lördag, augusti 17, 2013

Fria män

Fria män är en innehållsrik roman av episka mått, skriven av Islands store författare och Nobelpristagare Halldór Laxness (1902-1998). I motiveringen till Nobelpriset (1955) står det att priset ges för "hans målande epik, som förnyat den stora isländska berättarkonsten". När man läser Fria män är de gamla isländska sagorna inte långt borta, deras klang ligger i botten av berättelsen och gör att man som läsare känner sig bekant med tonen. Samtidigt upplevde jag romanen också som en länk till den samtida isländska litteraturen eftersom jag nu, i efterhand, har märkt att Laxness litterära arv förs vidare i Jón Kalman Stefánssons romaner som jag tycker så mycket om. Det är visst något mycket speciell med isländskt berättande och det allnärvarande ölandskapet.

Fria män handlar om fattigbonden Bjartur som efter många år av slit för en storbonde köper sig en egen liten och sliten gård och ger den det fina namnet Sommarhus. Bjartur i Sommarhus är en stolt och envis man som hellre går under än ber någon annan människa om hjälp, vilket gäller även familjemedlemmar. Det är lätt att räkna ut att hans inställning får stora konsekvensen inte bara för honom själv utan för hela familjen och det under mycket lång tid - romanen sträcker sig över många år. Därför dör till exempel hans andra fru i barnsäng när han själv är ute på vandring för att leta efter ett försvunnet får i snöstormen. Det sista han sa till frun innan han lämnade henne ensam var nämligen att hon absolut inte fick tillkalla någon hjälp. Men barnet överlever tack vare värmen från husets tik. En flicka, Asta Sollilja. Hon växer upp till en frihetsdyrkande ung kvinna, också hon skulle hellre dö fri än att ta emot gåvor. Så går det som det går också.

Bjartur är hård, tjurskallig och ganska osympatisk. Mest av allt bryr han sig om sina får som är mer värda än människor - men dottern, som egentligen inte är hans egen, känner han en viss ömhet för, nästan kärlek. Asta Sollilja å sin sida älskar sin pappa djupt när hon är liten. Jag tyckte mycket om skildringen av Bjarturs och Solas mångfacetterade relation med längtan och kyla som ingredienser. Men på gården lever också hennes halvbröder och deras mor samt Solas gamla mormor.
Det var kanske inget nytt att ingen visste vad de andra tänkte på gården, och kanske var det också bäst så. Många skulle nog tro att alla själar var stöpta i samma form på en sådan liten fattig gård, men det var inte alls fallet, ingenstans var själarna mer olika än på en sådan gård, till exempel de två bröderna - när hade de kunnat tala med varandra? - den ene som längtade efter verklighetens fullbordan på en bestämd plats, den andre som längtade efter drömmens förverkligande i ett obestämt fjärran.
Romanfigurerna, både kvinnor och män, är sammansatta och komplexa personer med drömmar, styrkor och svagheter som kämpar för att dölja sin inre sårbarhet i en värld som är tuff att leva i. Att vara en fattig bonde på Island i början av 1900-talet var ingen dans på rosor. Kyla, hunger och lungsot utgjorde farorna, liksom sjukdomar som periodvis dödade djuren i massor. Också första världskriget och den ekonomiska krisen efter det påverkade Island. Boken andas social patos och på slutet är det en hel del socialrealism och politiska slagord, vilket är lite fartdämpande.
Den isländske bonden hade vaknat ur seklets sömn, och det var till och med en öppen fråga om han någonsin hade sovit.
Som bäst är boken när den är som en saga om människorna och världen, om verkligheten och overkligheten, skönheten och hårdheten i naturen, evigheten och intigheten. Laxness är mästare på att beskriva miljöer och stämningar människor befinner sig i. Har jag sagt att det bor ett spöke på gården Sommarhus? Ett riktigt vidunder som dödar får och gör även människor illa om det får chansen.
Det finns ögonblick då världen inte tycks ha något med världen att göra, och människan förstår inte sig själv mer än om hon skulle vara evig.
Tack vare Asta Solliljas intresse för böcker och läsning (som Bjartur gärna uppmuntrar så länge hon läser vad han anser vara lämpligt, dvs helst klassiska sagor eller poesi och inte någon modern romansmörja) är Fria män också en bok om litteraturens betydelse i den isländske småbondens vardag. En av de i mitt tycke bästa kapitlen om Bjartur och hans dotter är det när de beger sig hela den långa vägen till staden för att besöka en bokhandel i syfte att köpa en bok till Sola. Det händer oerhört mycket i det kapitlet, både glatt och sorgligt. Men beskrivningen av bokhandlaren och bokhandeln är obetalbar, liksom Bjarturs och bokhandlarens diskussion om vad som är bra litteratur.
Hans bokhandel fanns i ett litet kyffe på vinden till ett gammalt fallfärdigt hus, som låg gömt bakom andra hus. Man fick gå uppför en mörk knakande trappa som aldrig verkade ta slut. Bokhandlaren höll på att koka färsk fisk på ett fotogenkök och en kväljande ånga fyllde rummet, så att de många hyllorna som bågnade underlitteraturens tyngd försvann som klippväggar i dimma. Han reste sig från grytan, tog sin käpp och räckte de anländande gästerna handen. Finns det böcker här? frågade Bjartur. Böcker och böcker, svarade bokhandlaren - det beror på.
Sola får en bok den dagen, det är sagan om Snövit. Hon blir hänförd!
Detta var första gången som hennes själ hänfördes av diktningens magiska kraft, som visar oss människors levnadsförhållanden så verkligt och med så stor sympati och med så stor kärlek till det goda, att vi själva blir bättre människor och förstår människolivet bättre än tidigare, och önskar och hoppas att det goda alltid kommer att segra i människolivet.
Men eftersom människorna i Fria män lever under svåra betingelser är deras liv sällan lyckligt och lätt, enligt Bjartur har man inte alltid råd att vara god. Inte mot människorna, inte mot djuren. Godhet kan man inte äta. Också om det har jag antecknat ett citat, det är omöjligt att inte stryka under rader när texten bjuder på sådan mycken språklig skönhet och väcker tankar.
Det är också mycket svårt att urskulda människolivet, särskilt inför de stumma djuren runtomkring oss. Men de första dagarna är alltid de värsta, och det är till stor tröst att förbrytelserna och sorgerna förbleknar med tiden liksom kärleken.
Fria män är inte bara innehållsrik, den är omfångsrik också. De nästan fem hundra sidorna känns tyvärr alldeles för långa mot slutet och det beror på allt politiskt prat som jag blev lite uttråkad av. Men som helhet är romanen mycket läsvärd och språket erbjuder fullskalig njutning. Kanske ger alla citat en fingervisning om det. Den här aktuella utgåvan är från 2011 och en nyöversättning av Inge Knutsson. Den fräscha språkdräkten bidrar helt klart till att berättelsen är lätt att ta till sig. Någonstans läste jag att den gamla översättningen luktade blöt fårull. Den här gör verkligen inte det, ingen risk. Visst luktar det regn här, men också blomstrande ängar och höga himlar svävande över oändligheten.
På det sättet kommer kvällen, utan att man har gjort klart för sig att hela den långa dagen har gått. Den kommer förklädd, i bilder som är på väg att lösas upp och försvinna. Och man glider ut ur tiden med andra bilder som är på väg att glida bort.
Att läsa Fria män är att glida in i en annan tid.
 
Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Inga kommentarer: