henne. 

Berättandet kommer tillbaka, vi vill låta oss förledas och vi vill tro att det påhittade har hänt. Det finns hopp för människan, tycker TS, romanen är inte död. Vi läser för att vi vill veta vilka vi är. En människa lever så länge vi kan se henne, sedan hon har dött måste berättelserna komma till.

Enligt Kerstin Ekman vill vi ha ordning och reda i vår världsuppfattning, därför läser vi.

"Tidens tro drabbar människan" står inristat på minnesstenen på Bålberget som var avrättningsplatser under häxprocesserna. Thereése Söderling tycker att det är en stark och mycket talande mening, inte minst när vi betänker synen på kvinnor och kvinnokroppar. Av samtalet förstår jag att kvinnokroppen har en central roll i romanen Vägen till Bålberget, att det finns några starka scener kopplade till havandeskap och födande.

Har du läst Vägen till Bålberget?

Bokmässan i korthet - torsdag

När jag kom, höll mässgolvet på att vakna till liv, det var fortfarande nästan tomt på folk. En ovanlig syn. Men så hade jag hängt på låset redan före nio..

På förmiddagen lyssnade jag på Sara Danius som pratade om tingens roll i västerländska romaner och om den blå tvålen. Varför den ligger på bordet i Balzacs roman lyckades hon dock inte forska fram, erkänner hon.

Hon menade att detaljrikedom i litteraturen är en ganska ny företeelse , från ca 1700-talet. I 1800- talsromanen är rekvisita själva kärnan. Dramat kan gestalta sig genom tingen, tex kläderna, vilket exempelvis Flaubert var mästare på. På frågan fransk roman av Balzac, Flaubert eller Stendahl, valde hon utan att tveka Stendahls Rött och svart. Det var hennes boktips.

Naturligtvis besökte jag många trevliga montrar med trevliga varor, som till exempel Bookseat. Jag har en sådan bokkudde är älskar den.

Och så bar det av till en prisutdelning - Stora ljudbokspriset 2013 gick till Gardell och Torka aldrig tårar utan handskar 1. Tyvärr var inte Jonas Gardell närvarande men däremot kulturministern. Jag noterade att hon hade mycket häftiga tights till sin eleganta svarta klänning, nämligen mönstrade som serierutor. Jag blev grymt avundsjuk på dom där tightsen. De var grymma. Perfekta på bokmässan.

Annars tyckte jag om när en av jurymedlemmarna sa att han inte gillar att bli kallad boklyssnare, utan bokläsare. För honom handlar ljudböcker om läsning. Och det gör det för mig också, jag gör inte någon skillnad mellan böcker som jag läser som vanligt eller som jag lyssnar på. Gör du? 

Blev lite nostalgisk efter den tid som flytt.

Missade samtalet mellan damerna Lundström och Gedin och Magnus Utvik. Tyvärr, får skylla mig själv. Höll på att mingla så mycket att jag glömde bort tiden.

Sedan var jag på ett intressant och tänkvärt seminarium med titeln Vad händer i oss när vi läser? Bland annat diskuterades det vanliga påståendet att det spelar ingen roll vad folk läser, bara de läser överhuvudtaget. Jag har alltid tyckt att det är dumt sagt. Men nu har jag en motreplik, tack vare Kristofer Leandoer. Han sa nämligen så här: "Det spelar ingen roll vad folk tittar på, bara de tittar på tv". Ni hör själva.

Det ligger något i att vi blir vad vi läser för läsning är alltid performativ, vi skapar bilder av det lästa. Vad händer då med oss när vi läser våldsamma böcker? Men: vi kan skilja på fiktion och verklighet, som tur är, så så farligt är det nog inte.

Annars fick jag veta att det går alldeles utmärkt att självmedicinera litteratur men att man funderar påsatt skriva ut litteratur på recept. Så har de det i Tyskland och receptbelägger Schiller och Goethe. Som sömnmedel?

Men biblioterapi finns på riktigt i Sverige, inte bara som ett inslag i Babel.

Vilken bok skulle du vilja skriva ut på recept åt någon? Och mot vilken åkomma

På kvällen på mitt hotelrum gladde jag mig åt alla böcker och prylar som jag har köpt och fått. Bilden visar hur det såg ut på sängen när jag plockade allt ur min överfulla ryggsäck.

Cision rankar bokbloggar - Bokmania är trea!

Hurra för Bokmania, det är alltid roligt att bli "vald" och att "placera sig". Och jag är i ett mycket trevligt sällskap. Hurra också för mina bokbloggarvänner!

Läs mer här: 

http://www.cisionnewsroom.se/2013/09/25/cision-rankar-bokbloggar/

Recensionsuppdrag från EK duggar tätt nu

Sedan drygt två veckor tillbaka och under några veckor framåt är det uppdragsläsning och inte frivillig nöjesläsning som gäller eftersom det kommer den ena recensionsboken efter den andra från Eskilstuna kuriren där jag frilansar. Det är roligt men bloggen blir lite lidande eftersom recensioner jag skriver ska någon annanstans. Den gångna helgen hade jag deadline på "Analfabeten som kunde räkna" av Jonas Jonasson och i övermorgon (mitt i bokmässan, just det!) ska jag leverera en lång recension av Helena von Zweigbergks nya roman "Än klappar hjärtan". Har suttit och skrivit den på hotellrummet ikväll.

Under tiden påbörjar jag också läsningen av biografin om Kerstin Thorvall. Och på tisdag ska jag hämta ännu en bok, "Sonen" av Philipp Meyer. 

Det är mycket nu. Och mer lär det bli, åtminstone enligt planen för oktober. Men ack så roligt! 

Väskan är packad, snart är jag på väg...

Äntligen är ett långt års färd mot Bokmässan 2013 slut, äntligen är man på väg mot Göteborg igen. Tre dagar i litterärt sus och dus ligger framför mig, ännu orörda.

Mörderskan

Jag älskar när tillfälligheter lägger en alldeles okänd bok av en för mig alldeles okänd författare i min hand och det visar sig att boken innebär en läsupplevelse utöver det vanliga. Långnovellen Mörderskan av Alexandros Papadiamantis är en bok som själv har hittat mig. Vilken tur jag haft! Alexandros Papadiamantis (1851-1911) räknas till de största moderna grekiska författarna och hans verk anses tillhöra den grekiska litteraturskatten. Han är en del av den grekiska folksjälen, läser jag mig till. En modern grekisk klassiker - så intressant!

Mörderskan skrevs ca 1902 och utspelar sig på ön Skiatos, för övrigt författarens hemö. Det är en gripande och osminkad berättelse om en fattig kvinna som gör sig skyldig till mord på fem flickor. Hon gör sig till mörderska på sin ålders höst men inte av ondska, utan av barmhärtighet. Som hon själv ser det finns det inget värre öde än att födas till kvinna och hon inser också hur svårt det är för fattiga familjer med många döttrar eftersom reglerna om hemgift är så stränga.

Chadoula, Frangogiannou eller rätt och slätt Giannou kallad, hade hunnit bli nästan sextio år gammal, välbyggd, med skarpa anletsdrag, en manlig utstrålning och en antydan till mustascher på överläppen. När hon tänkte igenom sitt förflutna insåg hon att hon aldrig hade gjort annat än att tjäna andra. Som flicka hade hon tjänat sina föräldrar. Sedan gifte hon sig och blev slav åt sin make - samtidigt som hon, beroende på sin karaktär och på mannens svaghet, kom att bli hans dadda. När hon sedan fick barn var det de som styrde och ställde över henne och när barnbarnen kom var det samma visa igen.

Inget av morden är planerat, alla sker som en ingivelse och som ett drastiskt, men effektivt sätt att hjälpa. Det första offret är Chadoulas egen lilla dotterdotter, endast ett par veckor gammal och sjuklig. Sedan följer tre lite större flickor som drunknar i brunnar och ännu en nyfödd. Det dröjer inte länge förrän polisen fattar misstankar och Chadoula måste ge sig på flykt. Medan hon vandrar genom öns landskap, plockar läkande örter och gömmer sig hos fåraherdar och i grottor, minns hon sin kärlekslösa barndom och ungdom och hur hon blev bortgift och fick barn och hon funderar över tillvaron. Minnena kommer inte i kronologisk ordning, utan det är ofta platser som väcker dem till liv.

Chadoula ser det orättvisa och svåra i att vara fattig och kvinna. Hon flyr men verkligheten kommer i kapp henne. Den tränger henne in i ett hörn av livet varifrån det inte längre finns någon reträtt.

Det är inte bara vad Chadoula gör, tänker och känner som är starkt gripande och intressant med berättelsen, det är i lika hög grad beskrivningar av det grekiska ölandskapet och invånarnas livsvillkor vid förra sekelskiftet. Trots kvinnans brott känner jag som läsare ingen agg mot henne, det känns snarare som att jag är på hennes sida, hur paradoxalt det än kan låta. Det här är nämligen en bok där inget är svart eller vitt och där svaren inte är enkla. Det är inte heller frågorna. Samtidigt avhåller sig berättaren från att bedöma och döma, läsaren är fri att göra det själv.

Översättningen från grekiskan, som länge ansågs vara omöjlig att ge sig in på, är gjord av Jan Henrik Swahn. Efterordet till boken innehåller fakta om författaren och hans författarskap, vilket sätter Mörderskan i en litterär och historisk kontext. Givande information att ta del av.


Några andra bokbloggare som också har läst Mörderskan och skrivit om den: Ingrids boktankar, Almablogg, Mimmimariesböcker.


Köp boken på Bokus eller AdLibris.

En dag som gjort för ett mindre bokinköp

Dimma över Darjeeling av Mikael Bergstrand, mp3
Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector, pocket
Expeditionen - min kärlekshistoria av Bea Uusma, illustrerad utgåva


Handla inte böcker imorgon när du kan handla dem redan idag, säger ju ett av bokmalarnas gamla ordspråk.

Boksoppa idag

23 minuter innan "föreställningen" ska börja. Tekniken fungerar.

Idag var det Boksoppa på Stadsbiblioteket i Eskilstuna och jag var den inbjudna talaren. Mycket trevligt! Så fantastiskt att det kom så mycket folk - kanske 40-50 stycken som tyckte att det var värt att betala femtio spänn för att höra mig prata om mina favoritböcker. Inklusive soppa och smörgås samt kaffe, men ändå.

Klockan är 12, folk är mätta, dags för mig att börja.

Under en timme berättade jag om totalt tolv favoritböcker, de som syns på bilden här nedan. Vid planeringen bestämde jag mig för att det är skillnad på "bra böcker jag läst" och "favoritböcker". Favoritböcker kräver att läsupplevelsen har bestått över en ganska lång tid, därför finns det bara en något så när nyutgiven bok med. (Bildpresentationen borde snart dyka upp på Stadsbibliotekets webb.)

Till min stora förvåning upptäckte jag
att anledningen till att just dessa böcker är mina favoriter
följer en tydlig röd tråd.
Mycket intressant. Vad säger urvalet om mig?

I tur och ordning berättade jag om:

1) Borta med vinden (Margaret Mitchell)

2) Tisdagarna med Morrie (Mitch Albom)

3) Berättelsen om Pi (Yann Martell)

4) Brott och straff (Fjodor Dostojevskij)

5) Andarnas hus (Isabel Allende)

6) En halv gul sol (Chimamanda Ngozi Adichie)

7) Lasermannen (Gellert Tamas)

8) Timmarna (Michael Cunningham)

9) Flickan med pärlörhänge (Tracy Chevalier)

10) Kvinnor och äppelträd (Moa Martinson)

11) Varför vara lycklig när du kan vara normal (Jeanette Winterson)

12) Doppler (Erlend Loe)

Ett stort tack till alla er som kom för att lyssna på mig!

Vilka är dina favoritböcker?