Handlingen utspelar sig i Tanzania, i staden Moshi invid Kilimanjaro och sträcker sig över hela 80-talet. Det är en tid då det skandinaviska biståndets investeringar och hjälpinsatser är på topp, liksom korruptionen och fusket med biståndspengarna. Såväl många av skandinaverna som landets egna, växande överklass skor sig på tanzaniernas och biståndsorganisationernas bekostnad. Samtidigt är fattigdomen bland lokalbefolkningen omåttligt stor och den gör också tanzanierna beroende av de vita. I lokalbefolkningens ögon är de vita de som håller i nyckeln till dörren som leder till ett bättre liv, helst i Europa. Jakob Ejersbo berättar om en värld överallt präglad av motsättningar, klassklyftor och rasfördomar.
Det finns två jag-röster. Den ena tillhör Christian från Danmark, den andra tanzaniern Marcus. Pojkarna är jämnåriga, ca tretton fjorton år gamla när boken börjar 1980. Christians pappa är biståndsarbetare, mamma som är sjuksköterska till yrket tvingas i likhet med alla andra fruar att bli hemmafru. De har en liten dotter också men familjefasaden rasar ner när barnet omkommer i en bilolycka.
Marcus å sin sida arbetar som barnflicka hos en svensk familj, ser flickorna som han har hand om som sina egna små döttrar. Han får ingen lön för arbetet men till en början möjlighet att gå i skolan och ett löfte om att inom ramen för biståndsprojektet så småningom bli utvald till en yrkesutbildning i Sverige. Löftet placerar honom i beroendeställning inte bara mot Katriina och Jonas som tvingar Marcus att utföra alla slags hushållssysslor, utan också mot andra vita vuxna i deras bekantskapskrets. Det dröjer inte många år tills Marcus börjar utnyttjas för sexuella tjänster av Katriinas uttråkade väninnor. Det blir ganska så vidrigt.
När killarna blir stora och skapar sig ett eget liv med egna relationer, barn, egen bostad och krav på egen försörjning ställs deras vänskap på sin spets.
Således berättar omväxlande Marcus och Christian sina historier - med olika blick och på varsitt, specifikt klingande språk. När det gäller pojkarnas sätt att iaktta och uttrycka sig råder det inga tvivel om deras skilda sociala status och kulturella bakgrund. Marcus swahili är färgat av gatuspråket och är mästerligt återgivet. Trots att orden och uttrycken ibland används för oss i ovana sammanhang, är språket inte alls klumpigt, konstlat eller vulgärt.
Eftersom pojkarna är jämnåriga och delar musikintresse, blir de vänner och börjar smida gemensamma planer inför framtiden; de vill öppna ett eget diskotek. Men livet och katastroferna kommer emellan. Marcus dröm att någon gång få leva det vita livet går i kras ganska så dramatiskt och Christians val att leva som afrikan fungerar inte heller i längden, särskilt inte i kombination med alla krav som ställs på honom som en ung, men likväl vuxen dansk.
Hur det går för Christian och Marcus personligen är det ena spåret i romanen. Det andra spåret handlar om familjerna som de lever i. Äktenskapen är katastrofala, stämningen i dem liknar den på ett slagfält där striderna ständigt avlöser varandra. Orsakerna må vara olika, men sammanbrottet blir lika tragiskt. Under de tio åren som romanen spänner över är vi vittnen till familjernas smärtsamma upplösning och utplåning. Det tragiska är att barnen (som alltid) kommer i kläm. Christian är det ena barnet, flickorna som Marcus uppfostrar och sköter, de andra. Kanske kan man skylla en del av Christians gärningar och misstag på dåliga förebilder och tonårsuppror, men livet är mer komplicerat än så.
Liberty är en mycket mörk roman som inte lämnar läsaren oberörd. Det förekommer mycket våld, missbruk och övergrepp och det finns många konflikter och motsättningar människor emellan. Alla oavsett ålder drabbas. Romanen befolkas av trasiga ungdomar och vuxna som förlorat sin moraliska kompas när de hamnat långt bort från det egna samhällets kritiska ögon och rättssystem. Problemet är dock att när det kommer till kritan, har den vite mannen och den vita kvinnan alltid en reträtt, de kan alltid packa sina pinaler, åka hem till Sverige eller Danmark eller Finland och börja om. Afrikanerna får klara sig själva så gott de kan, svikna och lämnade att drunkna när skeppet har sjunkit. Ejersbo är oerhört kritisk, han förskönar ingenting, underlättar inte för någon.
En annan sak som upprör i romanen är kvinnosynen, också när det gäller hur kvinnor ser på sig själva (oavsett hudfärg). Könet är en giltig, välanvänd och överallt gångbar valuta, till exempel när det gäller en flygbiljett bort från Afrika. Eller när det för den delen gäller att få leva som vit lyxhustru där. Sex är överallt närvarande, kvinnorna bjuder och männen tar för sig. Sällan har jag läst så närgångna och detaljerade sexscener som i Libertry, ibland på gränsen till det pornografiska - men ändå alltid välskrivna. Eller så går sexet snabbt, uttryckt med en enda mening "Och så var vi överallt i varandra." Ejersbo kan balansgången.
Liberty är en roman på över 800 sidor och jag satt fängslad över varenda en. Det är en otroligt mäktig och komplex roman som väcker många tankar, berör och upprör. Ejersbo gör sig inga illusioner om människans hygglighet, inte ens ungdomen är en särskild förmildrande omständighet. Acceptera spelreglerna, lämna Afrika eller dö - det är ungefär de alternativ som bjuds personerna i boken.
På bokomslaget står det att Liberty är ett av de största och viktigaste prosaverken i Skandinavien på senare år - och ja, jag tror att det är så. Det är i alla fall en alldeles unik roman och en stor läsupplevelse om viktiga frågor.
Liberty är den avslutande fristående delen i en trilogi om Afrika där romanen Eksil och novellsamlingen Revolution utgör de första två delarna. Jakob Ejersbo bodde i Tanzania under flera år av sin uppväxt, vilket förklarar språkkunskaperna och miljökännedom. Översättning till svenska: Urban Andersson.
Köp boken på Bokus
