Böckernas sköna värld som skrivbordstema i windows

Jag är överförtjust i skrivbordstemat som jag har som bakgrund i min dator. Temat heter Böckernas sköna värld och består av 13 fantastiska bilder som rullar som ett bildspel, en ny bild var femtonde minut. Extra roligt för mig är att två av biblioteksmiljöerna som visas återfinns i Prag. Kostar gratis att ladda ner.

Lenin i Köpenhamn

Min kompis var i Köpenhamn några dagar och bodde på hotell, som man gör när man är i Köpenhamn. Det är inget ovanligt att det ligger böcker att låna och läsa på ett hotell men i det här fallet upptäckte min kompis en minst sagt ovanlig boksamling - sex band med Lenins verk i urval. Annorlunda kuriosa. Undrar om nån läser?

Stockholm Literature på Moderna Museet

Åååh, vilket lockande evenemang som ska äga rum på Moderna Museet i Stockholm den 26-27 oktober: Stockholm Literature. Under två dagar möts litteratur, konst och vetenskap i samtal, uppläsningar och performance. Tretton internationella författare, den ena mer spännande än den andra, ska närvara och delta:

Chimamanda Ngozi Adichie, Svetlana Aleksijevitj,Teju Cole, Monika Fagerholm, Olga Grjasnowa,Felicitas Hoppe, Jan Kjærstad, Merethe Lindström, Gu Lei, Arne Lygre, Philipp Meyer, Dy Plambeck, Judith Schalansky, Tayie Selasi, Kim Thúy och Chen Xiaoling. 

Jag vill åka dit! Här är programmet.

"Halvbrodern" faller mig mycket i smaken

Jag är så förtjust över den norska tv-serien Halvbrodern att jag gav mig ut på jakt efter Lars Saabye Christensens roman som är seriens förlaga. Boken är tyvärr slutsåld i svensk översättning men jag hittade den på Bokbörsen, denna räddare i boknöden. Egentligen var jag beredd att eventuellt köpa Halvbrodern även på norska, men blev avskräckt av priserna. Köper man så mycket böcker som jag gör vill man hålla priserna nere.

Halvbrodern belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2002
och handlar om fyra generationer under 1900-talet i Norge.

Höstens lockande boknyheter, del 2

Känner att jag måste utöka listan med höstens lockande boknyheter med ytterligare några titlar som jag råkade missa. Tre högintressanta romaner, en biografi och en essäbok.

Trosell hos Lerin

Som jag meddelade i morse, skulle jag och Mr Bokmania till Karlstad och Lars Lerins Sandgrund. Det vore nu på sin plats att avlägga en utförlig rapport men eftersom jag träffade min kära bokbloggarkompis Lyrans Noblesser där (vilket var mycket trevligt och halva nöjet) och eftersom hon har hunnit blogga om tillställningen redan innan vi ens hunnit hem till Eskilstuna, gör jag det lätt för mig och länkar till hennes inlägg. Jag hade inte kunnat beskriva eftermiddagen bättre, håller med Lyran fullständigt: det litterära programmet var en besvikelse och dansuppvisningen en pinsam historia, men Lars Lerins konst - ååååhhhhh så fantastiskt!!!

Karlstad och Nils Ferlin hör ihop.

Lars Lerins akvareller

Lars Lerins akvareller

Lars Lerin på scen som "programledare".

Kristian Lundberg läser en text om Aino Trosells författarskap.
Tittar nästan aldrig på oss i publiken.

Linda Olsson och Doris Dahlin samtalar med Aino Trosell
om hennes nyutkomna roman En egen strand. 

Det blir konst och litteratur denna soliga söndag

Idag bär det av mot Karlstad, tjohoo. Räknar med en underbar dag i litteraturens och konstens tecken: Aino Trosell, Kristian Lundberg, Linda Olsson, Doris Dahlin och, sist men absolut inte minst, Lars Lerin.

Allt går sönder

Känslan av att jag äntligen har läst denna fantastiska roman: Varför väntade jag så länge? Men också lite sorg för att läsningen är gjort, att jag inte har just den läsupplevelsen att längta till längre. Fast det är klart, jag kan ju läsa om Allt går sönder av nigerianen Chinua Achebe (1930-2013) när helst jag vill, boken är ju inte försvunnen utan finns kvar. Den står i bokhyllan och ligger i läsplattan.

Allt går sönder (1958) tillhör den moderna afrikanska litteraturskatten och betecknas som den Stora Afrikanska Romanen. Den som ännu inte har läst boken ska inte låta sig skrämmas av detta för det finns ingen anledning att vara rädd för den bara för att den har fått det epitetet. Allt går sönder är en stor roman från och om Afrika, det är sant. Men lika sant är att den är lättillgänglig, klar i språket och enkel i sitt berättande. Den är sprungen ur igbofolkets historia och muntliga berättartradition och bjuder på en mänsklig inifrån-berättelse om kolonialismens mekanismer och igbofolkets traditionella livsföring.

"Barnet hör till fadern och hans släkt, inte till modern och hennes släkt. Och mannen hör till sina fäders land, inte till sin moders. Och ändå säger vi Nneka - ´mor är bäst´. Varför?" Det blev tyst. "Jag vill att Okonkwo ska svara mig". "Jag vet inte", svarade Okonkwo.    /.../       "Men slår fadern barnet så flyr det till sin mor för att få tröst. En man hör till fädernas land när allt går väl och livet är ljuvt. Men kommer sorg och svåra öden så flyr han till sin mors hemby. Där finns hon för att beskydda honom. Där finns hon begraven. Och det är därför mor är bäst." 

Romanen handlar om Okonkwo vars namn var känt i alla nio byarna och vida omkring och vars berömmelse vilade på egna bedrifter - för att fritt citera romanens två inledningsmeningar. Han representerar en traditionell afrikan - en krigare och en bonde - som vägrar anpassa sig till den vita mannens nyinförda regler. Det får han betala för. Han tvingas till ett flerårigt exil och när han återvänder är mycket i byn förändrat. Den vite mannens religion och juridiska lagar har tagit över men Okonkwo drar sig inte för att göra motstånd. Varför kan inte allting vara som förut? I sin kamp för att få sitt och klanens gamla, välkända liv tillbaka, går saker och ting snett. Mycket snett. Allt går sönder.

Okonkwo är inte särskilt sympatisk, hans agerande är ibland rent av avskyvärt, men han har ett imponerande driv och ett stort socialt patos. Han drar sig inte för att offra sitt eget liv för att försöka rädda klanen. Hans sociala ansvar går före personligt välbefinnande men han väljer fel medel. Tuffingen Okonkwos egen son är hans raka motsats. Inte bara för att han gillar de så kallade mjuka värden så som sång och poesi och förespråkar barmhärtighet, utan han tar också emot kristendomen och anpassar sig till det nya livet i kolonialismens spår. Och han överlever! Det är intressanta frågor som Achebe ställer och söker svar på. Motstånd eller medgörlighet? Var det gamla livet så mycket bättre? Var den vite mannens idéer endast av ondo? Allt går sönder är mycket komplex trots sitt enkla berättarstil.

Några andra som läst Allt går sönder: Lyrans noblesser, Matildas läshörna, Pocketblogg, Dagens bok.

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Omslagssystrar med dubbelbottnad blick

Man kan knappast undgå flickornas dubbelexponerade blickar. Det verkar inte vara samma flicka men deras blick har absolut ett budskap, det finns en intention med dubbelheten. Har det något med författarens bipolära diagnos att göra? Temat av psykisk sjukdom är gemensamt för båda böckerna.

Helioskatastrofen

"Jag föds av en far. Jag klyver hans huvud. I ett ögonblick långt som livet själv står vi mitt emot varandra och ser varandra i ögonen. Du är min far, säger jag till honom med ögonen. Min far. Det är min far som står framför mig i blodet på golvet. Hans raggsockar suger girigt åt sig och färgas röda. Blodet sjunker in i det nötta trägolvet och jag tänker: hans ögon är gröna som mina." 

Med detta inledningsstycke som anspelar på myten om gudinnan Athena börjar Linda Boström Knausgårds nyutkomna debutroman Helioskatastrofen som är en alldeles speciell berättelse.

Liksom Athena föds en tolvårig flicka ur sitt fars huvud och det är denna flicka som är bokens huvudperson och berättare. Eftersom pappan hamnar på sjukhus för svår schizofreni placeras flickan i en fosterfamilj i en by i Norrland där Pingstkyrkan regerar. Birgitta, Sven, Ulf och Urban är snälla men flickan saknar sin far, vill veta vem han är och var han finns. Allt mer desperat skriker hon ut sina frågor men ingen svarar, ingen hör. Hon slutar att tala, lika bra det när människor ändå bara tycker att hon talar i tungor.

Berättelsen om flickan är en berättelse om psykisk sjukdom, om att inte vilja ha något med livet att göra, om ångest, depression, vanföreställningar och om att vara intagen på psyket. Fast framför allt är det en berättelse om flickans saknad av och längtan efter sin pappa. Märkligt nog finns det ingen mor med i bilden men det finns det inte i Athena-myten heller, inte egentligen.

Det som är fantastisk med boken är skildringen av den ömhudade och sårbara flickan och hennes mentala smärta. Texten kommer alldeles nära läsarens egna hud eftersom stilen är så avskalad och enkel att det inte ligger några ord emellan.

"Kroppen var stel, den hade fryst fast inifrån och jag kände mig som en genomisad sjö, med bara plats för lungorna som drog luften in och ut, och för hjärtats knytnäve, som fortsatte att slå där långt inuti det frusna."

Linda Boström Knausgård är poet i grunden och behärskar mycket väl konsten att få ord att skälva, likt ett hjärta. I hennes prosa kan ett litet ord göra skillnad och skapa andra betydelser, som till exempel när hon skriver "hjärtat slog mig" eller "jag hörde orden tränga ut genom ögonen på honom". Det finns många meningar som jag har strukit under för att samla på dem som små, gnistrande pärlor. Som till exempel denna: "Dörren stängdes efter henne och rummet väntade ut ljudet och lade sig sedan tillrätta igen." Det tycker jag är en fantastisk mening fulladdad med stämning. Sådan är Linda Boström Knausgårds poetiska prosa.

Helioskatastrofen är en kortroman i två delar där varje ord och detalj bär på något viktigt. Jag tycker om Linda Boström Knausgårds berättarstil, det gjorde jag redan när jag läste hennes noveller. Hon har absolut något att säga och hon har ett kraftfullt, om än avskalat, språk. Hon har finslipat sitt uttryckssätt sedan novellerna. När det gäller psykisk sjukdom har hon egna erfarenheter att utgå ifrån i sina beskrivningar, de finns där någonstans på botten av alla smärta som skildras.

Jag spår Linda Boström Knausgård en lysande framtid som prosaist, så håll gärna ett öga på henne.

Köp boken på Bokus eller AdLibris .

Tematrio: Sommarens läsning

I veckans tematrio uppmanas vi att summera sommarläsningen lite grann och berätta om tre böcker som man läst i sommar. För mig känns det plötsligt väldigt länge sedan när jag bloggade om vilka böcker jag planerade att läsa på semestern. I slutet på juli konstaterade jag i ett annat inlägg att sommarläsningen gick som på räls, jag hade då bara en bok kvar att läsa. Nu är även den utläst. Vilka böcker var mest intressanta? Svårt att välja bara tre stycken, men regler är regler.

Liberty av Jakob Ejersbo var sommarens största höjdare och en av de bästa romanerna jag någonsin läst över huvud taget. En helt makalöst bra roman om några skandinaver i Tanzania på 80-talet. Boken är stark och mörk och handlar om biståndspengar som hamnar i privata fickor, men också om rasism, fördomar, missbruk, utnyttjande och familjer som faller sönder. Recenseras här.

Som nummer två vill jag nämna Madame Bovary av Gustave Flaubert som jag lyssnade på som radioföljetong i P1. Boken behöver ingen särskilt presentation, tycker jag, men jag kan säga att jag tyckte om både den och lyssnarstunderna. Det var en mycket trevlig morgonrutin med ett eller två avsnitt efter frukosten. Ett blogginlägg finns här.

Allt går sönder av Chinua Achebe läste jag också i sommar och blev tagen och fängslad av denna jord- och människonära berättelse om vad koloniseringen av Nigeria betydde för igbofolket. Den är fantastisk. Tyvärr har jag inte bloggat om boken, det blev inte av, men Okonkwo, som är livrädd för att betraktas som feg och blödig, har jag inte glömt. Romanens två första meningar: "Okonkwos namn var känt i alla nio byarna och vida omkring. Hans berömmelse vilade på egna bedrifter", säger en hel del. Jag är mycket glad att jag äntligen har läst Allt går sönder men också lite ledsen över att jag nu har läsupplevelsen bakom mig.

Ett nytt samhällsproblem enligt Liv Strömquist

Ur: Vi läser nr 4 2013, s. 13

Snygga sexan i rött, blått, rosa, gult, grönt och lila

E-böcker ser ut som riktiga böcker när de "står i bokhyllan" och det är lika roligt med en komplett serie i en digital bokhylla som i en fysisk, fast jag ändå längtar lite grann efter möjligheten att kunna föra handen över deras bokryggar. Vilket inte går. Min kamp-sviten är läcker med sina olikfärgade omslag. I senaste numret av Vi läser finns det ett reportage om tre bokformgivare, bland andra om Sara Acedo som har formgivit Knausgårds romansvit. Hon berättar att hon ville ha sjuttiotalskänsla och att hon därför valde den så kallade tvåfärgen på omslagen, dvs svartvitt plus ytterligare en färg. Hon tyckte att det var extremt roligt att få göra en manlig författare rosa (Min kamp 3). 

Här finns alla inlägg om Min kamp 1-5.

Fin till lördagsfesten?

Fria män

Fria män är en innehållsrik roman av episka mått, skriven av Islands store författare och Nobelpristagare Halldór Laxness (1902-1998). I motiveringen till Nobelpriset (1955) står det att priset ges för "hans målande epik, som förnyat den stora isländska berättarkonsten". När man läser Fria män är de gamla isländska sagorna inte långt borta, deras klang ligger i botten av berättelsen och gör att man som läsare känner sig bekant med tonen. Samtidigt upplevde jag romanen också som en länk till den samtida isländska litteraturen eftersom jag nu, i efterhand, har märkt att Laxness litterära arv förs vidare i Jón Kalman Stefánssons romaner som jag tycker så mycket om. Det är visst något mycket speciell med isländskt berättande och det allnärvarande ölandskapet.

Fria män handlar om fattigbonden Bjartur som efter många år av slit för en storbonde köper sig en egen liten och sliten gård och ger den det fina namnet Sommarhus. Bjartur i Sommarhus är en stolt och envis man som hellre går under än ber någon annan människa om hjälp, vilket gäller även familjemedlemmar. Det är lätt att räkna ut att hans inställning får stora konsekvensen inte bara för honom själv utan för hela familjen och det under mycket lång tid - romanen sträcker sig över många år. Därför dör till exempel hans andra fru i barnsäng när han själv är ute på vandring för att leta efter ett försvunnet får i snöstormen. Det sista han sa till frun innan han lämnade henne ensam var nämligen att hon absolut inte fick tillkalla någon hjälp. Men barnet överlever tack vare värmen från husets tik. En flicka, Asta Sollilja. Hon växer upp till en frihetsdyrkande ung kvinna, också hon skulle hellre dö fri än att ta emot gåvor. Så går det som det går också.

Bjartur är hård, tjurskallig och ganska osympatisk. Mest av allt bryr han sig om sina får som är mer värda än människor - men dottern, som egentligen inte är hans egen, känner han en viss ömhet för, nästan kärlek. Asta Sollilja å sin sida älskar sin pappa djupt när hon är liten. Jag tyckte mycket om skildringen av Bjarturs och Solas mångfacetterade relation med längtan och kyla som ingredienser. Men på gården lever också hennes halvbröder och deras mor samt Solas gamla mormor.

Det var kanske inget nytt att ingen visste vad de andra tänkte på gården, och kanske var det också bäst så. Många skulle nog tro att alla själar var stöpta i samma form på en sådan liten fattig gård, men det var inte alls fallet, ingenstans var själarna mer olika än på en sådan gård, till exempel de två bröderna - när hade de kunnat tala med varandra? - den ene som längtade efter verklighetens fullbordan på en bestämd plats, den andre som längtade efter drömmens förverkligande i ett obestämt fjärran.

Romanfigurerna, både kvinnor och män, är sammansatta och komplexa personer med drömmar, styrkor och svagheter som kämpar för att dölja sin inre sårbarhet i en värld som är tuff att leva i. Att vara en fattig bonde på Island i början av 1900-talet var ingen dans på rosor. Kyla, hunger och lungsot utgjorde farorna, liksom sjukdomar som periodvis dödade djuren i massor. Också första världskriget och den ekonomiska krisen efter det påverkade Island. Boken andas social patos och på slutet är det en hel del socialrealism och politiska slagord, vilket är lite fartdämpande.

Den isländske bonden hade vaknat ur seklets sömn, och det var till och med en öppen fråga om han någonsin hade sovit.

Som bäst är boken när den är som en saga om människorna och världen, om verkligheten och overkligheten, skönheten och hårdheten i naturen, evigheten och intigheten. Laxness är mästare på att beskriva miljöer och stämningar människor befinner sig i. Har jag sagt att det bor ett spöke på gården Sommarhus? Ett riktigt vidunder som dödar får och gör även människor illa om det får chansen.

Det finns ögonblick då världen inte tycks ha något med världen att göra, och människan förstår inte sig själv mer än om hon skulle vara evig.

Tack vare Asta Solliljas intresse för böcker och läsning (som Bjartur gärna uppmuntrar så länge hon läser vad han anser vara lämpligt, dvs helst klassiska sagor eller poesi och inte någon modern romansmörja) är Fria män också en bok om litteraturens betydelse i den isländske småbondens vardag. En av de i mitt tycke bästa kapitlen om Bjartur och hans dotter är det när de beger sig hela den långa vägen till staden för att besöka en bokhandel i syfte att köpa en bok till Sola. Det händer oerhört mycket i det kapitlet, både glatt och sorgligt. Men beskrivningen av bokhandlaren och bokhandeln är obetalbar, liksom Bjarturs och bokhandlarens diskussion om vad som är bra litteratur.

Hans bokhandel fanns i ett litet kyffe på vinden till ett gammalt fallfärdigt hus, som låg gömt bakom andra hus. Man fick gå uppför en mörk knakande trappa som aldrig verkade ta slut. Bokhandlaren höll på att koka färsk fisk på ett fotogenkök och en kväljande ånga fyllde rummet, så att de många hyllorna som bågnade underlitteraturens tyngd försvann som klippväggar i dimma. Han reste sig från grytan, tog sin käpp och räckte de anländande gästerna handen. Finns det böcker här? frågade Bjartur. Böcker och böcker, svarade bokhandlaren - det beror på.

Sola får en bok den dagen, det är sagan om Snövit. Hon blir hänförd!

Detta var första gången som hennes själ hänfördes av diktningens magiska kraft, som visar oss människors levnadsförhållanden så verkligt och med så stor sympati och med så stor kärlek till det goda, att vi själva blir bättre människor och förstår människolivet bättre än tidigare, och önskar och hoppas att det goda alltid kommer att segra i människolivet.

Men eftersom människorna i Fria män lever under svåra betingelser är deras liv sällan lyckligt och lätt, enligt Bjartur har man inte alltid råd att vara god. Inte mot människorna, inte mot djuren. Godhet kan man inte äta. Också om det har jag antecknat ett citat, det är omöjligt att inte stryka under rader när texten bjuder på sådan mycken språklig skönhet och väcker tankar.

Det är också mycket svårt att urskulda människolivet, särskilt inför de stumma djuren runtomkring oss. Men de första dagarna är alltid de värsta, och det är till stor tröst att förbrytelserna och sorgerna förbleknar med tiden liksom kärleken.

Fria män är inte bara innehållsrik, den är omfångsrik också. De nästan fem hundra sidorna känns tyvärr alldeles för långa mot slutet och det beror på allt politiskt prat som jag blev lite uttråkad av. Men som helhet är romanen mycket läsvärd och språket erbjuder fullskalig njutning. Kanske ger alla citat en fingervisning om det. Den här aktuella utgåvan är från 2011 och en nyöversättning av Inge Knutsson. Den fräscha språkdräkten bidrar helt klart till att berättelsen är lätt att ta till sig. Någonstans läste jag att den gamla översättningen luktade blöt fårull. Den här gör verkligen inte det, ingen risk. Visst luktar det regn här, men också blomstrande ängar och höga himlar svävande över oändligheten.

På det sättet kommer kvällen, utan att man har gjort klart för sig att hela den långa dagen har gått. Den kommer förklädd, i bilder som är på väg att lösas upp och försvinna. Och man glider ut ur tiden med andra bilder som är på väg att glida bort.

Att läsa Fria män är att glida in i en annan tid.

 

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Bodil Malmstens femma är komplett

Det blev uppställning på altanen för alla fem böckerna när det var fotografering.

Den femte och sista loggboken av Bodil Malmsten är här och heter Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Titeln är hämtad ur Sjörövar-Jennys sång av Kurt Weill och Berthold Brecht. Om boken är efterlängtad? Ja! Jag älskade de tidigare loggböckerna.

Och ett skepp med sju segel
och femti kanoner
börjar skjuta på stan. 

Och den middagsstunden blir det tyst ner i hamnen,
när man frågar, vilka som ska dö.
Och då får ni höra hur jag svarar: Alla.
Och när huvena faller säjer jag: Hoppla!
Och ett skepp med sju segel
och femti kanoner

ska försvinna med mig… 

Det finns att göra (läsa) de närmaste veckorna

Innan jag har läst ut de här två, så har jag att göra i höst: 1773 sidor går de på tillsammans. Båda är utkomna och båda redan i min ägo. Som tur är är man van och avskräcks inte av en tjock bok, inte två heller. Alla de andra böckerna som lockar samtidigt? Dem får jag lite snyggt klämma in emellan. Inbillar mig att det ska gå.

En ny vacker klassikerfyra i pocket

Höstens fyra böcker i serien Albert Bonniers Klassiker är av helt olika karaktär och skrevs under olika epoker, men de har alla det gemensamt att det är kvinnors villkor som står i fokus. Höstens fyrklöver bjuder på starka texter som har bäring än idag och som har det gemensamt att de handlar om kvinnor som går sin egen väg. Dessutom är tre av böckerna skrivna av kvinnliga författare.

För formgivningen av böckernas omslag, som för övrigt är sjuttiotalsinspirerade, står den finska designern och illustratören Mariia Louekari (känd för sina färgsprakande mönster för Marimekko).

Vilka böcker ingår? De här: Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall, Glaskupan av Sylvia Plath, Under det rosa täcket av Nina Björk och Madame Bovary av Gustave Flaubert.