Igår kväll sändes ett K special program om Harper Lee och eftersom det började ganska sent var det kanske fler än jag som inte orkade se det då. Men tack och lov finns det svt play! Där kan man titta på dokumentärfilmen t.o.m. den 4 september. Själv ska jag börja titta alldeles strax, bara jag blir klar med det här inlägget.
Jag tar också tillfället i akt och repriserar mitt inlägg om Dödssynden av Harper Lee (från oktober 2011):
För 51 år sedan kom den ut för första gången i USA, Dödssynden
av Harper Lee, men den är
inte mindre läsvärd eller aktuell idag. Vi lever ju fortfarande i en värld som
präglas av rasism och fördomar. Men det är inte enbart därför man läser - borde
läsa - Dödssynden, utan för att det är en så förbaskat bra bok. Den är
just så bra som alla säger, fast ännu bättre. Vill jag påstå.
Det
antirasistiska budskapet i all ära, men det jag har uppskattat mest med romanen
är den underbara barndomsskildringen, syskonrelationen och barn- och
föräldrarelationen som skildras i boken. På det planet kan man lätt skratta och
gråta om vartannat.
Boken handlar om nioåriga Scout, hennes tre år äldre
bror Jem och pappa Atticus, tillika advokat i den lilla amerikanska
sömngångarstaden Maycomb. Samt ytterligare några personer ur Scouts
närhet.
Jag älskar den här lilla tjejen, hon är så härlig. Tuff, smart,
egensinnig, nyfiken och lite lillgammal tar hon sig fram i världen som hon söker
begripa sig på fast det inte är det lättaste. De vuxna krånglar ju oftast till
det - men inte pappan, han har alltid tid att prata med barnen och drar sig inte
för att svara oavsett vad de frågar. Han har en enorm respekt för sina barn och
deras tillit till honom är det viktigaste han har. Det finns bottenlöst
med kärlek och ömhet mellan de tre och det är mycket fint att läsa om. Scout är
en busunge som rätt som det är ställer till problem, men inte värre än att allt
snart ordnar sig igen, som Atticus brukar säga. Jo, en viktig sak till: Scout
och hennes familj tillhör de vita.
Det som utgör bokens tråd är en
dramatisk händelse som ruskar om hela småstadsidyllen. Det är mitten på
fyrtiotalet och en ung svart man anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna.
Det blir rättegång. Atticus, som är en man med starkt rättspatos, åtar sig att
försvara mannen, trots att mannens utsikter på att få en rättvis rättegång och
en rättvis dom är försvinnande små. Dessutom är Atticus övertygad om att mannen
är oskyldig, något som invånarna i Maycomb starkt ogillar. Atticus och
barnen tvingas utstå trakasserier och hantera alla möjliga otrevligheter på
grund av hans ställningstagande. Hatet i småstaden växer och växer, tills det
blir som en varböld.
Mycket måste lilla Scout och hennes bror hantera,
det är inte lätt att begripa varför det måste vara skillnad på folk och folk,
vilka som har rätt och vilka som har fel. I början av berättelsen är Scout en
oskuldsfull unge med bus i blicken och spring i benen, i slutet har hon blivit
mer mogen än hon skulle behöva vara för sin ålder. Man kan säga att hon har
tagit examen i människokännedom. Det är spännande att följa Scouts mentala
utveckling, se hur hennes blick sakta vässas mor orättvisorna hon noga
observerar och noterar samtidigt som hon fortfarande är det barn hon är. Det är
en av bokens styrkor hur Harper Lee hela tiden lyckas balansera Scouts "stora"
tankar mot nioåringens referensramar. Här kommer ett exempel på vad jag
menar:
"När jag gick hemåt kände jag mig mycket gammal, men när jag
tittade på min nästipp såg jag små dimmiga pärlor, och jag blev så yr av att
titta i kors så jag slutade. När jag gick hemåt, tänkte jag att jag verkligen
något att berätta för Jem imorgon. Han skulle bli så arg för att han hade gått
miste om det själv, att han inte skulle säga ett ord till mig på flera dagar.
När jag gick hemåt, tänkte jag att Jem och jag skulle bli stora men det var inte
mycket som återstod för oss att lära, utom möjligen
algebra."
Dödssynden är den svenska titeln på To Kill a
Mockingbird och efter att jag läst boken förstår jag precis varför boken
heter så, både på svenska och på engelska. Att döda en härmfågel är nämligen en
dödssynd enligt Atticus och resonemanget som han vid ett tillfälle har med
barnen ganska så snart förflyttar sig upp en nivå och blir ett slags symbol för
hela boken, bland annat för att Scout minns det och återkommer till tanken när
det så att säga är dags att knyta ihop påsen. Också snyggt skrivet. Den svenska
översättningen gjordes 1960 av Jadwiga P. Westrup.
Harper Lee belönades
för Dödssynden med Pulitzerpriset och därefter publicerade hon inte ett
ord mer. Romanen är hennes enda bok, men den är fulländad.