Helioskatastrofen

"Jag föds av en far. Jag klyver hans huvud. I ett ögonblick långt som livet själv står vi mitt emot varandra och ser varandra i ögonen. Du är min far, säger jag till honom med ögonen. Min far. Det är min far som står framför mig i blodet på golvet. Hans raggsockar suger girigt åt sig och färgas röda. Blodet sjunker in i det nötta trägolvet och jag tänker: hans ögon är gröna som mina." 

Med detta inledningsstycke som anspelar på myten om gudinnan Athena börjar Linda Boström Knausgårds nyutkomna debutroman Helioskatastrofen som är en alldeles speciell berättelse.

Liksom Athena föds en tolvårig flicka ur sitt fars huvud och det är denna flicka som är bokens huvudperson och berättare. Eftersom pappan hamnar på sjukhus för svår schizofreni placeras flickan i en fosterfamilj i en by i Norrland där Pingstkyrkan regerar. Birgitta, Sven, Ulf och Urban är snälla men flickan saknar sin far, vill veta vem han är och var han finns. Allt mer desperat skriker hon ut sina frågor men ingen svarar, ingen hör. Hon slutar att tala, lika bra det när människor ändå bara tycker att hon talar i tungor.

Berättelsen om flickan är en berättelse om psykisk sjukdom, om att inte vilja ha något med livet att göra, om ångest, depression, vanföreställningar och om att vara intagen på psyket. Fast framför allt är det en berättelse om flickans saknad av och längtan efter sin pappa. Märkligt nog finns det ingen mor med i bilden men det finns det inte i Athena-myten heller, inte egentligen.

Det som är fantastisk med boken är skildringen av den ömhudade och sårbara flickan och hennes mentala smärta. Texten kommer alldeles nära läsarens egna hud eftersom stilen är så avskalad och enkel att det inte ligger några ord emellan.

"Kroppen var stel, den hade fryst fast inifrån och jag kände mig som en genomisad sjö, med bara plats för lungorna som drog luften in och ut, och för hjärtats knytnäve, som fortsatte att slå där långt inuti det frusna."

Linda Boström Knausgård är poet i grunden och behärskar mycket väl konsten att få ord att skälva, likt ett hjärta. I hennes prosa kan ett litet ord göra skillnad och skapa andra betydelser, som till exempel när hon skriver "hjärtat slog mig" eller "jag hörde orden tränga ut genom ögonen på honom". Det finns många meningar som jag har strukit under för att samla på dem som små, gnistrande pärlor. Som till exempel denna: "Dörren stängdes efter henne och rummet väntade ut ljudet och lade sig sedan tillrätta igen." Det tycker jag är en fantastisk mening fulladdad med stämning. Sådan är Linda Boström Knausgårds poetiska prosa.

Helioskatastrofen är en kortroman i två delar där varje ord och detalj bär på något viktigt. Jag tycker om Linda Boström Knausgårds berättarstil, det gjorde jag redan när jag läste hennes noveller. Hon har absolut något att säga och hon har ett kraftfullt, om än avskalat, språk. Hon har finslipat sitt uttryckssätt sedan novellerna. När det gäller psykisk sjukdom har hon egna erfarenheter att utgå ifrån i sina beskrivningar, de finns där någonstans på botten av alla smärta som skildras.

Jag spår Linda Boström Knausgård en lysande framtid som prosaist, så håll gärna ett öga på henne.

Köp boken på Bokus eller AdLibris .